Martyrer eller arbetarmördare

24.596.jpgDagens datum för 85 år sedan, 11 september 1933, utropar Österrikes kristdemokratiske förbundskansler Engelbert Dollfuss ett fascistiskt styre i Österrike – den österrikiska så kallade ståndsstaten.

Landet förvandlades till en enpartistat där den nationalistiska rörelsen Fosterländska fronten (Vaterländische Front) styrde med stöd av en paramilitär milis och landets övriga konservativa krafter. Den demokratiskt valde Dollfuss hade utnyttjat en politisk kris några månader tidigare till att låta polisen stänga parlamentet.

Med presidentens hjälp utfärdades ensidiga dekret som fråntog parlamentet makten. Samtidigt slog regimen till hårt mot andra politiska partiet och organisationer samt mot den fria pressen. Oppositionella förföljdes eller fängslades och politiskt oönskad litteratur förbjöds och rensades ut från biblioteken. Den katolska kyrkan hyllade kuppen och gav austrofascisterna aktivt stöd.

Austrofascismen stod för en separat österrikisk nationalism och hamnade därför i konflikt med nazismen som strävade efter att förena alla tyskar under samma flagg. Därför förföljdes österrikiska nazister lika hårt som andra oppositionella. Till skillnad från nazisterna var austrofascisterna formellt inte antisemiter, men de gjorde å andra sidan ingenting för att bekämpa de antisemitiska stämningarna som grasserade i landet och lät den redan pågående diskrimineringen av judar fortsätta.

Austrofascisterna, först under Dollfuss (som mördades i ett nazistiskt kuppförsök 1934) och senare under Kurt von Schuschnigg, kom att inneha makten i Österrike ända fram till Hitlers annektering av landet 1938.

Ännu i dag finns ingen allmänt accepterad samsyn på austrofascisterna i Österrike. På många håll i det borgerliga lägret ses Dollfuss med anhang som martyrer som föll offer för nazisterna, medan man på vänsterhåll fördömer dem som fascister och arbetarmördare. Särskilt politiker från det konservativa regeringspartiet ÖVP försöker ofta relativisera och tona ned Dollfussregimens förtryck. Så sent som förra året hängde fortfarande en målning som föreställer Dollfuss i ÖVP:s lokaler i det österrikiska parlamentet. Men på senare år har ÖVP-politikers hyllande av Dollfuss och von Schuschnigg mötts av en allt hårdare kritik utifrån.

(Bilden: Engelbert Dollfuss vid tillkännagivandet av den fascistiska ”ståndsstaten.)

Annonser

Nazistkravallerna i Linköping

ÖM.EIJA.0N1284.jpgDagens datum för 75 år sedan, den 4 september 1943, utbröt de så kallade nazistkravallerna i Linköping, som pågick i ungefär ett dygn. Det började med att nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling arrangerade ett möte med partiledaren Sven Olov Lindholm som talare i en lokal i staden. Ett 100-tal motståndare trängde in för att störa eller stoppa mötet, varvid polis kom till platsen och lokalen ”rensades”. Nästa dag försökte Lindholm hålla ytterligare ett möte, vilket ledde till ännu fler våldsamma slagsmål mellan nazister och motdemonstranter – samt till nya polisingripanden. När Lindholm med anhang lämnade lokalen bröt folkmassan som samlats utanför igenom polisspärrarna och gick till anfall. Med dragna sablar förde polisen nazisterna i säkerhet på polisstationen. Kravallerna fortsatte när tillresta nazister senare skulle lämna staden med tåg.

Sammandrabbningarna i Linköping ingick i de eskalerande våldsamma konfrontationerna mellan nazister och motdemonstrationer runtom i Sverige under åren 1943–1944. Det var mitt under brinnande krig när alltfler nyheter om judeutrotningen och nazisternas övriga grymheter runtom i det ockuperade Europa började sippra ut.

Mer läsning:
Heléne Lööw: ”Hakkorset och Wasakärven” och ”Nazismen i Sverige 1924–1979”.
Johan Perwe: ”Mörkläggning: nazismen och motståndet i Norrköping 1933–1945”

Vidare rekommenderas Magnus Alkarps bok ”Fyra dagar i april” om nazistkravallerna i Uppsala, påsken 1943.

(Bild från kravallerna i Linköping. Fotograf: Einar Jagerwall. Källa: Digitalt Museum)

”Ingen älskar den som bara älskar sina likar”

40472376_10156048872932496_3666528961149534208_n.jpg

Den tysk-judiske filosofen Theodor Lessing, som var docent vid universitetet i Hannover, väckte stort uppseende år 1925 när han varnade för den gamle knarrige fältmarskalken Paul von Hindenburg som just då kandiderade till presidentposten i Weimarrepubliken. Han skrev att Hindenburg själv förvisso var en beskedlig person, men att farliga politiska krafter lurade i skuggan av honom:

”Enligt Platon bör filosoferna leda folken. Med Hindenburg skulle inte precis en filosof bestiga tronen. Bara en representativ symbol, ett frågetecken en nolla. Man kan säga: hellre en nolla än en Nero. Tyvärr visar historien att bakom en nolla döljer sig alltid en framtida Nero”, skrev han den 25 april 1925 i tidningen Prager Tageblatt. (Tyvärr går ordleken ”Besser ein Zero als ein Nero” förlorad i svensk översättning.)

Artikeln gjorde honom till en hatad person bland de konservativa tysknationella, nazisterna och andra partier på yttre högerkanten som inledde en hätsk kampanj mot honom. Högerextrema studenter bojkottade eller störde hans föreläsningar, och det restes krav på att han borde få sparken. Många av hans professorskollegor ställde sig på hans meningsmotståndares sida och universitetsledningen gömde sig. Kampanjen slutade med att den preussiske utbildningsministern några månader senare i praktiken sparkade honom ( = inställd undervisning, permittering på obestämd tid med reducerad lön).

Drygt en månad efter nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 flydde Lessing tillsammans med sin hustru till Marienbad (Mariánské Lázně) i Tjeckoslovakien, där han fortsatte att skriva antinazistiska artiklar i tyskspråkiga tjeckiska tidningar. ”Ingen älskar den som bara älskar sina likar. Och den skändar sitt fosterland hos vilken fradgan droppar från munnen när han hör ordet fosterland”, var några av alla de rader som retade gallfeber på nazisterna och de tysknationella.

Hans exil blev emellertid inte långvarig. Dagens datum för 85 år sedan, 30 augusti 1933, sköt tre sudettyska nazister Lessing genom fönstret till hans arbetsrum och han avled följande dag på sjukhus av sina skador. Attentatsmännen flydde till Tyskland där de beskyddades av nazistregimen.

Lessing brukar räknas som nazisternas första offer på tjeckisk mark.

Studenten och mannen som försökte mörda honom

Skärmavbild 2018-04-11 kl. 08.23.24.png

Käre Josef Bachmann!
Pass på, du behöver inte bli nervös, läs detta brev eller kasta bort det. Du ville döda mig. Men även om du hade lyckats hade de härskande klickarna (…) dödat dig. Jag har ett förslag till dig: Låt dig inte angripas, angrip istället de härskande klickarna: Varför har de dömt dig till ett sådant skitliv?

Så börjar det första brev som den västtyske vänsterradikale studentledaren Rudi Dutschke skrev till högerextremisten Josef Bachmann efter att denne hade försökt mörda Dutschke med tre pistolskott på Kurfürstendam i Västberlin dagens datum för 50 år sedan, 11 april 1968.

Dutschke, som studerade sociologi, etnologi, filosofi och historia vid Freie Universität i Västberlin var en förgrundsfigur för det vänsterradikala studentförbundet SDS som i slutet av 1960-talet slog an tonen i den västtyska studentrörelsen. SDS protesterade bland annat mot USA:s krig i Vietnam, kritiserade den internationella kapitalismen och stödde olika befrielsekrig i Tredje världen. Det var också Dutschke som myntade slogan ”den långa marschen genom institutionerna” som innebar en långsiktig strategi att infiltrera viktiga samhällsinstitutioner för att kunna göra revolution.

Kort tid före Bachmanns attentat mot Dutschke hade den högerextrema tidningen National-Zeitung skrivit ”Stoppa röde Rudi nu!” Vid en razzia i Bachmanns hem efter dådet hittade polisen bland annat just detta tidningsklipp och flera bilder på Dutschke. Även Springerkoncernens tidningar hade i flera månader agiterat mot Dutschke och studenternas demonstrationer, bland annat hade slasktidningen Bild ominöst skrivit: ”Man bör inte heller lämna hela skitjobbet åt polisen och deras vattenkanoner”, vilket många studenter efteråt tolkade som en illa dold uppmaning till politiskt våld mot studentrörelsen.

Vid attentatet fick Dutschke livshotande skador, framför allt eftersom två av kulorna träffade honom i huvudet. Även om han så småningom kunde återuppta studierna och doktorera i sociologi blev hans hälsa aldrig riktigt återställd och han avled redan 1979, 49 år gammal. Då var han forskare vid universitetet i danska Århus.

Tillsammans med mordet på studenten Benno Ohnesorg året dessförinnan bidrog mordförsöket på Dutschke till att radikalisera studentrörelsen ytterligare och influerade skapandet av terrorgruppen RAF, som kom att skaka det västtyska samhället under en stor del av 1970-talet.

Högerextremisten Bachmann dömdes till sju års fängelse för mordförsöket och Dutschke började brevväxla med honom i fängelset. Dutschke betonade att han inte kände något personligt hat mot honom och försökte övertala honom att istället engagera sig för socialismen. Bachmann begick självmord i fängelset i början av 1970 och Dutschke beklagade efteråt att han inte hade skrivit till honom tillräckligt ofta. I sin dagbok skrev han att ”befrielsekampen har precis börjat; tyvärr kan Bachmann inte delta i den”.

En berömd lånad näsa

29662546_10155646199377496_362769324485482891_o.jpgOch näsan! Näsan sen – som man kan föreställa
sig, när i komedin man ser en Pulcinella!
Man ler och tänker: Han tar af sig den! – Nej tack!
Han tar den aldrig af sig, hr de Bergerac!
Men ve den, som djärfs le! Han ler allt sista resan –
det blir för visso han, som får den längsta näsan!

Så beskrivs den stornäste hjälten i Harald Molanders svenska översättning av dramat ”Cyrano de Bergerac” från 1901. Cyrano de Bergerac, som är en skicklig duellant med en poetisk ådra, är i hemlighet förälskad i kusinen Roxane. Han har också komplex för sin väldiga näsa och den som vågar skoja om den får smaka på stålet.

Det franska originalet hade urpremiär i Paris år 1897 och har gett upphov till en massa versioner och pastischer för teater och filmduk, däribland den romantiska Hollywoodkomedin ”Roxanne” (1987) med Steve Martin och Daryl Hannah i huvudrollerna. Vidare ”The Ugly truth” (2009) med Katherine Heigl och Gerard Butler.

Författaren till det ursprungliga dramat var den franske författaren och poeten Edmond Rostand, som föddes i Marseille dagens datum för 150 år sedan, 1 april 1868. han växte upp i en välmående köpmannafamilj och utbildade sig till jurist, men ägnade sig sedan helt och hållet åt författandet. Han blev så småningom ledamot av Académie française men föll år 1918 offer för spanska sjukan.

Rostand skrev nyromantiska versdramer på ett krångligt och högtravande språk, som en reaktion mot samtidens naturalistiska litteratur. Ett av dessa alster var alltså ”Cyrano de Bergerac” som blev en enorm publiksuccé.

Dramat är mycket löst baserat på en bortglömd 1600-talsförfattare med det namnet, men det där med den stora näsan stämmer inte alls in på förlagan. Rostand lär istället ha lånat lite av 1500-talshumanisten Erasmus av Rotterdams beskrivning av sitt eget väl tilltagna luktorgan, om man får tro Nina Burtons essä ”Gutenberggalaxens nova”.

(Bilden: Daryl Hannah och Steve Martin i den romantiska komedin ”Roxanne”.)

En fejkad Aristoteles

29352219_574457526261696_7596693762086203685_o.jpg

Just nu sprids det här ”citatet” av Aristoteles som en löpeld i sociala medier. Och som så ofta, när en känd nuna kombineras med ett klatschigt citat som råkar passa delarnas syften så är det fejk. Det är som sagt ingenting som Aristoteles har sagt eller skrivit. Redan för några år sedan delade för övrigt även en känd etikforskare (se skärmdump nedan) detta citat och hävdade att det hämtats från Aristoteles verk ”Politiken”, för att göra det extra trovärdigt, men det är som sagt ett rent påhitt. Ingenstans i ”Politiken” förekommer något som ens liknar detta.

Citatet verkar istället härröra från en konservativ amerikansk tv-pastor vid namn D James Kennedy, som använde detta uttryck i en text från 2007, när han gick till storms mot det moderna samhället och kritiserade de progressiva samhällskrafterna för ”tolerans”.

21764893_10155645101852496_5189986367526269989_n.jpg

Fånge 26947 i Auschwitz

Czeslawa_Kwoka_-_Brasse.jpgCzesława Kwoka var en 14-årig polsk katolsk flicka från en by i trakten av Zamosc i östra Polen. Hennes pappa hade gått bort när hon var liten och hon levde tillsammans med sin mamma Katarzyna Kwoka.

Hösten 1942 arresterades och deporterades de av SS tillsammans med alla andra bybor och placerades i ett genomgångsläger. Deras brott var att de hade råkat bo på fel ställe: Enligt SS-ledaren Himmlers planer skulle Zamosc-regionen rensas från polacker och judar och koloniseras av tyskar.

I genomgångslägret bedömde SS ”rasexperter” att mor och dotter var av undermålig kvalitet och omöjliga att förtyska. De skickades därför till koncentrationslägret Auschwitz.

Id-bilderna på 14-åriga Czesława togs strax efter att hon kom till Auschwitz tillsammans med sin mor, i mitten av december 1942. Mannen bakom kameran var en medfånge vid namn Wilhelm Brasse (1917–2012), som arbetade i lägrets fotoavdelning.

Brasse fotograferade otaliga fångar, men fortfarande på ålderns höst mindes han särskilt den här skrämda flickan, som bara kunde polska men inte ett ord tyska:

”Hon var så ung och så rädd. Flickan begrep inte varför hon var där och hon kunde inte förstå vad man sa till henne. Så denna kvinnliga Kapo (en förman bland fångarna) tog en stav och slog henne i ansiktet. Denna tyska kvinna tog bara ut sin ilska på flickan. En så ung flicka, så oskyldig. Hon grät men kunde inte göra någonting. Innan bilden togs torkade flickan tårarna och blodet från jacket på läppen. Sanningen att säga kände jag det som om jag själv blev slagen men jag kunde inte ingripa. Det skulle ha betytt döden för mig.”

I lägret blev hon fånge nummer 26947. Bara tre månader efter ankomsten var hon död, dagens datum för 75 år sedan, 12 mars 1943. Hennes mamma Katarzyna hade dött några veckor tidigare. Om de blev mördade eller dog av svält och sjukdom är okänt.