Vem var den mystiske mr Witzke i Damaskus?

Skärmavbild 2015-05-25 kl. 19.54.19

Samtida med de bägge nazistiska krigsförbrytarna Alois Brunner och Franz Rademacher i Damaskus på 1950-talet var en annan tysk vid namn Witzke, som förmodligen hette Kurt, i förnamn. Han nämns bara ett fåtal gånger i de dokument som CIA hittills släppt hemligstämpeln på.

Utförligast är en rapport som arkiverats Adolf Eichmanns CIA-dossier, 25 juli 1960, där han bara förekommer som en bifigur i sammanhanget. Om honom står det:

Mr (förnamn okänt) Witzke, födelsedatum och födelseort okända. Enligt källan har Witzke varit i Damaskus sedan 1948. Han betraktas som en mycket motbjudande person. Han kom till Damaskus tillsammans med några andra tyskar som hade varit krigsfångar i italienska läger. När Italien gick med på att dessa tyska fångar kunde åka till Damaskus ställde de som villkor att Witzke skulle ingå i gruppen. Wizke var inte väl ansedd och var illa omtyckt av de flesta av sina landsmän. Han är en man utan skrupler.

(Chief of Base /censurerat/ till Chief WE m.fl., ”Possible Soviet and Israeli IS agent, Hermann Schäfer”, 25 juli 1960; ur Eichmanns CIA-dossier vol. 2)

Vad denne Witzke, om namnet nu är rättstavat i dokumenten, hade för förflutet i Tredje riket är okänt för mig. Men han ingick i samma krets som Brunner och Rademacher, som bägge var efterlysta för sin delaktighet i judeutrotningen. (Se min bok Hakkorset & halvmånen, som kom ut i höstas.) Dessutom arbetade Witzke, i likhet med de båda andra herrarna för den syriska säkerhets- och underrättelsetjänsten:

I ett annat CIA-dokument från ungefär samma tidpunkt utpekas Witzke som före detta SD-man (SD var den nazistiska säkerhetstjänsten, Sicherheitsdienst, som i praktiken arbetade i symbios med Gestapo):

Damaskus /amerikanska ambassaden eller CIA:s folk i staden?/ begär information om följande före detta SD-män som nu bor i Damaskus, vilka  /censurerat namn/ uppger ofta används som rådgivare och agenter av Allmänna underrättelsedirektoratet i inrikesministeriet (GID). De har ett nära samarbete med /ett censurerat namn/, Franz Rademacher, Adlatus /sic/ Brunner, okänt förnamn Witzke, och dr okänt förnamn Fischer.

(NSDA 3507,  27 juni 1960; denna rapport refererad i samlingsrapporten EGMA 54763 om Alois Brunner, 10 maj 1961; ur Alois Brunners CIA-dossier)

(Märk väl att CIA i ovanstående rapport ännu inte hade riktigt klart för sig att Alois Brunner och dr Fischer  var en och samma person. ”Dr Georg Fischer” var Brunners falska identitet.)

Ytterligare en rapport, som är daterad några månader senare, antyder att denne Witzke kan ha haft andra lojaliteter eller arbetsgivare, vid sidan av syrierna:

/censurerat namn/ uppger att Kurt Witzke /…/ säkerligen är en av Schaefers agenter /…/

(EGMA-52089, 16 november 1960; denna rapport refererad i samlingsrapporten EGMA 54763 om Alois Brunner, 10 maj 1961; ur Alois Brunners CIA-dossier)

Hermann Schäfer, som nämns i ovanstående rapport var en västtysk journalist som efter kriget vistades i Damaskus och som CIA misstänkte var agent för både det kommunistiska östblocket och för Israel.

Enligt andra uppgifter fanns det under andra världskriget en officer vid Abwehr-kontoret i Athen vid namn Witzke. Denne Witzke var en marinofficer med Kapitänleutnants grad, men om det rör sig om samme person som den Witzke som flera år senare gick i syrisk tjänst är oklart. Helt otroligt är det inte, eftersom Witzke utpekades som SD-man, för Abwehr absorberades av SD 1944. Men det är bara en spekulation.

Alla tips och ledtrådar som kan skingra dimmorna är ytterst välkomna.

 

Att blanda bort korten om Stalin

Så har det dykt upp ännu ett exempel på det besynnerliga slags texter som har dykt upp det senaste halvåret vars ärende är att göra Stalin någorlunda presentabel igen. Här en krönikör i socialdemokratiska Dala Demokraten.

Nazism och kommunism inte samma sak (Dala Demokraten, 21/5 2015)

Texten är inte, som det kan tyckas, ett försök att ha flera tankar i huvudet, utan vill tvärtom blanda bort korten, i stil med: 

• när något negativt sägs om Stalins regim låt oss då diskutera kolonialismens brott istället.

• när brotten i Gulag tas upp låt oss istället diskutera nazisternas folkmord och påminna om att det var britterna som inrättade de första koncentrationslägren (vilket f.ö. faktamässigt är fel, för det var spanjorerna)

• när Stalin jämförs med Hitler, låt oss istället jämföra Hitler med kolonialisten Churchill

• låt oss slutligen helt glömma bort att Sovjetunionen och Hitlertyskland var vänner 1939–1941och delade upp Östeuropa mellan sig och att Sovjetunionens senare krig mot Hitlertyskland inte var ett sovjetiskt ”befrielsekrig” utan ett försvarskrig.

Den här tekniken att blanda bort korten har faktiskt ett namn, whataboutism, där man besvarar ett argument med att ta upp något annat (”men hur är det med…”) som kan ibland kan vara faktamässigt välgrundat men ofta handlar om äpplen kontra päron för att avsiktligt förvirra.

Det finns ett vanligt missförstånd i den här typen av diskussioner, från flera håll kanhända. Det är att man blandar ihop historia och politik. Historiskt råder det inget tvivel om att huvuddelen av de tyska arméerna maldes sönder på östfronten, sedan må den militärhistoriska diskussionen ändå gå vidare i många år framöver om vilka slag, strategier, allianser, uppfinningar, misstag osv som avgjorde kriget.

Det problematiska för mig blir när man använder den här historien för dagsaktuella syften – den här texten i DD sätter jag i samband med den sovjetnostalgiska kampanj som Åsa Linderborg drog igång på AB Kultur om hur tacksamma vi borde vara för Röda arméns insatser under kriget. Då har man enligt min mening lämnat den historiska diskussionen om händelsers konsekvenser och betydelser och istället hamnat i politiken eftersom jag blir uppmanad att visa positiva känslor inför ett visst politiskt system. Men okej, om jag själv skulle ha valt att föra diskussionen på det sättet hade jag sagt att vi definitivt kan vara tacksamma för alla de soldater som stred och dog för att krossa Hitlertyskland, vare sig de var rödarmister eller något annat, men ingen kan få mig att känna tacksamhet mot ett militärpolitiskt maktinstrument som Röda armén som sådant.

Ny podcast om militärhistoria

Fronten heter en ny svensk podcast om militärhistoria. Det är Robert Lindberg och yours truly som står bakom den. Om mig kan du hitta lite information på den här sajten. Robert Lindberg är en gammal bekant till mig, en historienörd som jag lärde känna när vi jobbade på samma radioredaktion för en massa år sedan. Nuförtiden jobbar ingen av oss med radio, men Robert kläckte idén om att sätta igång en militärhistorisk podcast och helt sonika bestämde vi oss för att göra ett försök.

Tanken är att ta upp högt och lågt efter bästa förmåga. Både militärhistoriskt nörderi och mer elementära introduktioner. Därtill populärkultur, tips om filmer och böcker, samt en massa relevant rundsnack. Ni får höra hur det går. Första avsnittet finns redan att ladda ned. Vi börjar med ett avsnitt i veckan, sedan får vi se om vi orkar hålla den takten.

Första avsnittet ja, det innehåller bland annat lite resetips för den historieintresserade Berlinresenären, lite snack om den sovjetiska stridsvagnen T-34 och så tipsar vi om en sovjetisk – ja faktiskt – krigsfilm som fortfarande är sevärd.

Frontens Facebooksida

Fronten på Itunes

Fronten på Podbean

Putins svenska försvarare

Alla yttervänstersinnade människor som ursäktar, relativiserar eller försvarar vad Putin gör. Ett litet tips bara: Putins regim är ett a-n-n-a-t slags odemokratiskt, rättslöst, chauvinistiskt, vapenskramlande samhällssystem än det som ni verkar ha nostalgiska föreställningar om.

Hemliga kontakter Kairo–Bonn

I Hakkorset & halvmånen skriver jag om hur den västtyska regeringen i Bonn på 1950-talet av allt att döma utnyttjade de tyska officerare som utbildade Egyptens armé för ett nytt krig mot Israel. Medan Västtyskland officiellt inte låtsades ha någon kontakt med de dussintals tidigare officerare från Hitlers Wehrmacht som på den tiden arbetade i Kairo, utgjorde deras närvaro i praktiken en pr-tillgång och dörröppnare när västtyska handelsintressen i arabvärlden skulle främjas. Dessutom användes vissa av officerarna som agenter av den dåvarande västtyska underrättelsetjänsten Organisation Gehlen (efter 1956 BND) och det förkom även kontakter mellan medarbetare på Byrå Blank, som var embryot till Västtysklands försvarsministerium, och den tyska officersgruppen.

I april-maj 1953 uppstod det en diplomatisk fnurra på tråden mellan Västtyskland och Storbritannien på grund av dessa officerares aktiviteter, som premiärminister Churchill ansåg hotade den brittiska närvaron vid Suezkanalen.

General Adolf Heusinger var en av förbundskansler Konrad Adenauers närmaste militära rådgivare och i den dossier som CIA lade upp över honom finns följande dokument som belyser krisen lite grand ur Bonns perspektiv. Det handlar om en rapport som skickats av en CIA-tjänsteman i Bonn till huvudkontoret i Langley:

Daglig logg, 20 maj 1953

Achim Oster från Byrå Blank rapporterade den 18 maj att under Adenauers besök i London nyligen klagade premiärminister Churchill bittert över de tyska officerarna och i synnerhet över överste Ernst Zolling, före detta ZIPPER-tjänsteman, som nu utbildar egyptierna i sabotagekrigföring mot britterna i Egypten. Den 18 maj kallade Walter Hallstein, statssekreterare i utrikesministeriet, till sig general Adolf Heusinger för en förklaring. Heusinger förnekade att Byrå Blank var inblandat och påstod öppet att ZIPPER kanske kunde ge detaljer om Zolling. Heusinger är väldigt upprörd över att ZIPPER eventuellt har kontakter med Zolling och skickade omedelbart ett skarpt formulerat meddelande till general Gehlen och varnade honom för en nära förestående protest från förbundskansler Adenauer.

(ZIPPER är en CIA-kryptonym för Organisation Gehlen och överste Ernst Zolling var en före detta officer från Afrikakåren som i början av 1950-talet arbetade som rådgivare åt den egyptiska säkerhets- och underrättelsetjänsten. Achim Oster var 1950–1957 chef för säkerhetsavdelningen i Byrå Blank.)

För övrigt visar vittnesmål från tyska officerare i Egypten visar att det visst förekom kontakter mellan Byrå Blanka medarbetare och den tyska kolonin i Kairo, men det var personliga och inofficiella kanaler som var lätta för Byrå Blank att förneka. Och det gällde att absolut för myndigheter i Bonn att inte bli officiellt involverade med denna obekväma grupp när Tysklands internationella rykte skulle putsas upp.

Bara ett par månader före Heusingers dementi till utrikesministeriet hade han uppgett för CIA:s man i Organisation Gehlens högkvarter, James Critchfield, att han diskuterat Egyptens militära styrka kontra Israels med de främsta tyska officerarna i Kairo:

Heusinger har haft kontakt med general Munzel och överste Fechner /troligen avses överste Ferchl/ från den tyska /militär-/missionen i Egypten.Båda har uppgett att om de brittiska styrkorna drar sig tillbaka /från Egypten/ till Sudan kommer Egypten inte att kunna försvara sig mot någon stor aggressiv aktion av någon fiendestyrka.

(Chief of Base, Pullach, to Chief EE, Subject: Operational/ZIPPER, 27 mars 1953; Heusingers CIA-dossier)

Mycket tyder på att dessa diskreta kontakter mellan Bonn och Kairo fortsatte även efter att den diplomatiska krisen mellan Storbritannien och Västtyskland hade bedarrat (efter att Adenauer låtit ”undersöka” frågan och sedan försäkrat Churchill att de tyska officerarna inte utgjorde ett hot mot brittiska intressen i Mellanöstern).

 

 

De som inte vill betala för en författares jobb

En sak som jag får höra ibland är att mina böcker har dykt upp på illegala nedladdningssajter. Men jag kan inte faktiskt inte riktigt bestämma mig om jag blir fascinerad eller provocerad av de som kommer fram och säger att de läst ens bok och tillägger att de har laddat ned den från en av de där sajterna. Det är som att säga rakt upp i ansiktet, ”jag uppskattar ditt arbete, men har inte lust att ge fem korvören för det”. Lustigt hur vissa är funtade. Det är ju också gratis att låna på biblioteket, men då får författaren i alla fall några ören i upphovsrättsersättning.

Nytt om SS-mannen och israelerna (3)

Dags att knyta ihop säcken när det gäller SS-Sturmbannführer Karl Hass och hans försök att göra sig nyttig för den israeliska underrättelsetjänsten på 1950-talet.

Vad vi hittills fått veta:

Den landsflyktige krigsförbrytaren erbjöd den israeliska underrättelsetjänsten att spionera på den tyska kolonin i Kairo under en planerad resa till Egypten i januari 1954. Erbjudandet förmedlades via en mellanhand, en kapten Anedda vid den italienska militära underrättelsetjänsten, som också var nära involverad med israelerna. Hass förslag fick dock genast kalla handen av israelerna som inte ville ha något med en nazistisk krigsförbrytare som Hass att göra.

Hur gick det sedan?

Hass Egypten-resa i januari 1954 verkar inte ha blivit av alls, enligt en rapport daterad den 10 februari 1954 (Karl Hass Cia -dossier). Dessutom verkade hans intresse för agentlivet ha svalnat över vintern:

Hass verkar ha tappat allt intresse för underrättelseverksamhet. Han har sagt sig och visar sig vara mycket desillusionerad och tänker bryta alla kontakter. /…/ /censurerat namn/ hade täta kontakter med Hass under denna period och kunde avslöja att förutom affärsverksamheten, ägnade sig Hass bara åt vissa nya kvinnliga erövringar och åt konjak.

I rapporten kopplar uppgiftslämnaren Hass svalnande intresse till kontakterna med ryssarna, som han också hade erbjudit sig att spionera för (de verkar inte ha öppnat famnen för honom), men om ovanstående uppgifter stämmer bör även det faktum att han fått nobben av israelerna ha spelat in. Vidare meddelar uppgiftslämnaren att kompanjonerna Hass och Embke även varit mycket upptagna med sin affärsrörelse under vintern. Vad var det de handlade med då? Svar: leksaker….

Senare samma år (1954) blev Karl Hass plötsligt utvisad ur Italien. Enligt uppgift på grund av ”opålitlighet” – sannolikt var det hans kontakter med många olika underrättelsetjänster som var orsaken. När han slutligen återvände till Italien på 1990-talet blev vistelsen permanent, men inte frivillig, eftersom han dömdes till livstids fängelse för krigsförbrytelser.

Fotnot: Hass verkar ändå ha kunnat återvända till Italien och leva där ytterligare många år under falskt namn. På 1960-talet var han föreståndare för en tysk krigskyrkogård i närheten av Catania. Dessutom hade han en biroll som SA-man i den italienske regissören Luchino Viscontins dramafilm De fördömda (La caduta degli dei) från 1968 – trots att han samtidigt var efterlyst krigsförbrytare.

Karl Hass dödsruna i New York Times hittar du här:

Karl Hass, 92, Nazi Convicted of Mass Killing in Occupied Italy, Dies (NYT, 22 april 2004)