”Finska inbördeskriget” på kultursidorna

I dag på Finlands 100-årsdag har min och Tobias Berglunds bok Finska inbördeskriget (Natur & Kultur) uppmärksammats på flera tidningars kultursidor.

Johan Croneman skriver i Dagens Nyheter:

Niclas Sennerteg och Tobias Berglund vill ge oss den stora bilden, berätta och klargöra orsakerna bakom finska inbördeskriget, redovisa mekanismerna bakom den olyckliga upptrappningen som ledde till det extremt blodiga och brutala krig som i stort sett kom att utspela sig på vår bakgård – de blir som allra bäst när de söker sig ner på mikronivå, läser brev, dagböcker, redovisar vittnesmål från svenskar på plats, frivilliga, korrespondenter, journalister.

Maria Edström skriver i Expressen och Kvällsposten:

(…) författarna Tobias Berglund och Niclas Sennerteg (…) vill råda bot på den förbryllande okunskapen om vårt grannland (…).

Kriget sätts också in i en internationell kontext; i en värld av sönderfallande imperier växer två rörelser fram. En nationsbyggande, ett land och dess folk oavsett klass, den andra socialistisk för ett jämlikt samhälle oavsett nation.

(…) Stridernas själva förlopp skildras detaljerat och ögonvittnen till både röd och vit terror får kriget att på många vis påminna om nutida inbördeskrig; arméer av amatörer med hatet till en demoniserad motståndare som drivkraft.

(…) Berglund och Sennerteg bemödar sig om en opartisk och nyanserad hållning, öser ur såväl äldre som nyare källor. De problematiserar den hyllande mytbildning runt de vitas ledare Mannerheim som ensidigt framhåller den röda terrorn men förnekar den vita. Och redovisar det nya – länge kontroversiella – ifrågasättandet av den historiesynen. Men den mänskliga tragedin överskuggar till slut allt.

Mattias Hagberg skriver i Göteborgs-Posten att det är ”välskrivet, väldokumenterat och väldisponerat – om än något tråkigt” och poängterar:

Den främsta behållningen av Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs bok är den detaljerade beskrivningen av hur våldet långsamt eskalerar under 1917, för att till slut förgifta hela samhället. Sakta men säkert blir situationen allt mer explosiv och hatisk. Politiska motståndare förvandlas till omänskliga fiender, till djur som ska slaktas. Det påminner om utvecklingen i Rwanda och Bosnien under senare delen av nittonhundratalet. Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs bok blir därför en skrämmande påminnelse om hur lätt våld föder nytt våld, och om hur svårt våldet är att stoppa när det väl släppts loss.

I Dala-Demokraten skriver Björn Sandmark:

Berglund & Sennerteg har skrivit en bok som kronologiskt skildrar hela inbördeskriget och vars syfte är att ”förklara finska inbördeskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser”, vilket för mig också är en ambition som man på ett utmärkt sätt lyckas med.

I Jönköpings-Posten skriver Josef Rydén:

Det är en grundlig genomgång av krigets bakgrund, förlopp och efterspel. Här skildras också den svenska hållningen under kriget och de svenska frivilliga som deltog. Författarna ger en briljant och delvis skakande skildring av ämnet, sådant det framstår i dagens forskningsläge. De bidrar själva med ny forskning i arkiv och tidens svenska och finska tidningar.

Sydsvenskans kultursidor kallar Per Svensson boken för ”en tungviktare” och slår fast att:

”Finlands” roll som ideologisk hägring i det tidiga 1900-talets reaktionära svenska politiska landskap kan inte överskattas. Också dagens extremhöger har formats av klimatet i det landskapet. Det är, vid sidan av artigheten grannar emellan, i sig ett gott skäl för att intressera sig för det moderna Finlands historia.

I Nyheterna Östra Småland skriver Dag Sandahl i en betraktelse om Finland 1917–1918 om hur boken ”sätter in inbördeskriget i sitt sammanhang och ger oss detaljer” och om en sekvens bilder från en avrättning: ”Det är tre fotografier på sidan 334 i Berglund och Sennertegs bok om finska inbördeskriget som gör allt faktamaterial mänskligt begripligt.”

Länkar:

Finland föddes i ett krigsmoln (DN Kultur 6/12)

Den förbryllande okunskapen om Finland (Expressen/Kvällsposten 6/12)

Finlands mörkaste historia (GP 6/12)

Frihetskriget som var ett inbördeskrig (JP 6/12)

Det bortglömda finska inbördeskriget (DD 6/12)

Etthundra år sedan Finland föddes i blod (Östra Småland 6/12)

Det självständiga Finland föddes i ett slakthus (Sydsvenskan 6/12)

 

Annonser

Charents och mörkret

459477015_1280x720.jpg

Till alla er, kamrater, när och fjärran, till er, andra solar,
i andra världar, till alla ni själar i brand,
till alla ni brinnande eldar,
till alla ni skinande andar
som lyser upp detta otämjda mörker som kallas livet, och döden,
till alla er som offras för ljusets skull,
var hälsade.

Så låter den armeniske poeten Yeghishe Charents dikt ”De upphetsade massorna” (1919). Under första världskriget hade han i samband med det turkiska folkmordet på armenierna anmält sig frivilligt till den ryska armén och stred som enkel soldat mot de turkiska styrkorna i Kaukasus. Det han själv bevittnade av den turkiska framfarten mot försvarslösa armeniska civila satte djupa spår i hans senare författarskap.

Charents betraktas som en av Armeniens främsta 1900-talsförfattare, men medan han hyllade de som offrades för ljuset, skulle han själv så småningom falla offer för mörkret. Han blev tidigt bolsjevik eftersom han i Ryssland såg Armeniens enda räddning och var under 1920- och början av 1930-talet en av sovjetrepubliken Armeniens mest framstående litterära företrädare. I mitten av 1930-talet blev det allt svårare för honom att publicera sig eftersom myndigheterna plötsligt började betrakta hans skrifter som icke önskvärda. Troligen för att han skrev för mycket om Armenien och för lite om Sovjetunionen. En politisk hatkampanj inleddes mot honom och så småningom måste det ha gått upp för honom att hans dagar var räknade.

Under den stora stalinistiska terrorn år 1937 hämtades han till sist av den sovjetiska säkerhetstjänsten i sitt hem i Jerevan. Han anklagades för ”kontrarevolutionära och nationalistiska aktiviteter” och dog under oklara omständigheter, som det hette, i säkerhetstjänstens våld dagens datum för 80 år sedan, 29 november 1937. Alla hans böcker förbjöds.

Först ett år efter Stalins död rehabiliterades han av sovjetmyndigheterna.

Inget av hans verk finns i svensk översättning.

Slottsherren på Pereszyne

Skärmavbild 2017-11-21 kl. 08.15.34.pngSlottsherren på godset Pereszyne i västra Ungern har av sina samtida beskrivits som en älskvärd, taktfull och finkänslig man. Han var bildad, anspråkslös och full av självironi. Helst ägnade han sig åt jakt, hästsport, kvinnor och vänner, medan han i sin aristokratiska upphöjdhet var helt främmande för den politiska verkligheten och saknade begrepp om militära frågor. Detta blev ödesdigert för Europa med tanke på att han 1912–1915 var Österrike-Ungerns utrikesminister och därmed en av de huvudansvariga aktörerna i den händelsekedja som ledde fram till första världskrigets utbrott. Även om han som utrikesminister personligen arbetade för ett österrikiskt krig mot Serbien är det oklart om han begrep att ett sådant krig riskerade att sätta igång ett mycket större europeiskt krig.

Leopold von Berchtold – vars fullständiga adliga titel var greve Berchtold von und zu Ungarschitz, Frättling und Püllütz – var vid utnämningen Europas yngste utrikesminister (49 år), men saknade politisk erfarenhet, även om han hade tillbringat några år som ambassadör i S:t Petersburg. Det sades dock att han var en av Österrike-Ungerns allra rikaste män och hans familj ägde stora gods i både Ungern och Mähren.

Efter första världskriget drog han sig tillbaka till ett gods i Ungern där han levde ett tillbakadraget liv fram till sin bortgång dagens datum för 75 år sedan, 21 november 1942. Vid hans bortgång var Europa fullt upptaget av ett nytt världskrig som hade sina rötter i det krig som han en gång varit medansvarig för.

En kontroversiell kommentar om en kontroversiell dom

Litteraturvetaren Carl Rudbeck skriver på Timbro om hur Tyskland ”censurerar historien” efter att en journalist vid namn Michael Stürzenberger har dömts till sex månaders fängelse för att ha publicerat en bild av stormuftin av Jerusalem tillsammans med en hög nazistledare. Inlägget har fått stor spridning i sociala medier.

Inlägget föranleder dock några kommentarer:

Till att börja med är domen utan tvivel problematisk och det är tvekamt om den kommer att stå sig i högre instans, men Rudbeck återger händelsen på ett delvis tvivelaktigt sätt. Vad det handlar om är följande: Sommaren 2016 publicerade Stürzenberger ett Facebookinlägg i vilket han skrev att islam och nazismen var en och samma sak och illustrerade inlägget med den ovannämnda bilden. För detta har en lägre domstol (Amtsgericht) i München i augusti i år dömt honom enligt en sällan utnyttjad paragraf i tyska brottsbalken (§166 StGB) för ”förolämpning av trosbekännelser, religionssamfund och ideologier”. Det är möjligt för tyska domstolar att använda den paragrafen när lugn och ordning anses vara hotad.

Dessutom dömdes han enligt den oftare utnyttjade paragrafen som förbjuder användning och spridning av nazistsymboler (§86 StGB), som brukar tillämpas på nynazister men inte på media, vetenskaplig forskning och andra seriösa publiceringar där symbolerna sätts in i en historisk kontext.

Rudbeck påstår felaktigt att den publicerade bilden visar stormuftin i samspråk med Hitler. Det är en nazistisk propagandabild från deras möte i oktober 1941, vilken flitigt har använts i böcker och press på tyska och andra språk. På den bilden finns det dock inga hakkors eller andra förbjudna symboler. Den bild som Stürzenberger i själva verket använde visar däremot hur stormuftin skakar hand med en annan naziledare, där den sistnämndes hakkkorsarmbindel är fullt synlig i förgrunden.

Mer bestickande är dock att Rudbeck presenterar Stürzenberger som ”journalist”. Denne är i själva verket en högerpopulistisk eller snarare högerextrem aktivist som driver den i Tyskland ökända främlingsfientliga bloggen Politically Incorrect. Han har lett det högerpopulistiska partiet Die Freiheit och har varit talare på antimuslimska Pegida-demonstrationer. Han utmålar sig som Israel-vän, men har försvarat en partikamrat som förnekat förintelsen med att denne ”bara ville diskutera skuldfrågan”. För ett par år sedan uppträdde han dessutom tillsammans med en högerextrem aktivist som 2003 dömdes för ett bombattentat mot ett judiskt centrum i München.

Rudbeck kommer fram till den något bedrägliga slutsatsen att ”Tyskland använder rättssystemet för att förneka delar av historien som anses vara stötande”. Det är ett historiskt faktum att det förekom ett omfattande samarbete mellan Tredje riket och vissa arabiska nationalistledare, som stormuftin av Jerusalem, vilket har satt sina spår i dagens antisemitism i Mellanöstern. Men vad Rudbeck mellan raderna tycks göra är att skriva under på tesen att islam och nazism/fascism är en och samma sak – något som man oftast bara kan läsa på högerextrema bloggar och dylika ställen. Och den som söker på information om domen mot Stürzenberger på nätet hamnar i 98 fall av 100 på just högerextrema sajter, varav en del på ytan ser ut som seriösa medier. Det är som sagt lätt att råka inhämta information från fel håll om man inte har koll på det tyska medielandskapet.

Med detta sagt anser även jag att domen mot Stürzenberger är tveksam, särskilt blasfemiparagrafen som lätt för tankarna till Putins och Erdogans regimer. Lyckligtvis är Tyskland till skillnad från Ryssland och Turkiet ett demokratiskt land med yttrandefrihet och möjlighet att ifrågasätta kontroversiella domar. Oavsett vad Rudbeck vill ge sken av.

Diktatorn som blev ett offer

23632531_10155213269627496_6570316811217911769_o.jpgHan styrde en stat där demokratin, yttrandefriheten och pressfriheten hade avvecklats och en auktoritär fascistisk regim hade införts. Professorer och lärare som var kritiska mot landets regering förlorade jobbet och ungdomar måste underkasta sig ideologisk fostran för att få fortsätta studierna. Politiska motståndare, framför allt från vänsterkanten, internerades i läger. En viss antisemitsk politik fördes också, även om den bara var en skugga av de systematiska förföljelser som pågick i det norra grannlandet. Kyrklig konservatism fick stort inflytande över samhället och inom den officiella minnespolitiken frammanades ideligen bilden av hur det turkiska hotet mot Europa en gång hade avvärjts framför huvudstadens portar.

Så tedde sig Österrike när det 1934–1938 regerades av den kristdemokratiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg. Han kom dock lätt undan ansvaret för sin diktatoriska politik, eftersom han själv blev nazisternas offer efter Tysklands annektering av landet 1938. Mellan 1939 och 1945 hölls Schuschnigg inspärrad i flera koncentrationsläger och efter kriget emigrerade han till USA, där han blev professor i statsvetenskap vid Saint Louis University i Missouri. Först år 1968 återvände han till Österrike där han tillbringade de sista åren av sitt liv. Han avled dagens datum för 40 år sedan, 17 november 1977, strax före sin 80-årsdag.

I Österrike fanns det på den tiden inget politiskt intresse av att kritiskt granska eller ställa honom till svars för den politik som han hade fört på 1930-talet. Det fanns också så mycket annat i den moderna österrikiska historien som man länge lade locket på. Även i omvärlden fick han länge ett relativt skonsamt eftermäle: I ganska många anglosaxiska historieböcker som kom ut under kalla kriget framställdes han enbart som ett offer för Hitlers politik, utan att dubbelheten i hans roll i österrikisk historia kom fram.

(Bilden: Schuschnigg som ledare för ”Fosterländska fronten” 1936. Lägg märke till det hakkorsliknande märke som hans regim använde, även om den förföljde de rivaliserande nazisterna.)

Den korte tenoren

bg_pic1.jpgI början av 1930-talet var tenoren Joseph Schmidt en av Tysklands mest berömda operasångare, genom sina talrika framträdanden i den tyska riksradion. Däremot syntes han sällan på de riktiga tyska operascenerna, eftersom han bara var 1,54 meter lång.

En månad efter nazisternas maktövertagande spärrade brunskjortor vägen för honom i porten till Berlins radiohus, på grund av hans judiska härkomst. Några månader senare emigrerade han till Österrike och påbörjade en internationell karriär som operasångare med framträdanden i exempelvis New York, Tel Aviv, Bryssel och Helsingfors. När Tyskland annekterade Österrike 1938 flydde han till Belgien och två år senare till Frankrike. Där tvångsinternerades han av Vichyregimen, men efter flera flyktförsök lyckades till sist i oktober 1942 på egen hand ta sig över gränsen till Schweiz, genom att vandra i flera dygn till fots. Sjuk och utmattad greps han av polisen i Zürich och internerades som illegal främling i avvaktan på utredning, eftersom Schweiz inte gav politisk asyl åt judiska flyktingar.

Dagens datum för 75 år sedan, 16 november 1942, avled han 38 år gammal i hjärtsvikt efter att förgäves ha bett om att få träffa en doktor. Först dagen efter hans död kom de schweiziska myndigheternas beslut om att försätta honom på fri fot och ge honom arbetstillstånd.

I dag sitter en minnesplakett utanför hans tidigare bostad på Nürnberger Strasse 68 i Berlin, och år 2004 porträtterades han på ett tyskt frimärke. En asteroid har också döpts efter honom.

I ett tyskspråkigt musiklexikon från 1966 heter det att han ”hade en av de vackraste lyriska stämmorna i sin epok”.

Stauffenberg och demokratin

Skärmavbild 2017-11-15 kl. 10.11.46.png

”Det är dags att något görs nu. Den som emellertid vågar göra något måste vara medveten om att han förmodligen kommer att gå in i den tyska historien som förrädare. Men låter han bli att göra det, så blir han en förrädare inför sitt eget samvete.” Så sa överste Claus Schenk von Stauffenberg till en officerskamrat några dagar innan han placerade en väska med en tidsinställd bomb i Hitlers konferensrum den 20 juli 1944.

Det är i dag 110 år sedan von Stauffenberg föddes, 15 november 1907. När det västtyska försvaret Bundeswehr, upprättades i mitten av 1950-talet valde man att betona arvet från den 20 juli 1944 för att ge de nya militära styrkorna en identitet och legitimitet som skilde sig från det gamla Wehrmachts traditioner. (I den kommunistiska östtyska armén betonades däremot arvet från det kommunistiska underjordiska motståndet.)

Ännu i dag vilar Bundeswehrs idéarv formellt till stor del på männen kring den 20 juli. Den starka betoningen av denna del av motståndet mot Hitler och nazisterna innebar dock att andra former av motstånd nästan helt försvann ur det kollektiva minnet, såsom de så kallade Edelweisspiraterna, swingungdomarna och enskilda motståndsmän som Georg Elser.

Stauffenbergs levnad vittnar för övrigt också om hur en människa som lever i en diktatur kan röra sig mellan flera olika positioner och livshållningar. Stauffenberg var under en tid bländad av nazismen. Han var även influerad av den tidens rastänkande och stödde den nazistiska kolonisationen av områden i Östeuropa. I samband med kriget i Polen 1939 skrev han hem till hustrun att ”folket här är en otrolig pöbel, väldigt många judar och jättemycket blandfolk. Ett folk som bara trivs under knutpiskan. De tusentals fångarna kommer att göra vårt jordbruk gott. I Tyskland behövs de säkerligen mycket väl.”

Så småningom fann han emellertid nazismen alltmer motbjudande, bland annat på grund av judarnas öde, den vikande krigslyckan och nazisternas krossande av rättssystemet. Även om man kan beundra Stauffenbergs mod, rättrådighet och beslutsamhet som motståndsman, var han – i likhet med många andra av de sammansvurna officerarna – i grund och botten en stockkonservativ nationalist som inte hyste några varma känslor för demokratin. Hans gärning har därför ofta missförståtts och gör honom inte oreserverat lämpad som ett historiskt föredöme för ett demokratiskt samhälle.

(Bilden: Stauffenberg längst till vänster vid ett besök i Hitlers högkvarter, några dagar före attentatet)