Om nazismen i populärkulturen

Eftervärldens fascination inför nazismen, hur ”nazisterna” frodas i populärkultur med dataspel och splatterfilmer – samt hur dagens forskning kring nazismen ibland tar märkliga vägar. Om detta handlar en intressant artikel i den israeliska tidningen Haaretz.

”Och vad är ‘hemligheten  med den nazistiska attraktionen’ som också har trollbundit israeler ända sedan ‘Stalag-böckernas’ dagar i början av 1960-talet. Tydligen är det en unik kombination av pornografi, ‘vit estetik’, irrationella handlingar och ockulta filosofier (…) samt kylig, teknokratisk mordiskhet, men även färgstarkhet, estetik och mode åtföljda av pervesioner och akademisk förfining”, skriver artikelförfattaren historikern dr Oded Heilbronner bland annat.

Hela artikeln finns att läsa här:

How ”Nazi-chic’ conquered the main-stream (Haaretz, 21/12 2014)

Trist attityd av Vetenskapsradion Historia

Nu är det den tid på året då tidningar och andra medier fylls med kritikernas listor på årets bästa böcker – och då Vetenskapsradion Historia tipsar om julklappsböcker. Sistnämnda redaktions boktipsande tycker jag dock är värt att ägna en liten tanke åt och att problematisera programledarnas attityd. (Obs! Tobias Svanelid bemöter mig i kommentarsfältet nedan, missa ej.)

De böcker som nämndes i programmet är alla mycket läsvärda (se lista), men programledarnas slentrianmässiga inställning till böcker om andra världskriget gör mig faktiskt lite trött. Teamet Svanelid/Björstadius har en liten favoritsport att varje år raljera kring bokfloden av andravärldskrigsböcker. Det är de själva de första att erkänna – och visst kan detta också vara både lite kul och befogat ibland, för det ges ut en del undermåliga böcker av rent spekulativa skäl, eftersom det har varit lätt för förlagen att tjäna snabba pengar på det stora intresse som finns. Visst är det även ett problem att dessa lättsålda böcker ibland har kommit ut på andra historieböckers bekostnad, det misstänker i varje fall jag.

Men genom sitt onyanserade raljerande verkar Svanelid/Björstadius sälla sig till de kulturskribenter och annat fint folk som gärna avfärdar en hel genre av seriösa fackböcker som ofin, suspekt, tröttsam och överflödigt bred. Trist, tycker jag. I årets program tipsade man om en enda bok om första världskriget, nämligen Klas-Göran Karlssons utmärkta och tankeväckande Urkatastrofen, medan andra världskriget inte representerades med en enda bok. Därmed förbigick man exempelvis Staffan Thorsells läsvärda Warszawasvenskarna (Albert Bonniers förlag) om en episod i svensk historia lika värd att uppmärksamma som Raoul Wallenberg och de vita bussarna. Lika lite fick Bengt Liljegrens eleganta biografi Winston Churchill 1939–1965 (Historiska Media) plats. Inte ens en av årets hetaste historiska böcker som har översatts till svenska fick vara med: David Olusogas och Casper W Erichsens Kejsarens förintelse: Tysklands bortglömda folkmord (Leopard förlag) – inte berodde väl det på att boken gör kopplingar mellan ett kolonialt folkmord i Afrika och de tjatiga nazisterna?

”Utrymmet är begränsat” kan en redaktör givetvis alltid försvara sig med när sådan här gnällig kritik kommer, men lite märkligt är det ändå att det enda på temat som kom med i programmet var klagovisan om alla böcker om andra världskriget.

Fotnot: Jaja, kära läsare, ”nu talar han i egen sak”, tänker somliga av er säkert vid det här laget, men faktum är att jag inte har gett ut någon bok om andra världskriget i år och därmed har jag alltså ingen egen världskrigsbok att promota (däremot har jag gett ut en bok om Kalla kriget och Mellanöstern, men det är en annan historia). Så det så. God jul!

 

 

100 000 tidiga julklappar i år

Stiftelsen Natur & Kultur, dvs stiftelsen bakom förlaget med samma namn, har tilldelat mig ett stipendium på 100 000 kronor. Den fantastiska nyheten fick jag på telefon häromdagen.

Det är totalt nio författare som har fått sådana här stipendier vid ett och samma tillfälle, däribland Svetlana Aleksijevitj och Tomas Bannerhed.

Det kom helt överraskande eftersom det handlar om stipendier som inte går att söka. Så här står det i pressmeddelandet från stiftelsen: ”Mottagarna har valts ut på stiftelsens eget initiativ och utan föregående ansökningar. Stipendierna tilldelas författare och skribenter som verkar i Stiftelsen Natur & Kulturs anda och som på olika sätt bidrar till det offentliga samtalet.”

Frågan vad jag ska göra med pengarna har jag redan hunnit få flera gånger. Den frågan besvarar jag här:

BT-journalist prisad – tilldelades 100 000 (BT 11/12 2014)

Historielektion

Reichkabinett von Papen

I en tid av allt hårdare politiska motsättningar, växande extremism och regeringskriser tillsattes slutligen en regering där majoriteten var partilösa ministrar. Inte heller den klarade att bemästra problemen och avgick efter bara fem månader. Men regeringschefen gav inte upp utan återkom några veckor senare med en ny regering till vilken han bjudit in extremisterna från ena sidan, eftersom han trodde att det skulle gå att göra dem harmlösa genom att snärja in dem och i det rutinartade regeringsarbetet. Han hade fel.

Alois Brunner dog 2010?

SS-officeren Alois Brunner är en av personerna jag skriver om i boken Hakkorset & halvmånen. Han var en av Adolf Eichmanns främsta medhjälpare vid deportationerna av Europas judar till Auschwitz och blev efter kriget en av världens mest eftersökta krigsförbrytare.

Han lyckades dock undkomma rättvisan genom att fly till Syrien där han sedan levde tills alla spår efter honom upphörde på 1990-talet. Den syriska regimen skyddade honom under alla år, bland annat eftersom han blev rådgivare åt den syriska säkerhetstjänsten.

Hans dödsår har varit okänt men Simon Wiesenthalcentret har hela tiden ansett att han är vid liv och behållit honom på listan över de mest efterlysta krigsförbrytarna.

Nu visar det sig att Brunner kan ha levat ända tills för fyra år sedan, enligt nya uppgifter till Simon Wiesenthalcentret.

”Vi har mottagit uppgifter från en tidigare tysk underrättelseagent som har arbetat i Mellanöstern som sa att Brunner är död och begravd i Damaskus”, uppger Efraim Zuroff vid Wiesenthalcentret.

Om det stämmer att han avled för fyra år sedan var han 98 år vid sitt frånfälle.

I Hakkorset & halvmånen kan du läsa om hur Brunners flykt från Europa gick till, vad han sysslade med som affärsman och rådgivare i Damaskus och hur Israel två gånger försökte komma åt honom med hjälp av brevbomber. För övrigt tycks det inte bara ha varit den syriska regimen som gav honom sitt skydd – det finns starka indicier för att den västtyska underrättelsetjänsten BND också använde sig av hans tjänster under några år.

Läs mer här:

Alos Brunner, most-wanted Nazi dies ‘unrepentant’ in Syria (The Times of Israel, 1/12 2014)