Studenten och mannen som försökte mörda honom

Skärmavbild 2018-04-11 kl. 08.23.24.png

Käre Josef Bachmann!
Pass på, du behöver inte bli nervös, läs detta brev eller kasta bort det. Du ville döda mig. Men även om du hade lyckats hade de härskande klickarna (…) dödat dig. Jag har ett förslag till dig: Låt dig inte angripas, angrip istället de härskande klickarna: Varför har de dömt dig till ett sådant skitliv?

Så börjar det första brev som den västtyske vänsterradikale studentledaren Rudi Dutschke skrev till högerextremisten Josef Bachmann efter att denne hade försökt mörda Dutschke med tre pistolskott på Kurfürstendam i Västberlin dagens datum för 50 år sedan, 11 april 1968.

Dutschke, som studerade sociologi, etnologi, filosofi och historia vid Freie Universität i Västberlin var en förgrundsfigur för det vänsterradikala studentförbundet SDS som i slutet av 1960-talet slog an tonen i den västtyska studentrörelsen. SDS protesterade bland annat mot USA:s krig i Vietnam, kritiserade den internationella kapitalismen och stödde olika befrielsekrig i Tredje världen. Det var också Dutschke som myntade slogan ”den långa marschen genom institutionerna” som innebar en långsiktig strategi att infiltrera viktiga samhällsinstitutioner för att kunna göra revolution.

Kort tid före Bachmanns attentat mot Dutschke hade den högerextrema tidningen National-Zeitung skrivit ”Stoppa röde Rudi nu!” Vid en razzia i Bachmanns hem efter dådet hittade polisen bland annat just detta tidningsklipp och flera bilder på Dutschke. Även Springerkoncernens tidningar hade i flera månader agiterat mot Dutschke och studenternas demonstrationer, bland annat hade slasktidningen Bild ominöst skrivit: ”Man bör inte heller lämna hela skitjobbet åt polisen och deras vattenkanoner”, vilket många studenter efteråt tolkade som en illa dold uppmaning till politiskt våld mot studentrörelsen.

Vid attentatet fick Dutschke livshotande skador, framför allt eftersom två av kulorna träffade honom i huvudet. Även om han så småningom kunde återuppta studierna och doktorera i sociologi blev hans hälsa aldrig riktigt återställd och han avled redan 1979, 49 år gammal. Då var han forskare vid universitetet i danska Århus.

Tillsammans med mordet på studenten Benno Ohnesorg året dessförinnan bidrog mordförsöket på Dutschke till att radikalisera studentrörelsen ytterligare och influerade skapandet av terrorgruppen RAF, som kom att skaka det västtyska samhället under en stor del av 1970-talet.

Högerextremisten Bachmann dömdes till sju års fängelse för mordförsöket och Dutschke började brevväxla med honom i fängelset. Dutschke betonade att han inte kände något personligt hat mot honom och försökte övertala honom att istället engagera sig för socialismen. Bachmann begick självmord i fängelset i början av 1970 och Dutschke beklagade efteråt att han inte hade skrivit till honom tillräckligt ofta. I sin dagbok skrev han att ”befrielsekampen har precis börjat; tyvärr kan Bachmann inte delta i den”.

Annonser

En berömd lånad näsa

29662546_10155646199377496_362769324485482891_o.jpgOch näsan! Näsan sen – som man kan föreställa
sig, när i komedin man ser en Pulcinella!
Man ler och tänker: Han tar af sig den! – Nej tack!
Han tar den aldrig af sig, hr de Bergerac!
Men ve den, som djärfs le! Han ler allt sista resan –
det blir för visso han, som får den längsta näsan!

Så beskrivs den stornäste hjälten i Harald Molanders svenska översättning av dramat ”Cyrano de Bergerac” från 1901. Cyrano de Bergerac, som är en skicklig duellant med en poetisk ådra, är i hemlighet förälskad i kusinen Roxane. Han har också komplex för sin väldiga näsa och den som vågar skoja om den får smaka på stålet.

Det franska originalet hade urpremiär i Paris år 1897 och har gett upphov till en massa versioner och pastischer för teater och filmduk, däribland den romantiska Hollywoodkomedin ”Roxanne” (1987) med Steve Martin och Daryl Hannah i huvudrollerna. Vidare ”The Ugly truth” (2009) med Katherine Heigl och Gerard Butler.

Författaren till det ursprungliga dramat var den franske författaren och poeten Edmond Rostand, som föddes i Marseille dagens datum för 150 år sedan, 1 april 1868. han växte upp i en välmående köpmannafamilj och utbildade sig till jurist, men ägnade sig sedan helt och hållet åt författandet. Han blev så småningom ledamot av Académie française men föll år 1918 offer för spanska sjukan.

Rostand skrev nyromantiska versdramer på ett krångligt och högtravande språk, som en reaktion mot samtidens naturalistiska litteratur. Ett av dessa alster var alltså ”Cyrano de Bergerac” som blev en enorm publiksuccé.

Dramat är mycket löst baserat på en bortglömd 1600-talsförfattare med det namnet, men det där med den stora näsan stämmer inte alls in på förlagan. Rostand lär istället ha lånat lite av 1500-talshumanisten Erasmus av Rotterdams beskrivning av sitt eget väl tilltagna luktorgan, om man får tro Nina Burtons essä ”Gutenberggalaxens nova”.

(Bilden: Daryl Hannah och Steve Martin i den romantiska komedin ”Roxanne”.)

En fejkad Aristoteles

29352219_574457526261696_7596693762086203685_o.jpg

Just nu sprids det här ”citatet” av Aristoteles som en löpeld i sociala medier. Och som så ofta, när en känd nuna kombineras med ett klatschigt citat som råkar passa delarnas syften så är det fejk. Det är som sagt ingenting som Aristoteles har sagt eller skrivit. Redan för några år sedan delade för övrigt även en känd etikforskare (se skärmdump nedan) detta citat och hävdade att det hämtats från Aristoteles verk ”Politiken”, för att göra det extra trovärdigt, men det är som sagt ett rent påhitt. Ingenstans i ”Politiken” förekommer något som ens liknar detta.

Citatet verkar istället härröra från en konservativ amerikansk tv-pastor vid namn D James Kennedy, som använde detta uttryck i en text från 2007, när han gick till storms mot det moderna samhället och kritiserade de progressiva samhällskrafterna för ”tolerans”.

21764893_10155645101852496_5189986367526269989_n.jpg

Fånge 26947 i Auschwitz

Czeslawa_Kwoka_-_Brasse.jpgCzesława Kwoka var en 14-årig polsk katolsk flicka från en by i trakten av Zamosc i östra Polen. Hennes pappa hade gått bort när hon var liten och hon levde tillsammans med sin mamma Katarzyna Kwoka.

Hösten 1942 arresterades och deporterades de av SS tillsammans med alla andra bybor och placerades i ett genomgångsläger. Deras brott var att de hade råkat bo på fel ställe: Enligt SS-ledaren Himmlers planer skulle Zamosc-regionen rensas från polacker och judar och koloniseras av tyskar.

I genomgångslägret bedömde SS ”rasexperter” att mor och dotter var av undermålig kvalitet och omöjliga att förtyska. De skickades därför till koncentrationslägret Auschwitz.

Id-bilderna på 14-åriga Czesława togs strax efter att hon kom till Auschwitz tillsammans med sin mor, i mitten av december 1942. Mannen bakom kameran var en medfånge vid namn Wilhelm Brasse (1917–2012), som arbetade i lägrets fotoavdelning.

Brasse fotograferade otaliga fångar, men fortfarande på ålderns höst mindes han särskilt den här skrämda flickan, som bara kunde polska men inte ett ord tyska:

”Hon var så ung och så rädd. Flickan begrep inte varför hon var där och hon kunde inte förstå vad man sa till henne. Så denna kvinnliga Kapo (en förman bland fångarna) tog en stav och slog henne i ansiktet. Denna tyska kvinna tog bara ut sin ilska på flickan. En så ung flicka, så oskyldig. Hon grät men kunde inte göra någonting. Innan bilden togs torkade flickan tårarna och blodet från jacket på läppen. Sanningen att säga kände jag det som om jag själv blev slagen men jag kunde inte ingripa. Det skulle ha betytt döden för mig.”

I lägret blev hon fånge nummer 26947. Bara tre månader efter ankomsten var hon död, dagens datum för 75 år sedan, 12 mars 1943. Hennes mamma Katarzyna hade dött några veckor tidigare. Om de blev mördade eller dog av svält och sjukdom är okänt.

Mickey Spillane 100 år

SpillaneThe roar of the .45 shook the room. Charlotte staggered back a step. Her eyes were a symphony of incredulity, an unbelieving witness to truth. Slowly, she looked down at the ugly swelling in her naked belly where the bullet went in.
”How c-could you?” she gasped.
I had only a moment before talking to a corpse, but I got it in.
”It was easy,” I said.

– Privatdetektiven Mike Hammers uppgörelse med skurken, dr Charlotte Manning, i Mickey Spillanes debutdeckare ”I and the Jury” (Hämnden är min) från 1947.

Boken kom till när diversearbetaren Spillane (med ett förflutet som bland annat cirkusartist och pilot) behövde snabba pengar för att köpa ett hus åt sig och sin fru. Han bestämde sig för att skriva en roman för att fylla på bankkontot och bara 19 dagar senare var boken klar. Den blev en omedelbar succé och såldes i 6,5 miljoner exemplar enbart i USA. Sammanlagt tros Spillanes hårdkokta deckarböcker ha sålts i mer än 130 miljoner exemplar på en rad olika språk.

Till skillnad från många andra privatdetektiver löser den råbarkade Mike Hammer inga kriminalgåtor utan fungerar som en gammaltestamentlig hämnare. Öga för öga, är hans filosofi. När litteraturkritikerna gisslande Spillanes böcker svarade han: ”De där stora författarna kunde aldrig fatta att det konsumeras mer salta jordnötter än kaviar… Om publiken gillar dig är du bra.”

I dag, 9 mars, skulle Mickey Spillane (1918–2006) ha fyllt 100 år.

När väggarna talar

latin-graffiti-4.jpg

APOLLINARIS, MEDICUS TITI IMPERATORIS HIC CACAVIT BENE.

När människan hade utvecklat skriftspråket använde hon det efter eget förstånd. Ofta måste de döda språkens budskap nuförtiden tolkas och kommenteras av de lärda för att bli begripligt, men ibland talar det förflutna direkt till oss genom sekler och årtusenden på ett sätt som vi genast kan relatera till. Det som så fint brukar kallas för den allmänmänskliga erfarenheten. Ibland är den till och med förevigad direkt på en husvägg för alla att se.

Så vad var det som en invånare i Pompeji fann det absolut nödvändigt att meddela både samtiden och eftervärlden? Jo: ”Här sket Apollinaris, kejsar Titus medikus, så skönt.”

Förvisso inte ett meddelande för triumfbågars och äreminnens steninskriptioner, men kom inte och säg att antikens väggar inte kan tala till oss. Ja, väggarna talade redan då så pass mycket att en annan pomejan medlidsamt skrev: “Jag beundrar dig, O vägg, för att du inte redan kollapsat under tyngden av så många skrivares dumheter.”

FPÖ – ett regeringspartis bruna rötter

people.austria.reinthaller.anton.001.jpgDagens datum för 60 år sedan, 6 mars 1958, avled det nuvarande österrikiska regeringspartiet FPÖ:s förste partiordförande Anton Reinthaller. Reinthaller var en österrikisk godsägare och hade redan år 1930 blivit medlem av det österrikiska nazistpartiet.

Två dagar innan Hitlertyskland annekterade Österrike i mars 1938 blev Reinthaller jordbruksminister i den nazistdominerade quislingregering som Hitler genom hot och utpressning tvingat grannlandet att tillsätta. Därefter belönades Reinthaller med ett säte i den tyska riksdagen och 1939–1945 var han en av de högsta tjänstemännen i det nazistiska livsmedels- och jordbruksministeriet i Berlin. Detta ministerium var delaktigt i utplundringen och framkallandet av svält och massdöd bland civilbefolkningen i de tyskockuperade områdena under andra världskriget, särskilt i Östeuropa.

Reinthaller var också aktiv i SS och hade av Himmler utnämnts till Brigadeführer (generalmajor inom SS).

Efter andra världskriget dömde en österrikisk domstol honom till flera års fängelse för högförräderi på grund av att han hade gått i främmande makts tjänst. När han hade släppts ur fängelset grundade han år 1955 tillsammans med två andra tidigare nazister det högerextrema FPÖ. Fram till sin bortgång 1958 var Reinthaller partiordförande och efterträddes sedan på posten av sin närmaste man Friedrich Peter som hade varit officer i ett SS-förband som varit delaktigt i de systematiska massmorden på judar på östfronten 1941–1942.

Sedan förra året styrs Österrike av en koalitionsregering mellan det kristdemokratiskt konservativa ÖVP och FPÖ. Vicekanslern och flera av ministrarna kommer från FPÖ – ett parti som aldrig på djupet har gjort upp med sina nazistiska rötter och fortfarande hyllar FPÖ-ledare Reinthaller och de andra partigrundarna.

Högerpopulistiska partier med en dunkel historia och som utgör en samlingsplats för ännu extremare element bakom fasaden är ett mönster som känns igen från andra håll i Europa. I augusti förra året publicerade Österrikes Mauthausenkommitté (som framför allt ansvarar för forskning och minneskultur kring det nazistiska koncentrationslägret Mauthausen) en rapport med titeln: ”FPÖ och högerextremismen: Bara enstaka fall?”. I rapporten dokumenterades 59 högerextrema affärer kopplade till FPÖ enbart under de fyra senaste åren och kommitténs slutsats var: ”Enstaka fall förvisso. Men varken sällsynta eller otypiska. Högerextrema uttalanden och handlingar förekommer hela tiden på alla nivåer i FPÖ.”

Länkar:

Ett exempel från i höstas på hur höga FPÖ-företrädare hyllar Reinthaller: Aufregung um FPÖ-Festakt för SS-Brigadeführer

Mauthausenkommitténs rapport: Die FPÖ und der Rechtsextremismus: Lauter Einzelfälle?