En oborstad arkeolog in memoriam

Utgrävd romersk gata i Bet She'an i skuggan av stadskullen Tell el-Husn. Källa: Wikipedia

För tio år sedan gick den israeliske arkeologen Pinhas Porat bort. En burdus, oborstad, varmhjärtad och alldeles älskvärd man som jag lärde känna 1986–1987. Han var länsantikvarie, Inspector of antiquities, i Beit She’an-området i norra Israel och bodde på kibbutzen Mesillot. Jag, som precis hade tagit studenten, var volontär på Mesilot och råkade ofta den trinde, mustaschprydde mannen i matsalen där alla kibbutznikar och volontärer åt. Eftersom jag var hade läst allt jag kom över om antikens historia spetsade jag öronen när jag förstod vad han egentligen sysslade med.

En dag tog jag mod till mig och frågade om han möjligtvis behövde hjälp på något vis. Med en skeptisk rynka i pannan mönstrade han mig från topp till tå, sedan fladdrade den gråsprängda mustaschen till lite, och så var det klart. Jag hade blivit hans hjälpreda.

Inte en shekel i lön fick jag, men en förmögenhet i upplevelser. I flera månader följde jag honom överallt, besökte kananeiska, judiska, hellenska och romerska fornlämningar runt Kinneret (Genersarets sjö), på Golan och i Jordandalen. Ofta handlade det om fantastiska platser långt från allfartsvägarna och vid många tillfällen var vi tvungna att vinscha loss jeepen ur ett gyttjehål eller dike. Hela tiden undervisade Pinhas om landskapets dolda hemligheter och lånade mig böcker om allt från Palestinas arkeologi till sumeriska lertavlor.

En enformigare del av vardagen med en israelisk länsantikvarie var däremot katalogiseringen av krukskärvor och pärlor som förvarades i drivor i den före detta moskén i Bet She’an – eftersläpande arbete från gamla utgrävningar. Desto mer spännande var själva  utgrävningarna som jag fick delta i, däribland av en romersk släktgrav vid byn Malkishua där vi hittade keramik, ben samt romerska koppar- och silvermynt. Vid ett annat tillfälle fick jag vara med och göra ett provschakt i en namnlös kananeisk stad, där en bit av själva stadsmuren i lertegel kom i dagen.

Störst och häftigast av allt var dock de omfattande utgrävningarna i den lilla sömniga staden Bet She’an, som har byggts på ruinerna av den antika hellenska staden Scytopolis med en pampig hippodrom, teater och termer (badhus) som kunde mäta sig med liknande inrättningar i självaste Rom. Utgrävningarna gjordes av ett särskilt team, men vid våra besök på platsen fick jag vara med och frilägga en central affärsgata med dess butiksbås som en gång legat i kolonnadernas barmhärtiga skugga. En mer praktisk lektion i civilisationers förgänglighet går inte att få.

Den framfusige Pinhas hoppades göra en arkeolog av mig, förstod jag, även om han inte sa det rent ut. Kanske på samma sätt som han själv en gång halkade in i den världen, som volontär hos den legendariske israeliske arkeologen Yigael Yadin. En enstusiastisk lärjunge hade han i mig, men livet blir inte alltid som man tänkt. Arkeolog blev jag när allt kom omkring inte, utan sökte mig andra vägar.

Men blotta tanken på Pinhas Porat, den klassiska arkeologins svar på Bosse Bildoktorn och ”den ilskne kocken” Gordon Ramsay i en och samma kropp, fyller mig med värme. Och jag ska nog fälla en liten tår också.

PS. Här är en intervju som gjordes med Pinhas året före hans bortgång. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s