När det är som bäst

Jag har ett par slitna arbetshandskar som jag tog av mig nyss. De har hängt med länge och det slitna lädret har format sig precis efter fingrarna och känns som en andra hud. När som helst kommer det att gå hål på dem, men just nu är de helt perfekta.

Oftast vet man inte när det är som bäst förrän efteråt. Och den gamla maximen att ju längre man lever, desto mer inser man hur lite man begriper, är något jag erfar hela tiden.

Men mina gamla arbetshandskar har jag i alla fall koll på.

Välkommen till världen!

Det blev ett föl till i Maries stall igår kväll och vi blev lite mer delaktiga i den födseln än vad åtminstone jag hade väntat mig.

Stoet är lite till åren och det var osäkert om hon skulle klara det själv. För säkerhets skull fick vi hugga i och hjälpa den lille ut. Han landade med ett plask rakt i Maries knä och vi fick befria huvudet från fosterhinnan så att den kunde börja andas. Näsborrarna vidgades direkt och så kom det ett gnägg.

En livlig liten kille som var snabbt  var på benen. Det är fantastiskt med nytt liv.

Tidsuppfattning

Har en deadline i maj men just nu känns det som om jag har alldeles för många sidor kvar att skriva. Kan inte riktigt fatta att tiden har gått så fort. Lite grand som gamla tiders tentaångest.

Hur kan maj kännas så långt borta och ändå alltför nära?

Om en ful smed

Hefaistos är värd att ägna en flyktig tanke i denna tid då en snygg yta verkar betyda mest av allt. De grekiska gudarnas skicklige smed var  en krympling med ett motbjudande utseende. Han ansågs vara så grotesk att han blev utkastad från Olympen och hamnade på jorden. Ändå var det honom de andra gudarna vände sig till för att få sina utsökta magiska vapen, rustningar och hjälpmedel. Hermes bevingade hjälm, Helios triumfvagn och Afrodites berömda gördel var några av de föremål som skapades av hans grova smednävar.

Historien om Hefaistos skriver oss sensmoralen rakt på näsan – döm inte hunden efter håren eller smeden efter hans uppsyn. Så mycket för allt prat om det viktiga första intrycket.

Herregud, Britton…

Lyssnade nyss till professor Sven Britton när han uttalade sig på P1 om Kuba (Studio 1 efter klockan 17). Om jag hörde rätt förringade han Castroregimens förtryck, samtidigt som han hyllade den goda sjukvården och jämställdheten som råder i det kubanska samhället. Och det är inte första gången han vädrar sådana åsikter.

Jag tar mig för pannan, den vördade professorn beter sig som vissa svenska vänsterradikaler som på 1970- och 1980-talet hyllade jämställdheten och de ekonomiska ”framstegen” i det östtyska samhället på samma gång som de urskuldade diktaturen.

Professor Britton må vara en stor människovän, vilket bland annat hans mångåriga arbete runtom i tredje världen visar, men han verkar utan tvivel vara en politisk idiot.

Lyssna till sändningen (gå fram 45 minuter i filen)

Räddad av våren?

Är inne i slutfasen av ett bokprojekt och befinner mig precis i det läget då precis allt annat känns mer lockande än att skriva färdigt. Sneglade rent av på gräsklipparen häromdagen, men räddades av att våren inte har lyckats väcka (o)gräsmattan ännu.

Arbetslusten har i alla fall återvänt med ljuset, men mot villakvarterets norm för ett grässtrås rekommenderade längd har jag oftast lyckats stålsätta mig.

Hej världen!

”Historien är summan av allt som kunde ha undvikits”, sa en gång den gamle tyske förbundskanslern Konrad Adenauer.

Att jag kunde ha undvikit att starta en blogg är förvisso helt sant. Nu återstår att se om den kan bli historia också.

Skämt åsido. Välkommen till min blogg.