Wilfred Owen och kriget

Unknown-1.jpeg
What passing-bells for these who die as cattle?
      — Only the monstrous anger of the guns.
      Only the stuttering rifles’ rapid rattle
Can patter out their hasty orisons.
No mockeries now for them; no prayers nor bells;
      Nor any voice of mourning save the choirs,—
The shrill, demented choirs of wailing shells;
      And bugles calling for them from sad shires.
What candles may be held to speed them all?
      Not in the hands of boys, but in their eyes
Shall shine the holy glimmers of goodbyes.
      The pallor of girls’ brows shall be their pall;
Their flowers the tenderness of patient minds,
And each slow dusk a drawing-down of blinds.
Dikten ”Anthem for the doomed youth” av Wilfred Owen, en av första världskrigets främsta brittiska frontpoeter. Owen stupade dagens datum för 100 år sedan, 4 november 1918, på västfronten, nästan exakt på timmen en vecka innan vapnen tystnade. Han blev 25 år gammal.
Annonser

Vapenstillståndet i Villa Giusti

Villa Giusti ligger i en stor park omgärdad av ett järnstaket i utkanten av Padua. Dagens datum för 100 år sedan, 3 november 1918, undertecknade en österrikisk-ungersk delegation ett vapenstillestånd med Italien och ententemakterna här. Tyskands vapenstillestånd med ententen låg sig ännu drygt en vecka bort.

Det utmattade Österrike-Ungern befann sig redan fullt i sönderfall – både militärt och politiskt – när den österrikiske generalen Viktor Weber von Webenau satte sitt namn under avtalet, och den ungerska rikshalvan kände sig inte längre bundet av vad österrikarna gjorde, utan slöt ett eget vapenstillestånd med ententen den 13 november i Belgrad.

Vapenstilleståndet i Villa Giusti ledde till att striderna mellan italienska och österrikiska trupper i norra Italien upphörde. Innan bestämmelserna hann träda i kraft 36 timmar senare gjorde italienska styrkor en sista offensiv, erövrade stora landområden och tog hundratusentals österrikiska soldater till fånga.

Pietro Badoglio – den italienske generalen som tog emot den österrikisk-ungerska delegationen i Villa Giusti – fortsatte sin militära karriär under Mussolinis fascistregim och tvingades 25 år senare, i september 1943, själv underteckna ett vapenstillestånd med de allierade i nästa världskrig. Men det är en annan historia.

Martyrer eller arbetarmördare

24.596.jpgDagens datum för 85 år sedan, 11 september 1933, utropar Österrikes kristdemokratiske förbundskansler Engelbert Dollfuss ett fascistiskt styre i Österrike – den österrikiska så kallade ståndsstaten.

Landet förvandlades till en enpartistat där den nationalistiska rörelsen Fosterländska fronten (Vaterländische Front) styrde med stöd av en paramilitär milis och landets övriga konservativa krafter. Den demokratiskt valde Dollfuss hade utnyttjat en politisk kris några månader tidigare till att låta polisen stänga parlamentet.

Med presidentens hjälp utfärdades ensidiga dekret som fråntog parlamentet makten. Samtidigt slog regimen till hårt mot andra politiska partiet och organisationer samt mot den fria pressen. Oppositionella förföljdes eller fängslades och politiskt oönskad litteratur förbjöds och rensades ut från biblioteken. Den katolska kyrkan hyllade kuppen och gav austrofascisterna aktivt stöd.

Austrofascismen stod för en separat österrikisk nationalism och hamnade därför i konflikt med nazismen som strävade efter att förena alla tyskar under samma flagg. Därför förföljdes österrikiska nazister lika hårt som andra oppositionella. Till skillnad från nazisterna var austrofascisterna formellt inte antisemiter, men de gjorde å andra sidan ingenting för att bekämpa de antisemitiska stämningarna som grasserade i landet och lät den redan pågående diskrimineringen av judar fortsätta.

Austrofascisterna, först under Dollfuss (som mördades i ett nazistiskt kuppförsök 1934) och senare under Kurt von Schuschnigg, kom att inneha makten i Österrike ända fram till Hitlers annektering av landet 1938.

Ännu i dag finns ingen allmänt accepterad samsyn på austrofascisterna i Österrike. På många håll i det borgerliga lägret ses Dollfuss med anhang som martyrer som föll offer för nazisterna, medan man på vänsterhåll fördömer dem som fascister och arbetarmördare. Särskilt politiker från det konservativa regeringspartiet ÖVP försöker ofta relativisera och tona ned Dollfussregimens förtryck. Så sent som förra året hängde fortfarande en målning som föreställer Dollfuss i ÖVP:s lokaler i det österrikiska parlamentet. Men på senare år har ÖVP-politikers hyllande av Dollfuss och von Schuschnigg mötts av en allt hårdare kritik utifrån.

(Bilden: Engelbert Dollfuss vid tillkännagivandet av den fascistiska ”ståndsstaten.)

Nazistkravallerna i Linköping

ÖM.EIJA.0N1284.jpgDagens datum för 75 år sedan, den 4 september 1943, utbröt de så kallade nazistkravallerna i Linköping, som pågick i ungefär ett dygn. Det började med att nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling arrangerade ett möte med partiledaren Sven Olov Lindholm som talare i en lokal i staden. Ett 100-tal motståndare trängde in för att störa eller stoppa mötet, varvid polis kom till platsen och lokalen ”rensades”. Nästa dag försökte Lindholm hålla ytterligare ett möte, vilket ledde till ännu fler våldsamma slagsmål mellan nazister och motdemonstranter – samt till nya polisingripanden. När Lindholm med anhang lämnade lokalen bröt folkmassan som samlats utanför igenom polisspärrarna och gick till anfall. Med dragna sablar förde polisen nazisterna i säkerhet på polisstationen. Kravallerna fortsatte när tillresta nazister senare skulle lämna staden med tåg.

Sammandrabbningarna i Linköping ingick i de eskalerande våldsamma konfrontationerna mellan nazister och motdemonstrationer runtom i Sverige under åren 1943–1944. Det var mitt under brinnande krig när alltfler nyheter om judeutrotningen och nazisternas övriga grymheter runtom i det ockuperade Europa började sippra ut.

Mer läsning:
Heléne Lööw: ”Hakkorset och Wasakärven” och ”Nazismen i Sverige 1924–1979”.
Johan Perwe: ”Mörkläggning: nazismen och motståndet i Norrköping 1933–1945”

Vidare rekommenderas Magnus Alkarps bok ”Fyra dagar i april” om nazistkravallerna i Uppsala, påsken 1943.

(Bild från kravallerna i Linköping. Fotograf: Einar Jagerwall. Källa: Digitalt Museum)

”Ingen älskar den som bara älskar sina likar”

40472376_10156048872932496_3666528961149534208_n.jpg

Den tysk-judiske filosofen Theodor Lessing, som var docent vid universitetet i Hannover, väckte stort uppseende år 1925 när han varnade för den gamle knarrige fältmarskalken Paul von Hindenburg som just då kandiderade till presidentposten i Weimarrepubliken. Han skrev att Hindenburg själv förvisso var en beskedlig person, men att farliga politiska krafter lurade i skuggan av honom:

”Enligt Platon bör filosoferna leda folken. Med Hindenburg skulle inte precis en filosof bestiga tronen. Bara en representativ symbol, ett frågetecken en nolla. Man kan säga: hellre en nolla än en Nero. Tyvärr visar historien att bakom en nolla döljer sig alltid en framtida Nero”, skrev han den 25 april 1925 i tidningen Prager Tageblatt. (Tyvärr går ordleken ”Besser ein Zero als ein Nero” förlorad i svensk översättning.)

Artikeln gjorde honom till en hatad person bland de konservativa tysknationella, nazisterna och andra partier på yttre högerkanten som inledde en hätsk kampanj mot honom. Högerextrema studenter bojkottade eller störde hans föreläsningar, och det restes krav på att han borde få sparken. Många av hans professorskollegor ställde sig på hans meningsmotståndares sida och universitetsledningen gömde sig. Kampanjen slutade med att den preussiske utbildningsministern några månader senare i praktiken sparkade honom ( = inställd undervisning, permittering på obestämd tid med reducerad lön).

Drygt en månad efter nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 flydde Lessing tillsammans med sin hustru till Marienbad (Mariánské Lázně) i Tjeckoslovakien, där han fortsatte att skriva antinazistiska artiklar i tyskspråkiga tjeckiska tidningar. ”Ingen älskar den som bara älskar sina likar. Och den skändar sitt fosterland hos vilken fradgan droppar från munnen när han hör ordet fosterland”, var några av alla de rader som retade gallfeber på nazisterna och de tysknationella.

Hans exil blev emellertid inte långvarig. Dagens datum för 85 år sedan, 30 augusti 1933, sköt tre sudettyska nazister Lessing genom fönstret till hans arbetsrum och han avled följande dag på sjukhus av sina skador. Attentatsmännen flydde till Tyskland där de beskyddades av nazistregimen.

Lessing brukar räknas som nazisternas första offer på tjeckisk mark.

Studenten och mannen som försökte mörda honom

Skärmavbild 2018-04-11 kl. 08.23.24.png

Käre Josef Bachmann!
Pass på, du behöver inte bli nervös, läs detta brev eller kasta bort det. Du ville döda mig. Men även om du hade lyckats hade de härskande klickarna (…) dödat dig. Jag har ett förslag till dig: Låt dig inte angripas, angrip istället de härskande klickarna: Varför har de dömt dig till ett sådant skitliv?

Så börjar det första brev som den västtyske vänsterradikale studentledaren Rudi Dutschke skrev till högerextremisten Josef Bachmann efter att denne hade försökt mörda Dutschke med tre pistolskott på Kurfürstendam i Västberlin dagens datum för 50 år sedan, 11 april 1968.

Dutschke, som studerade sociologi, etnologi, filosofi och historia vid Freie Universität i Västberlin var en förgrundsfigur för det vänsterradikala studentförbundet SDS som i slutet av 1960-talet slog an tonen i den västtyska studentrörelsen. SDS protesterade bland annat mot USA:s krig i Vietnam, kritiserade den internationella kapitalismen och stödde olika befrielsekrig i Tredje världen. Det var också Dutschke som myntade slogan ”den långa marschen genom institutionerna” som innebar en långsiktig strategi att infiltrera viktiga samhällsinstitutioner för att kunna göra revolution.

Kort tid före Bachmanns attentat mot Dutschke hade den högerextrema tidningen National-Zeitung skrivit ”Stoppa röde Rudi nu!” Vid en razzia i Bachmanns hem efter dådet hittade polisen bland annat just detta tidningsklipp och flera bilder på Dutschke. Även Springerkoncernens tidningar hade i flera månader agiterat mot Dutschke och studenternas demonstrationer, bland annat hade slasktidningen Bild ominöst skrivit: ”Man bör inte heller lämna hela skitjobbet åt polisen och deras vattenkanoner”, vilket många studenter efteråt tolkade som en illa dold uppmaning till politiskt våld mot studentrörelsen.

Vid attentatet fick Dutschke livshotande skador, framför allt eftersom två av kulorna träffade honom i huvudet. Även om han så småningom kunde återuppta studierna och doktorera i sociologi blev hans hälsa aldrig riktigt återställd och han avled redan 1979, 49 år gammal. Då var han forskare vid universitetet i danska Århus.

Tillsammans med mordet på studenten Benno Ohnesorg året dessförinnan bidrog mordförsöket på Dutschke till att radikalisera studentrörelsen ytterligare och influerade skapandet av terrorgruppen RAF, som kom att skaka det västtyska samhället under en stor del av 1970-talet.

Högerextremisten Bachmann dömdes till sju års fängelse för mordförsöket och Dutschke började brevväxla med honom i fängelset. Dutschke betonade att han inte kände något personligt hat mot honom och försökte övertala honom att istället engagera sig för socialismen. Bachmann begick självmord i fängelset i början av 1970 och Dutschke beklagade efteråt att han inte hade skrivit till honom tillräckligt ofta. I sin dagbok skrev han att ”befrielsekampen har precis börjat; tyvärr kan Bachmann inte delta i den”.

En berömd lånad näsa

29662546_10155646199377496_362769324485482891_o.jpgOch näsan! Näsan sen – som man kan föreställa
sig, när i komedin man ser en Pulcinella!
Man ler och tänker: Han tar af sig den! – Nej tack!
Han tar den aldrig af sig, hr de Bergerac!
Men ve den, som djärfs le! Han ler allt sista resan –
det blir för visso han, som får den längsta näsan!

Så beskrivs den stornäste hjälten i Harald Molanders svenska översättning av dramat ”Cyrano de Bergerac” från 1901. Cyrano de Bergerac, som är en skicklig duellant med en poetisk ådra, är i hemlighet förälskad i kusinen Roxane. Han har också komplex för sin väldiga näsa och den som vågar skoja om den får smaka på stålet.

Det franska originalet hade urpremiär i Paris år 1897 och har gett upphov till en massa versioner och pastischer för teater och filmduk, däribland den romantiska Hollywoodkomedin ”Roxanne” (1987) med Steve Martin och Daryl Hannah i huvudrollerna. Vidare ”The Ugly truth” (2009) med Katherine Heigl och Gerard Butler.

Författaren till det ursprungliga dramat var den franske författaren och poeten Edmond Rostand, som föddes i Marseille dagens datum för 150 år sedan, 1 april 1868. han växte upp i en välmående köpmannafamilj och utbildade sig till jurist, men ägnade sig sedan helt och hållet åt författandet. Han blev så småningom ledamot av Académie française men föll år 1918 offer för spanska sjukan.

Rostand skrev nyromantiska versdramer på ett krångligt och högtravande språk, som en reaktion mot samtidens naturalistiska litteratur. Ett av dessa alster var alltså ”Cyrano de Bergerac” som blev en enorm publiksuccé.

Dramat är mycket löst baserat på en bortglömd 1600-talsförfattare med det namnet, men det där med den stora näsan stämmer inte alls in på förlagan. Rostand lär istället ha lånat lite av 1500-talshumanisten Erasmus av Rotterdams beskrivning av sitt eget väl tilltagna luktorgan, om man får tro Nina Burtons essä ”Gutenberggalaxens nova”.

(Bilden: Daryl Hannah och Steve Martin i den romantiska komedin ”Roxanne”.)