Hakkorset och halvmånen

Min nya bok Hakkorset och halvmånen (Natur&Kultur) handlar om de kolonier av tyska rådgivare, experter och krigsförbrytare från det krossade Hitletyskland  som växte fram i Mellanöstern (framför allt i Egypten och Syrien) efter 1945. Det var grupper och individer som som på 1950- och 1960-talet blev spelbrickor i det Kalla kriget.

Mellanöstern blev efter 1945 den näst största fristaden (efter Sydamerika) för nazistiska krigsförbrytare på flykt och för arbetslösa medlemmar av Hitlertysklands samhällselit på jakt efter nya påhugg, utanför Västtyskland. Regimerna i Egypten och Syrien värvade hundratals före detta officerare från Wehrmacht och Waffen-SS, flygplanskonstruktörer som byggt stridsplan åt Luftwaffe, nazistiska propagandister, Gestapomän och SS-officerare med meriter från nazisternas mordkommandon och tortyrkällare, samt raketkonstruktörer från Peenemünde. Där bidrog de till att utbilda arabiska arméer inför nya konflikter med Israel, bygga upp effektiva säkerhetstjänster samt försöka bygga moderna stridsflygplan och medeldistansmissiler (!) som Egyptens ledare Gamal Abdel Nasser hotade med att sätta in mot ”mål söder om Libanon”. I den egyptiska propagandaapparaten, däribland radiostationen Sawt al-Arab, som riktade sig till hela den arabiskspråkiga världen, anställdes exempelvis den landsflyktige propagandisten och rasideologen Johann von Leers för att vässa Nasserregimens antiisraeliska och antisemitiska propaganda.

Dessutom erbjöd dessa länder säkra gömställen för efterlysta nazistiska massmördare, som Adolf Eichmans medhjälpare Alois Brunner samt SS-läkarna Aribert Heim och Hans Eisele. I själva verket blev Egypen och Syrien under dessa årtionden säkrare tillflyktsorter för krigsförbrytare än Sydamerika – för de egyptiska och syriska regimerna lämnade aldrig någonsin ut en enda efterlyst nazist.

Boken innehåller flera nivåer eller teman:

• för det första den yttre historien om nazistkolonierna i Mellanöstern och vilka faktiska tjänster de gjorde Egypten och Syrien på 1950- och 1960-talet;

• för det andra hur dessa kolonier i hemlighet utnyttjades av det unga Västtyskland som ett slags isbrytare för att öka utrikeshandeln med Mellanöstern, men hur detta komplicerades av Västtysklands gottgörelseavtal med Israel 1952 angående förintelsens offer;

• för det tredje hur dessa kolonier blev en spelbricka i Kalla krigets stormaktspolitik och hur tyska rådgivare och massmördare på flykt värvades som agenter av västliga underrättelsetjänster;

• för det fjärde hur den antisemitiska arabiskspråkiga propaganda som Hitlertyskland från slutet av 1930-talet ända till 1945 riktade till hela arabvärlden – i kombination med nazistiska propagandisters verksamhets i Mellanöstern efter 1945 – kan ha bidragit till att forma antisemitismens utseende i arabvärlden. Märk väl dock att ”exporten” av antisemitiska teman från Europa till Mellanöstern i skuggan av Mellanösternkonflikten är en process som har ett mycket längre och mer vittförgrenat rotsystem än bara den nazistiska propagandan. Det började redan på 1800-talet med översättningen av europeiska antisemitiska hetsskrifter till arabiska och har under 1900-talet fortsatt via flera olika kanaler. Men den nazistiska propagandan var avgjort en viktig komponent för att hetta upp sinnena;

• för det femte hur dessa tyska/nazistiska koloniers närvaro i Mellanöstern användes i det propagandakrig kring Israel och Mellanösternkonflikten som pågick då och även pågår nu. Från proisraeliskt håll överdrevs dessa koloniers storlek och betydelse medan det motsatta lägret gjorde tvärtom, varför ett stort källkritiskt arbete har lagts ned på att reda ut vad som är fakta och myt i dessa frågor, för felaktiga uppgifter letar sig fortfarande slentrianmässigt in i nya historiska studier, framför allt i amerikansk litteratur.

Bland det källmaterial som boken baseras på märks framför allt en stor mängd frisläppta dokument från CIA, västtysk underrättelsetjänst, diplomatiska arkiv, pressklipp samt brev och dokument som har tillhört några av de främsta tyska militärrådgivarna i 1950-talets Egypten.

 

 

PS. Allt som har med Mellanösternkonflikten, oavsett om det rör historia eller dagsaktuella händelser, har alltid en tendens att leda till infekterade diskussioner och ömsesidiga beskyllningar  eftersom verklighetsuppfattningarna inte sällan står väldigt långt ifrån varandra. För att klargöra vad som varit min grundhållning när boken skrevs citerar jag några rader ur bokens förord:

”För den läsare som ogillar bokens slutsatser kan lockelsen kanske vara stor att försöka läsa in både det ena och det andra i mitt ordval. Låt mig, för att åtminstone undanröja några av de missförstånd som kan uppstå, kortfattat redovisa min personliga utgångspunkt, som åtminstone i teorin är enkel: För att komma närmare en fred och en tvåstatslösning i Mellanöstern måste kontrahenterna erkänna varandras historia och lidande, judarnas holocaust och palestiniernas naqba. Föreställningen om den andre måste befrias från fördomar och vanföreställningar, något som också gäller dagens Europa där islamofobi och även antisemitism vinner terräng.”

Stasis skumma doktorstitlar

Falska doktorstitlar och andra lånta akademiska fjädrar har blivit många framstående personers fall. Många minns säkert Fermenta-direktören Refaat el-Sayeds debakel med doktorshatten på 1980-talet. Och i Tyskland hade man för några år sedan affären med Karl-Theodor zu Guttenberg som 2011 tvingades avgå från posten som ekonomi- och teknologiminister sedan det visat sig att han plagierat andra texter i sin doktorsavhandling. I tyska medier döptes han därför raskt till ”von Googleberg”.

Nu är en andra affär med tveksamma doktorstitlar på tapeten hos vår sydliga Östersjögranne – nämligen de doktorstitlar som många före detta Stasimedarbetare ännu i dag ståtar med. Flera av dessa personer är i dag verksamma som juridiska rådgivare eller egenföretagare i andra branscher i Berlin med omnejd, exakt hur många är oklart, enligt Berlintidningen Tageszeitung.

Åtskilliga Stasiofficerare doktorerade på på Stasis högskola i Potsdam, i ämnen som exempelvis förhörsteknik, ”socialistisk ledning av människor”, ”bekämpande av imperialistisk störningsverksamhet på utrikeshandelns område” osv. De som tilläts doktorera var nästan uteslutande barnen till inflytelserika parti- och Stasifunktionärer. Många av dessa så kallade avhandlingar uppges vara bara några sidor långa och skulle möjligen på sin höjd ha motsvarat en svensk B-uppsats eller en inlämningsuppgift på en akademisk delkur – eller knappt ens det. En del av doktorsavhandlingarna var också rena grupparbeten.

25 år efter murens fall driver det tyska partiet De Gröna i Brandenburgs delstatsparlament frågan om att granska cirka 400 avhandlingar som skrivits av tidigare Stasi-medarbetare, men det är kanske bara toppen på isberget: Mer än 3000 magisterexamina utfärdades också av Stasihögskolan – kanske på lika tveksamma grunder.

De Grönas krav får stöd av Förbundet för SED:s offer (SED var det officiella namnet på DDR:s maktparti). Även Stasiforskaren Hubertus Knabe, som är chef för Hohenschönhausen-museet, som är inrymt i Stasis beryktade fängelse i Berlin, välkomnar en granskning av Stasimännens doktorstitlar, skriver Tageszeitung. Men han pekar samtidigt på två juridiska problem: 1) Stasihögskolan kan inte dra tillbaka doktorstitlarna eftersom skolan inte längre existerar, 2) I återföreningsfördraget mellan Väst- och Östtyskland stipulerades att doktorstitlar från Östtyskland skulle fortsätta äga giltighet.

Men partiet De Gröna låter sig inte avskräckas av detta utan försöker hitta en väg att få upp den här surdegen på den politiska dagordningen.

Här finns artikeln ur Tageszeitung att läsa, för den som vill: Die Erbe der DDR: Dr. Stasi (taz, 19/8 2014)

Ett riktigt klipp – 50 miljoner!

Årets valutaklipp gjorde jag i Köpenhamn för några dagar sedan. Lurade en stackars loppmarknadsgubbe på 50 miljoner – för ynka 20 danska kronor. Eller, ja, hur var det nu igen?

50 miljoner mark. En sedel utfärdad av den tyska riksbanken i juli 1923 är givetvis knappt värd pappret som den är tryckt på, men det är en intressant  relik från ett av alla de både dramatiska och traumatiska skeenden som den tyska 1900-talshistorien är så full av: Hyperinflationen, som bringade olycka över många tyska familjer och blev en av ingredienserna i draksådden som ledde till nazisternas maktövertagande 1933.

I början av 1920-talet föll värdet på den tyska riksmarken snabbare än en sten. Det berodde på det enorma krigsskadestånd som Tyskland ålagts att betala enligt fredsavtalet i Versailles och den franska ockupationen av Ruhrområdet för att försäkra sig om att Tyskland betalade av skulden – om inte i pengar, så genom leveranser från kolgruvorna. Ockupationen utlöste en strejk bland de tyska arbetarna som finansierades genom att trycka nya sedlar.

Det ledde raskt till att riksmarken blev så lite värd att kunderna snart behövde skottkärror med sedlar för att köpa några småsaker hos specerihandlaren. Inflationen skenade och det gjorde även sedeltryckningen.I november 1923 fick man slutligen betala 4,2 biljoner riksmark för en amerikansk dollar.

Sedlar i lägre valörer sattes inte längre i omlopp och ibland stämplades de nya valörerna helt enkelt på gamla sedlar. Den tyska ekonomin och banksystemet bröt samman när många tyskar övergick till byteshandel.

I november 1923 infördes till sist en ny valuta, Rentenmark, och en biljon mark löstes in mot en Rentenmark, vilket hejdade hyperinflationen. Vid det laget hade stora befolkningsskikt utarmats och det anses också på många håll att hyperinflationen underminerade den tyska medelklassens förtroende för demokratin.

Så denna sedel (som för övrigt bara är tryckt på ena sidan – baksidan är helt blank) är en dyster relik med drygt 90 år på nacken. Den danske loppmarknadsgubben var nog den som gjorde valutaklippet, på min bekostnad.

PS. Om du vill läsa mer om hyperinflationen 1923 på nätet, kan du exempelvis ta en titt på den här artikeln från Der Spiegel: Millions, Billions, Trillions: Germany in the era of Hyperinflation (2009).

sedel

 

Den som väntar på något ….

…osv., som det heter i ordspråket. Bokrecensioner är inte alltid knutna till bokens första recensionsdag – om de dyker upp alls. Särskilt när det gäller faktaböcker, som inte recenseras lika ofta av kultursidorna nuförtiden. Ofta (men inte alltid) är det både roligt och lärorikt att se hur kritiker och läsare har uppfattat boken man har skrivit.

Glatt överraskad blev jag när bokbloggen literature conoisseur tidigare i somras recenserade en bok som jag skrev 2006, Tyskland talar – Hitlers svenska radiostation (Historiska Media): ”Tyskland talar är en saklig och noggrann genomgång av en liten bit av det nazistiska Tysklands verksamhet. Men den lilla biten reflekterar väl hur utvecklingen i landet framskred under de där fasansfulla åren, och dessutom hur Sverige och svenskarna förhöll sig till det glupska vilddjuret i söder.”

Här ligger hela recensionen:
Tyskland talar (literature conoisseur, juni 2014)