Bokmässan, extremisterna och jag

Nu börjar årets bokmässa i Göteborg. Ett evenemang som är mer omstritt än någonsin och jag behöver inte rekapitulera varför. Jag ger bara några nyckelord: extremisttidning, nazister, yttrandefrihet, bojkott.

Jag skulle kunna lägga till hyckleri, eftersom det är ett ord som har bäring på flera saker i den här debatten: 1) en extremisttidning som genom sitt kodspråk hycklar om sina kopplingar till nazister och förintelseförnekare; 2) vissa kulturpersonligheter som hycklar om att man måste ”ta debatten” men som själva aldrig har setts göra det; 3) hycklande, poserande högerdebattörer som har hållit lovtal till yttrandefriheten och brännmärkt de som aktivt tagit ställning mot högerextremismen som demokratins fiender men som själva går bananer när någon med verkliga eller förmenta vänsteråsikter råkar dyka upp i tv-rutan eller ännu värre: jobbar i tv-rutan; 4) hycklande, grötmyndiga vänsterdebattörer som ger sig in i sekteristiska strider om vem som är heligare än påven när det handlar om hur man ska bemöta bokmässan och högerextremisterna; 5) den hycklande Bokmässan som pratar om yttrandefrihet och bindande mässkontrakt när det för dem egentligen bara handlar om att tjäna pengar på monterköpare och besökare.

Kanske kan även jag räknas in bland hycklarna. Somliga skulle nog påstå det. Jag är nämligen en av de författare som i samband med förra bokmässan undertecknade ett mycket uppmärksammat upprop till bojkott av mässan om en högerextremistisk tidning tilläts ha monter där. Min underskrift är något jag står för. Då som nu.

Ändå kommer jag att göra ett par korta besök på mässan under dessa dagar.

Så här ligger det till: Jag sitter på två stolar som det brukar heta och det brukar sällan betyda något positivt, det vet alla som använder detta uttryck för att peka finger mot någon makthavare eller offentlig person som har betett sig klandervärt eller korrumperat. Å ena sidan är jag fri författare, å den andra journalist anställd på en kulturredaktion. Jag kommer att bevaka några utvalda evenemang inne på mässan för min tidnings räkning, men inte mer än så. Som författare eller vanlig mässbesökare har jag däremot inte lust att gå dit i år. Jag tackade på ett tidigt stadium nej till förfrågningar från olika håll om att medverka i paneler och montrar, även om jag har en ny bok på gång som kommer ut i handeln några veckor efter mässan. Jag har inte lust att stå och kränga en bok vägg i väg (bildligt talat) med högerextremister som torgför sina intoleranta och hatiska budskap. Jag har inte heller några planer på att gå dit för att ”ta debatten” med dem, eftersom jag inte tror på idén att det går att föra vettiga diskussioner med extremister. Det sistnämnda är bara ett hyckleri för att visa andra hur duktig man är.

Inte heller figurerar jag som författare på de alternativa bokmässorna som dyker upp i år. Men det beror bara på en så krass sak som att jag inte har blivit tillfrågad av arrangörerna och inte heller haft energi för att försöka snacka in mig där.

Som privatperson handlade jag inte hos nätbokhandeln Bokus så länge de torgförde antisemitisk litteratur som exempelvis Sion vises protokoll med mera. jag var däremot en av de kunder som envist protesterade mot detta. Numera har de tagit bort dessa hetsskrifter ur sitt sortiment och jag kan tänka mig att handla där igen om det gäller böcker som min lokala bokhandel inte har (eller som det skulle ta löjligt lång tid för dem att ta hem). Av liknande skäl har jag i år inte lust att strosa runt som mässbesökare bland montrarna på den stora mässan.

Det finns rimliga argument både för att bojkotta mässan och för att inte göra det. Författare har dragit olika slutsatser om vilken väg man bör gå och därmed om sin egen medverkan. Jag respekterar många av dem som klartänkt argumenterar för att en bojkott är fel väg att gå. Jag respekterar också dem som av krasst yrkesmässiga skäl (det är inte lätt att vara fri kulturarbetare utan fast jobb) känner tvekan att bojkotta. Sedan finns det förstås debattörer som jag inte hyser lika stor respekt för i denna fråga.

Mitt beslut är rent personligt och jag ska inte försöka klä detta i raffinerade argument om yttrandefrihetens gränser – min ståndpunkt har jag redovisat många gånger tidigare på en kultursida nära mig och i sociala medier. För mig handlar det om en personlig motvilja och ett äckel som är så stort att jag har svårt att se mig själv i spegeln om jag medverkar i ett sådant arrangemang som om inget hade hänt. Vore jag politiker hade jag vägrat sitta i en politisk panel där nynazister, antisemiter och slikt folk – krypto, pseudo, semi eller full blown – deltar. Av samma orsak brukar jag inte gå till offentliga platser där nassarna demonstrerar för att ”ta debatten”. Det finns i-n-g-e-n plats för debatt med dessa rörelser. Ingen. Det enda som det finns plats för i min värld är folkbildning och upplysning till andra människor om vilka politiska krafter det här handlar om. För detta ändamål finns det andra plattformar för mig att verka på, även om jag som sagt hyser aktning för många av dem som tänker åka till Göteborg och försöka göra något konstruktivt.

Liknande motvilja har jag förstås också känt mot exempelvis Myrdal och gänget, som nästan alltid brukar spelas in i den debatten för att bevisa en brist på konsekvens hos kritikerna. Myrdal är en människa med obehagliga åsikter som fortfarande kramar gamla folkmordsregimer. Men i det fallet handlar det i dag om övervintrade revolutionsromantiker med led- och prostatabesvär (antar jag, statistiskt sett) vars idégods numera tillhör den museala världen. I det andra fallet handlar det om krafter som på riktigt är farliga just nu. Inkonsekvensen i detta går för övrigt också åt andra hållet, eftersom det också finns personer som tidigare orerat om ”hur f-n kan Lenins barnhörna tolereras på mässan”, men som nu är beredda att försvara den högerextrema tidningens närvaro till varje pris.

Slutligen, säga vad man vill om Myrdal, för han är i alla fall litterär hedersdoktor med omfattande litterära kunskaper. Men ingen i det där högerextrema tidningsgänget tycks ens vara expert på Ernst Jünger eller Oswald Spengler vilket i så fall i viss mån hade kunnat förtjäna dem en mer motiverad plats i ett litterärt sammanhang.

Jag tänker inte önska fred på jorden, men väl något som kanske känns lika ouppnåeligt, nämligen att vissa debattörer som exempelvis Janne Josefsson och Peter Hjörne ska sluta att sprida sina dimridåer i bokmässedebatten. Det innebär inte att jag vill förbjuda dem att göra det, för det det står dem fritt att hålla på så mycket det vill, utan att det bara vore kul om de själva upptäckte att hur fel de har. Skämt åsido.

PS 1. Vad häftigt att Göteborg plötsligt fått tre bokmässor samtidigt. Alla med ambitiösa och spännande programpunkter. Till alla kritiker som klankat ned på splittringen: är det inte mångfald ni vill ha?

PS 2. En av bokmässekvällarna ska jag för övrigt gå ut och käka middag med en profilerad högerdebattör, nämligen historikern David Lindén. Han är en vän till mig som har politiska åsikter som ligger långt ifrån mina egna, men vi kan ändå umgås och ha roligt som vuxna människor. I den där andra världen. Långt bort från socialamediebubblornas gapande.

Annonser

Henry L. Stimson 150 år

stimson.jpg
Dagens datum, 21 september, är det 150 år sedan Henry L. Stimson, som var USA:s krigsminister under åren 1940–1945, föddes. Den konservative republikanen Stimson, som var 73 år år gammal när han tillträdde posten som krigsminister, ledde den stora militära upprustningen efter USA:s inträde i kriget, vilket inkluderade utbildningen av 13 miljoner soldater till armén, flottan och flyget, samt inköp (och transport) av 30 procent av landets sammanlagda produktion.
 
När han utnämndes var det många kritiker som trodde att han var för gammal för ett så hektiskt och pressande jobb, men en samtida iakttagare kastade han sig in i arbetet med ”en energi som 20 år yngre män inte kunde uppbåda”.
 
Motvilligt stödde han den rättslösa tvångsinterneringen av 110,000–120,000 japanska immigranter (första och andra generationens invandrare samt deras barn) i en rad läger efter Japans överfall på Pearl Harbor. Även om han menade att det var omöjligt att avgöra hur lojala amerikaner av japansk härkomst skulle vara mot USA under kriget hyste han starka tvivel på hur laglig åtgärden egentligen var:
 
”Andra generationens japaner kan bara evakueras antingen som en del av en total evakuering (…) eller genom att helt enkelt driva ut dem med motiveringen att deras rasegenskaper medför att vi inte kan förstå eller lita ens på japaner som är (amerikanska) medborgare. Det sistnämna är ett faktum men jag är rädd för att det kommer att skapa ett enormt hål i vårt konstitutionella system”, skrev han i dagboken.
 
Som krigsminister var Stimson också ansvarig för Manhattanprojektet och rapporterade till presidenten om hur arbetet med att konstruera en atombomb fortgick. I juni 1945 rekommenderade han president Truman att atombomben ”borde användas mot Japan så snart som möjligt; att den sätts in mot en krigsindustri som omges av arbetarnas bostäder, och att den fälls utan förvarning”. Han kom följaktligen att förespråka bombningarna av Hiroshima och Nagasaki som utan tvivel förkortade kriget, men som ledde till 130,000–230,000 människors död.

Gamla Tider och kodord

21558883_10155044195492496_4150254473582745425_n.jpg

Bilden ovan är en rubrik ur den där tidningen som får ha monter på bokmässan i år igen, och som egentligen lovar gamla tider, fast den heter tvärtom. Den är snarare för den nynazistiska/fascistiska sfären vad Sinn Fein var för Provisional IRA: en tillräckligt städad fasad för att kunna fungera i det öppna samhället. Den är dock full av fascistiska kodord som läsarna ska lystra efter. ”Systempartier” är direkt hämtat ur det dåvarande tyska nazistpartiet NSDAP:s retorik och var en nedsättande benämning på alla de demokratiska partierna i Weimarrepubliken.

”Systemet” var Hitlers föraktfulla omskrivning för den demokratiska Weimarförfattningen och den där tidningen förklarar stolt i sin redaktionsruta att den är ett alternativ till den svenska ”systempressens lögner”. Ja, ”systempressen” ingick också i nazisternas ordförråd. En signal så god som någon om vad det är för nödtorftigt förtäckta idéer som torgförs. Den nyligen bortgångne musikern och fascisten Hans Carling beskrivs för övrigt i en dödsruna som ”fosterlandsvän”.

Varje gång jag skriver en rad om den där tidningen som borde heta Gamla Tider ramlar det inte bara in hot och osofistikerade förolämpningar i mejlkorgen. Det kommer också frågor från personer som verkar vara uppriktigt oförstående till att tidningen de påstår sig läsa skulle ha några tendenser åt det högerextrema hållet… Ja, jag säger då det.

Dagen då nazisterna förbjöds

21463378_10155042063812496_8356235130689166735_n.jpgMannen i mitten är generalmajor Otto-Ernst Remer, en fanatisk nazist som slog ned 20-julikuppen mot Hitler 1944. Han omges av de två tidigare nazistfunktionärerna Fritz Dorls och greve Adolf von Westarp. De är i början av 1950-talet ledare för det nygrundade högerextrema Socialistiska rikspartiet i Västtyskland.

Partiprogrammet är till stor del identiskt med det gamla nazistpartiets, inklusive en ”lösning av judefrågan”, och partiet lyckas snabbt nå avsevärda regionala och lokala valframgångar på vissa håll i den unga förbundsrepubliken. Vid valet till delstatsparlamentet i Niedersachsen i maj 1951 får partiet 11 procent av rösterna. I distrikten Stade, Holzminden och Verden röstar rent av var tredje väljare på partiet. På hösten samma år får partiet dessutom nästan åtta procent av rösterna till stadsfullmäktige i Bremen.

Allt detta bara några år efter Tysklands sammanbrott och det nazistiska folkmordet på judarna.

Den 23 oktober 1952, alltså för nästan 65 år sedan, förbjuds Socialistiska rikspartiet i Västtyskland efter långa rättsprocesser, därför att det anses strida mot grundlagen på grund av sina tydliga nazistkopplingar. Beslutet innebär även ett förbud mot att skapa ett nya organisationer ur ruinerna av det gamla partiet. Flera försök till detta misslyckas, eftersom säkerhetspolisen har infiltrerat de högerextrema kretsarna och tidigt får veta vad som pågår.

Fyra år senare, 17 augusti 1956, förbjuds dessutom ett ytterlighetsparti i den andra änden av Västtysklands politiska skala. Det handlar om kommunistpartiet, KPD, eftersom det har som mål att störta det demokratiska systemet. Det är det enda kommunistparti som förbjuds i Västeuropa under kalla kriget.

Inget av dessa båda beslut skedde lättvindigt, utan efter långa debatter och långdragna juridiska processer. Om det var bra eller dåligt för demokratin kan man fortfarande debattera, men få var de som menade att Västtyskland hade upphört vara ett liberalt demokratiskt system och en rättsstat. Även om den stora uppgörelsen med nazistiska krigsförbrytare började på allvar långt senare, efter att under 1950-talet ha sopats under mattan.

Det blodiga Antietam

21753172_10155038995062496_3671418092440488332_o.jpgDen blodigaste dagen i amerikansk krigshistoria inträffade dagens datum för 155 år sedan, 17 september 1862, vid det lilla samhället Sharpsburg i Maryland. Det var det så kallade slaget vid Antietam då en unionsarmé under generalen George B. McClellan drabbade samman med sydstatshären under general Robert E. Lee under det amerikanska inbördeskrigets andra år. När solen gick ned den dagen hade var fjärde soldat som gick i strid dödats eller sårats. Sammanlagt mer än 22 000 soldater från båda sidor stupade eller sårades under slaget, vilket är mer än de totala amerikanska förlusterna under den amerikanska revolutionen 1775–1783, kriget mellan USA och Storbritannien år 1812, kriget mellan USA och Mexiko 1846–1848 och spansk-amerikanska kriget 1898.

Slaget vid Antietam slutade oavgjort, men var ändå en strategisk framgång för nordsidan eftersom det satte stopp för rebellernas invasion av unionssidans territorium det året. President Abraham Lincoln utnyttjade den framgången till att några dagar efter slaget tillkännage en förvarning om den kommande så kallade Emancipation Proclamation, det vill säga kungörelsen om slavarnas frigörelse. Härefter fick inbördeskriget för unionssidan syftet att inte bara bevara unionen utan också att bekämpa slaveriet. Själva deklarationen utfärdades formellt den 1 januari 1863.

Det handlade om en krigsåtgärd som framför allt riktades mot rebellstaterna och inte mot de få slavstater som hade tagit parti för unionen (Kentucky, Maryland, Delaware och Missouri). Först så småningom, flera månader efter inbördeskrigets slut, kom kungörelsen att gälla alla slavar i USA.

Peter Tosh och freden

21457552_10155023372087496_2707957620202013064_o.jpg”I’m not a politician… I only suffer the consequences”, sa reggaesångaren Peter Tosh vid den numera legendariska One Love Peace-konserten den 22 april 1978 på The National Stadium i Kingston, Jamaica. Konserten hölls mitt i ett inbördeskrig mellan Jamaicas två ledande politiska partier och höjdpunkten var när Bob Marley lyckades få de politiska antagonisterna Michael Manley och Edward Seaga att fatta varandras händer på scenen.

Bland de övriga artisterna som spelade den kvällen fanns Peter Tosh, som tidigare hade tillhört Marleys band The Wailers men sedan satsat på en solokarriär. Det var en karriär som tog slut dagens datum för 30 år sedan, 11 september 1987, när Tosh föll offer för rånmördare i sitt hem i Kingston.

Tosh är framför allt ihågkommen för sin jättehit ”Legalize it” och det han ville legalisera var en basvara bland Jamaicas rastafarianer. En stor del av det tal som han själv höll från scenen under den där fredskonserten i Kingston ägnade han för övrigt inte åt att få de båda politikerna som satt framför honom att lägga ned stridsyxan – han läxade istället upp dem för att de inte ville göra marijuana lagligt. Fast i hans värld var det kanske samma sak.

Don’t mention that Wall

21317626_10155014009402496_5469515894515197966_n.jpgDagens datum för 30 år sedan, 7 september 1987, inledde den östtyske presidenten och regeringschefen Erich Honecker ett fem dagars statsbesök i Västtyskland. Det var det första och enda gången som en en östtysk statschef besökte Västtyskland, så länge Tyskland var delat.

På bägge sidor av Järnridån betraktades besöket som ett sätt att få de bägge staterna att närma sig varandra, men de politiska och ideologiska motsättningarna var avgrundsdjupa.

Under Honeckers första kväll på västtysk mark bjöd den västtyske presidenten Richard von Weizsäcker på middag i ett litet 1700-talspalats i Bad Godesberg utanför Bonn. Förbundskansler Helmuth Kohl hade lyckats genomdriva att de båda regeringschefernas tal skulle direktsändas av både väst- och östtysk tv.

Kohl valde att prata om ”den obrutna viljan” att bevara medvetandet om ”nationens enhet” som bestod av ett ”gemensamt språk, gemensamt kulturellt arv, en lång och pågående gemensam historia”. Han betonade att statsbesöket inte kunde ändra på några av de principiella grundfrågor som skilde de bägge staterna åt, utan att nämna demokrati kontra diktatur vid namn. Han uppmanade också Honecker att riva Berlinmuren och upphäva den stående ordern att utan förvarning skjuta för att döda mot dem som ville fly från DDR.

I sitt svarstal pratade Honecker på klassiskt kommunistiskt manér mest om ”världsfreden”och tillade ”att socialism och kapitalism låter sig förenas lika lite som eld och vatten”. Kohls uppmaning att riva Berlinmuren och upphäva den beryktade dödsordern till gränsvakterna förbigick han däremot med tystnad.

Drygt två år senare var dock Östtyskland som bekant historia och Berlinmuren på väg att rivas. Lite längre fram skulle även östtyska före detta gränsvakter och deras överordnade få stå till svars för de ”republikflyktingar” som de dödat vid gränsen. Men det kunde varken Honecker eller Kohl förutse när de stoppade i sig läckerheterna i den där festsalen.

(Bilden: Västtysklands president Richard von Weizsäcker stående, på hans högra sida sitter Honecker.)