Gamla Tider och kodord

21558883_10155044195492496_4150254473582745425_n.jpg

Bilden ovan är en rubrik ur den där tidningen som får ha monter på bokmässan i år igen, och som egentligen lovar gamla tider, fast den heter tvärtom. Den är snarare för den nynazistiska/fascistiska sfären vad Sinn Fein var för Provisional IRA: en tillräckligt städad fasad för att kunna fungera i det öppna samhället. Den är dock full av fascistiska kodord som läsarna ska lystra efter. ”Systempartier” är direkt hämtat ur det dåvarande tyska nazistpartiet NSDAP:s retorik och var en nedsättande benämning på alla de demokratiska partierna i Weimarrepubliken.

”Systemet” var Hitlers föraktfulla omskrivning för den demokratiska Weimarförfattningen och den där tidningen förklarar stolt i sin redaktionsruta att den är ett alternativ till den svenska ”systempressens lögner”. Ja, ”systempressen” ingick också i nazisternas ordförråd. En signal så god som någon om vad det är för nödtorftigt förtäckta idéer som torgförs. Den nyligen bortgångne musikern och fascisten Hans Carling beskrivs för övrigt i en dödsruna som ”fosterlandsvän”.

Varje gång jag skriver en rad om den där tidningen som borde heta Gamla Tider ramlar det inte bara in hot och osofistikerade förolämpningar i mejlkorgen. Det kommer också frågor från personer som verkar vara uppriktigt oförstående till att tidningen de påstår sig läsa skulle ha några tendenser åt det högerextrema hållet… Ja, jag säger då det.

Annonser

Dagen då nazisterna förbjöds

21463378_10155042063812496_8356235130689166735_n.jpgMannen i mitten är generalmajor Otto-Ernst Remer, en fanatisk nazist som slog ned 20-julikuppen mot Hitler 1944. Han omges av de två tidigare nazistfunktionärerna Fritz Dorls och greve Adolf von Westarp. De är i början av 1950-talet ledare för det nygrundade högerextrema Socialistiska rikspartiet i Västtyskland.

Partiprogrammet är till stor del identiskt med det gamla nazistpartiets, inklusive en ”lösning av judefrågan”, och partiet lyckas snabbt nå avsevärda regionala och lokala valframgångar på vissa håll i den unga förbundsrepubliken. Vid valet till delstatsparlamentet i Niedersachsen i maj 1951 får partiet 11 procent av rösterna. I distrikten Stade, Holzminden och Verden röstar rent av var tredje väljare på partiet. På hösten samma år får partiet dessutom nästan åtta procent av rösterna till stadsfullmäktige i Bremen.

Allt detta bara några år efter Tysklands sammanbrott och det nazistiska folkmordet på judarna.

Den 23 oktober 1952, alltså för nästan 65 år sedan, förbjuds Socialistiska rikspartiet i Västtyskland efter långa rättsprocesser, därför att det anses strida mot grundlagen på grund av sina tydliga nazistkopplingar. Beslutet innebär även ett förbud mot att skapa ett nya organisationer ur ruinerna av det gamla partiet. Flera försök till detta misslyckas, eftersom säkerhetspolisen har infiltrerat de högerextrema kretsarna och tidigt får veta vad som pågår.

Fyra år senare, 17 augusti 1956, förbjuds dessutom ett ytterlighetsparti i den andra änden av Västtysklands politiska skala. Det handlar om kommunistpartiet, KPD, eftersom det har som mål att störta det demokratiska systemet. Det är det enda kommunistparti som förbjuds i Västeuropa under kalla kriget.

Inget av dessa båda beslut skedde lättvindigt, utan efter långa debatter och långdragna juridiska processer. Om det var bra eller dåligt för demokratin kan man fortfarande debattera, men få var de som menade att Västtyskland hade upphört vara ett liberalt demokratiskt system och en rättsstat. Även om den stora uppgörelsen med nazistiska krigsförbrytare började på allvar långt senare, efter att under 1950-talet ha sopats under mattan.

Det blodiga Antietam

21753172_10155038995062496_3671418092440488332_o.jpgDen blodigaste dagen i amerikansk krigshistoria inträffade dagens datum för 155 år sedan, 17 september 1862, vid det lilla samhället Sharpsburg i Maryland. Det var det så kallade slaget vid Antietam då en unionsarmé under generalen George B. McClellan drabbade samman med sydstatshären under general Robert E. Lee under det amerikanska inbördeskrigets andra år. När solen gick ned den dagen hade var fjärde soldat som gick i strid dödats eller sårats. Sammanlagt mer än 22 000 soldater från båda sidor stupade eller sårades under slaget, vilket är mer än de totala amerikanska förlusterna under den amerikanska revolutionen 1775–1783, kriget mellan USA och Storbritannien år 1812, kriget mellan USA och Mexiko 1846–1848 och spansk-amerikanska kriget 1898.

Slaget vid Antietam slutade oavgjort, men var ändå en strategisk framgång för nordsidan eftersom det satte stopp för rebellernas invasion av unionssidans territorium det året. President Abraham Lincoln utnyttjade den framgången till att några dagar efter slaget tillkännage en förvarning om den kommande så kallade Emancipation Proclamation, det vill säga kungörelsen om slavarnas frigörelse. Härefter fick inbördeskriget för unionssidan syftet att inte bara bevara unionen utan också att bekämpa slaveriet. Själva deklarationen utfärdades formellt den 1 januari 1863.

Det handlade om en krigsåtgärd som framför allt riktades mot rebellstaterna och inte mot de få slavstater som hade tagit parti för unionen (Kentucky, Maryland, Delaware och Missouri). Först så småningom, flera månader efter inbördeskrigets slut, kom kungörelsen att gälla alla slavar i USA.

Peter Tosh och freden

21457552_10155023372087496_2707957620202013064_o.jpg”I’m not a politician… I only suffer the consequences”, sa reggaesångaren Peter Tosh vid den numera legendariska One Love Peace-konserten den 22 april 1978 på The National Stadium i Kingston, Jamaica. Konserten hölls mitt i ett inbördeskrig mellan Jamaicas två ledande politiska partier och höjdpunkten var när Bob Marley lyckades få de politiska antagonisterna Michael Manley och Edward Seaga att fatta varandras händer på scenen.

Bland de övriga artisterna som spelade den kvällen fanns Peter Tosh, som tidigare hade tillhört Marleys band The Wailers men sedan satsat på en solokarriär. Det var en karriär som tog slut dagens datum för 30 år sedan, 11 september 1987, när Tosh föll offer för rånmördare i sitt hem i Kingston.

Tosh är framför allt ihågkommen för sin jättehit ”Legalize it” och det han ville legalisera var en basvara bland Jamaicas rastafarianer. En stor del av det tal som han själv höll från scenen under den där fredskonserten i Kingston ägnade han för övrigt inte åt att få de båda politikerna som satt framför honom att lägga ned stridsyxan – han läxade istället upp dem för att de inte ville göra marijuana lagligt. Fast i hans värld var det kanske samma sak.

Don’t mention that Wall

21317626_10155014009402496_5469515894515197966_n.jpgDagens datum för 30 år sedan, 7 september 1987, inledde den östtyske presidenten och regeringschefen Erich Honecker ett fem dagars statsbesök i Västtyskland. Det var det första och enda gången som en en östtysk statschef besökte Västtyskland, så länge Tyskland var delat.

På bägge sidor av Järnridån betraktades besöket som ett sätt att få de bägge staterna att närma sig varandra, men de politiska och ideologiska motsättningarna var avgrundsdjupa.

Under Honeckers första kväll på västtysk mark bjöd den västtyske presidenten Richard von Weizsäcker på middag i ett litet 1700-talspalats i Bad Godesberg utanför Bonn. Förbundskansler Helmuth Kohl hade lyckats genomdriva att de båda regeringschefernas tal skulle direktsändas av både väst- och östtysk tv.

Kohl valde att prata om ”den obrutna viljan” att bevara medvetandet om ”nationens enhet” som bestod av ett ”gemensamt språk, gemensamt kulturellt arv, en lång och pågående gemensam historia”. Han betonade att statsbesöket inte kunde ändra på några av de principiella grundfrågor som skilde de bägge staterna åt, utan att nämna demokrati kontra diktatur vid namn. Han uppmanade också Honecker att riva Berlinmuren och upphäva den stående ordern att utan förvarning skjuta för att döda mot dem som ville fly från DDR.

I sitt svarstal pratade Honecker på klassiskt kommunistiskt manér mest om ”världsfreden”och tillade ”att socialism och kapitalism låter sig förenas lika lite som eld och vatten”. Kohls uppmaning att riva Berlinmuren och upphäva den beryktade dödsordern till gränsvakterna förbigick han däremot med tystnad.

Drygt två år senare var dock Östtyskland som bekant historia och Berlinmuren på väg att rivas. Lite längre fram skulle även östtyska före detta gränsvakter och deras överordnade få stå till svars för de ”republikflyktingar” som de dödat vid gränsen. Men det kunde varken Honecker eller Kohl förutse när de stoppade i sig läckerheterna i den där festsalen.

(Bilden: Västtysklands president Richard von Weizsäcker stående, på hans högra sida sitter Honecker.)

Vad stod det i brevet?

Gul_tre_skilling_banco.jpgDet är 160 år sedan den gula treskillingen, världens näst dyraste och mest berömda frimärke, poststämplades i Nya Kopparberget, den 13 juli 1857. Det var ett unikt feltryck (märket skulle egentligen ha varit grönt) som filatelister har dreglat över i mer än ett århundrade, men det enda som möjligen gör mig nyfiken mig är: vad stod det i brevet?

Käthe Kollwitz 150 år

Grattis på 150-årsdagen säger vi i dag till Käthe Kollwitz, som var en av 1900-talets mest berömda tyska konstnärer. Hon var grafiker, tecknare och skulptör som förenade expressionism och realism med ett stort socialt engagemang. I ett halvt sekel bodde hon i arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin, där hennes man arbetade som läkare. Hon tog djupt intryck av den sociala misären och efter att hennes enda son stupat som soldat i första världskriget blev hon pacifist och socialist, även om hon aldrig var medlem i något parti. År 1919 blev hon professor vid den Preussiska konstakademin, vilket var en bekräftelse på den framstående roll hon hade i tyskt konstliv.

Vid riksdagsvalet ett halvår före nazisternas maktövertagande hade hon tillsammans med en rad framstående kulturpersonligheter och vetenskapsmän (däribland Albert Einstein och Heinrich Mann) undertecknat en vädjan till tyska allmänheten att rösta på socialdemokraterna eller kommunisterna för att stoppa Hitler. När nazisterna tog makten fick hon därför sparken från sin professur och förbjöds att ställa ut sina verk, eftersom nazisterna betraktade dem som ”degenererade”. Hennes verk avlägsnades därför också från museernas samlingar.

Under kriget avled hennes make och hennes bostad totalförstördes i en allierad bombräd. Hon avled 78 år gammal, drygt en vecka före andra världskrigets slut, naturligtvis utan att kunna ha en aning om att ett av hennes verk numera beskådas av en miljon besökare varje år. Det handlar om skulpturen ”Mor med död son” som står i Neue Wache på Unter den Linden, och som numera är det återförenade Tysklands centrala minnesplats för krigets offer. Det är en förstorad kopia av en skulptur som hon skapade i slutet av 1930-talet, när hon hade osynliggjorts av nazistregimen. Hon hade alltid sin döde son Peter i tankarna.