Königsbergsradion och dagens propaganda

Den svenskspråkiga radiostation som i folkmun kallades för Königsbergsradion sände nazistisk propaganda rakt in i svenskars vardagsrum under nästan hela det andra världskriget. Försåtliga tankefigurer om ondskefulla judiska konspirationer och Tysklands storhet bäddades in i förment ”objektiva” nyhetssändningar och dåtida populärmusik och fick ett inte obetydligt gensvar hos svenska lyssnare. Om detta skrev jag 2006 i boken Tyskland talar (Historiska Media) med hjälp av nyupptäckta dokument hos det tyska ”riksarkivet”, Bundesarchiv i Berlin.

Med nätets allt större betydelse som informationskanal känns det som att de propagandartrick som användes på den tiden fortfarande är fullt gångbara (men för anda syften), vilket exempelvis Putins informationskrig mot väst visar. Märkte ni förresten att jag skrev informationskanal? Frågan är om inte desinformation i dag är en minst lika stor ”vara” som oberoende information på nätet. Människor behöver därför rusta sig mentalt för att kunna sortera källkritiskt i floden av budskap, på samma sätt som på den tiden.

Våra värderingar styr också i viss mån vad vi okritiskt väljer att acceptera som sanning, vilket ger propagandamakarna effektiva ingångar till våra hjärtan. Därför är det extra viktigt för oss att rannsaka oss själva just i de ögonblick vi tar något för givet och retweetar det eller delar det eller upprör oss över det. För som bekant är det just i detaljerna som djävulen lurar.

PS. År 2007 skrev musikforskarna Greger Andersson och Ursula Geisler den mycket intressanta forskningsrapporten Myt och propaganda: Musiken i nazismens tjänst i Sverige och Tyskland (Forum för Levande Historia). Där diskuterade de bland annat mina rön angående Königsbergsradion. Ta denna rapport som ett lästips om du är intresserad av hur propagandister påverkar vårt tänkande och våra känslor.

Rapporten hittar du här:

Myt och propaganda: Musiken i nazismens tjänst i Sverige och Tyskland (pdf)

 

Fin recension i Respons

Hakkorset & halvmånen har fått en otroligt fin recension i senaste numret av Tidskriften Respons (nr 1/2015). Författaren Torbjörn Elensky kallar boken för ”utomordentligt intressant” och ”saklig”. Tar mig friheten att citera en kul passus: ”Sennertegs berättelser om nazisterna som flydde till Mellanöstern är var och en som uppslaget till en thriller. Frånstötande och fascinerande halvfigurer, tragiska gestalter, groteska bluffmakare och historiens offer liksom hänsynslösa mördare passerar över sidorna.”

Recensionen i sin helhet, som också tar upp David Motadels bok Islam and Nazi Germany’s War, går inte att läsa fritt på nätet förrän om sex månader. Så köp tidningen, för där finns mycket annat intressant att läsa. Kulturtidskrifter som Respons behöver nya läsare.

Jag är Vilks skojiga exempel

Ibland blir man påmind om saker som man skrivit för länge sedan. Jag fick nyss av en slump reda på att Lars Vilks redan för ett par år sedan på sin blogg kallade mig för ”ett skojigt exempel” på personer som inte har förstått hans konstprojekt med Muhammed som rondellhund. Hahaha, den bjuder jag på! När man inte kan sprida förnuft kan man i alla fall sprida lite glädje.

Det kanske kan vara läge att påminna lite om vad jag skrev i september 2012 och som Vilks tyckte var så skojigt. Det var efter att han under ett stort svenskt mediaståhej bevistat en ökänd muslimhatarorganisations möte i USA, något som han påstod bara var en del av hans konstprojekt. På det där mötet hummade Vilks lite grand och sedan åkte han hem igen. Det där val väl ingen konst tyckte många i kungariket Sverige och ifrågasatte vad han egentligen höll på med. En av dem var undertecknad, som i en text på kultursidorna i Borås Tidning. Jag började med att skildra en man som en gång i tiden hade försökt försvara sig med att de smutsiga antisemitiska filmer han gjorde i Hitlertyskland bara var konst – mannen i fråga var  den nazistiske demonregissören Veit Harlan. I nästa andetag konstaterade jag att det vore överdrivet att jämföra en historisk buse som Harlan med Lars Vilks men att de i alla fall hade ett gemensamt drag – de ställde sin konst i skumma politiska krafters tjänst. Oavsett vilka personliga motiv Vilks har eller hade med sitt konstprojekt har han blivit nästan sönderkramad av tvivelaktiga politiska rörelser på högerkanten.

Jag hävdade att detta gjorde att Vilks i mina ögon inte längre sysslade med konst, utan hade blivit en politisk aktivist som gömde sig bakom konsten. Och så skrev jag:

”Vilks är inte en opportunist i förhållande till majoritetssamhället, det måste medges. Och konst behöver varken vara uppbygglig eller ens ha en mening, det är också sant. Men när Vilks uppfattar sitt deltagande på en uppmärksammad konferens med ökända muslimhatare som en del i ett konstverk framstår hans tankebygge som lika rangligt (och numera halvruttet) som hans stora konstverk Nimis på Kullahalvön.”

De där formuleringarna tycker jag fortfarande inte är så dumma faktiskt!

Vilks svarade tydligen redan dagen efter min text publicerats med att ”När jag ser det kan jag bara säga att konstprojektet rullar vidare till allt högre höjder.” Höjder? Nja, det kan man anse vad man vill om förstås.

Vad tycker jag i dag då? Jag är fortfarande mycket skeptisk till vad Vilks håller på med i sitt så kallade Muhammedprojekt och jag är inte säker på att jag ens vill försöka förstå det. Det betyder bara att han kan fortsätta med sina Muhammedpåhitt som han kallar konst och att jag inte behöver tycka om det. Det har faktiskt blivit viktigt att han får hålla på med det där, eftersom vi lever i ett öppet samhälle med en yttrandefrihet som måste försvaras mot hot från terrorister och andra mörkermän. Terrordåden i Paris och Köpenhamn är ju de yttersta bevisen på detta.

Lika viktigt är det att vi andra inte behöver vara överens om att vi gillar eller ogillar vad Vilks – eller någon annan – gör. Vi kan fortsätta debattera, berömma och fördöma det. Helt enkelt för att vi kan det i Sverige. Och om Vilks skulle kliva över yttrandefrihetens gränser (all yttrandefrihet har gränser, även i de friaste länderna, fastän många kretiner på nätet och annorstädes inte  tror på det) i likhet med Dan Park så är det rättsstaten som ska hantera det, inte självutnämnda hämnare med vapen i hand. Att ens behöva skriva detta år 2015 gör mig dyster, för det borde vara att slå in öppna dörrar. Men inget gör mig längre förvånad.

Här är min gamla text i sin helhet: Vilks sysslar inte längre med konst (Borås Tidning 13/9 2012)

Här är Lars Vilks reaktion: Tillväxt, utvikningar, urspårning (vilks.net, 14/9 2012)

Berlin på avgrundens rand

berlinI år är det 70 år sedan andra världskriget tog slut. Om du vill läsa om hur det var att leva och överleva i ”världens största ruinhög” Berlin på tröskeln till Tredje rikets undergång kan du läsa tolv sidor som jag har skrivit om det i senaste numret av Populär Historia.

Det är synd om människor

Tänkte bara skriva några rader om det som min mejlkorg börjat fyllas av sedan jag i ett argt blogginlägg kritiserade Jan Guillous skamligt subjektiva Aftonbladet-krönika häromdagen.  Reaktionerna hade faktiskt varit stor humor om de inte hade sagt något om hur illa ställt det är med klokskapen på vissa håll i vårt land – och hur svårt det är att diskutera vissa saker.

Bland annat skrev jag att det måste göras något åt islamofobin och antisemitismen i Sverige och Europa, för bägge fenomenen är allvarlig problem som måste bekämpas. Men två ord i min text har provocerat fram häftiga reaktioner hos vissa läsare, nämligen just ”och antisemitismen”. Det har lett till en rad ”rants” om Israels roll i Mellanösternkonflikten av människor som inte kan (och kanske inte vill) skilja på staten Israel/Israels regering och judar som råkar vara bosatta i exempelvis Sverige. Underförstått och ibland klart uttryckt är att ”judarna” ska stå till svars för Israels ockupationspolitik var de än befinner sig i världen, även om de bara råkar tillhöra det judiska samfundet och inte är israeliska medborgare. Den logiken förstår jag inte riktigt, såvida man inte anser att alla judar tillhör ett slags konspiration och då har man klampat in i antisemitismens stinkande träsk.

Att människor runtom engagerar sig mot det som finns att kritisera i israelisk ockupationspolitik och i bosättarnas förehavanden på Västbanken  är fullt förståeligt, men håll för jösse namn huvudet kallt och bete er anständigt.

Hur svårt det kan vara för vissa har jag fått nya bevis på nu. För mina ord häromdagen har jag blivit utnämnd till en rad saker i mejl och kommentarsfält, såsom ”israelkramare”, ”fascist”, ”svartmålare av muslimer” och ”nazist”. Jag kritiseras också för att ”försvara judarna”, urskulda krigsförbrytelser och anses ha extremt låg trovärdighet i mina böcker, bara för att ta några exempel. Håhåjaja. Naturligtvis kommer dessa små beundrarbrev från anonyma källor.

Det är synd om människor. Inte om mig, inte på minsta sätt. Men om vissa människor.