Skattjakt i Småland

En glänta med en fläderbuske, ett förvuxet körsbärsträd och några björkar. Föga mer än lite omväxling för vandraren i den täta, mörka granskogen. Bara en namnlös plats där någon har bott. En gång i tiden.

De flesta av fattigmans-Sveriges torp har uppslukats av skogen och platserna har tappat sin betydelse. Ofta behövs det ett tränat öga eller hembygdsföreningars torpinventeringar för att hitta dem. Men här finns ingen förklarande skylt eller några andra hjälpsamma upplysningar att gå på.

För mig har det här stället ändå ett namn. Lövholmen.

Farfar fick alltid något särskilt i blicken när han berättade om den lilla stugan där han och hans fem syskon hade växt upp i början av 1900-talet, mitt i skogen några kilometer utanför Bergdala i Småland. Redan när jag fick höra historierna om Lövholmen på 1970- och 1980-talet var det här en icke-plats. Igenvuxen. Övervuxen. Bara bevarad i de äldres minnen. Frammanad genom berättelserna om ängarna och åkerlapparna, stigarna, den långa skolvägen och folket i granntorpen som också har försvunnit nästan spårlöst.

Här levde min farfars föräldrar Karl (1873–1941) och Ida Björk (1874–1955) i flera decennier. Och här gav de också upp andan. Några år senare försvann huset. Blixtnedslag.

Densmala skogsvägen går att köra ända fram. Den hålls i ordning för Sveaskogs maskiner och transporter. På ängarna och åkrarna växer storskog, men gläntan där människorna bodde finns kvar. En skogsmaskin har luckrat upp en massa grästuvor.  Det blir spontan skattjakt i min familjs historia.  Bland teglet från murstocken och förkolnat trä har en gräddkanna i billigt pressat glas kommit i dagen. Den är nästan hel, bara örat är avslaget. Ett minne från samvaron runt ett köksbord på ett ställe som inte längre finns.

Medan jag stoppar kannan i väskan kommer jag att tänka på en sak. Farfar brukade envist hävda att han en gång hade sett sin fars spöke sväva över en av ängarna, men hans syskon trodde honom aldrig. Något rör sig mellan träden. En uppskrämd hare bara.

Annonser