En fläkt av Shakespeare…

Läser militärhistorikern Torsten Diedrichs väldokumenterade biografiska essä om den östtyske generalmajoren Bernhard Bechler (1911-2002) och blir alldeles tagen. Det är ett levnadsöde som skulle kunna inspirera dramatiker med läggning åt det mörka, misantropiska. Om han vore född i en annan tid skulle han ha kunnat vara en figur i en Shakespearepjäs. Historien om hur han utan att blinka bokstavligen offrade nära och kära för att främja sin egen karriär under och efter andra världskriget är en ren fallstudie i kallt beräknande cynism. Men låt oss ta det från början:

Bernhard Bechler var en officer som i ett och samma krig belönades med både en av Hitlertysklands finaste militära dekorationer, Tyska korset i guld, och Sovjetunionens Stora fosterländska krigets orden. Före kriget hade han gjort en snabb officerskarriär inom Wehrmacht och var enligt sin dåvarande hustru öppen för de nazistiska idéerna, vilket ledde till dålig stämning mellan honom och hans konservative fader vid familjesammankomsterna. Under det tyska fälttåget mot Sovjetunionen 1941–1942 tjänstgjorde Bechler som adjutant med kaptens grad i den tyska arméledningens högkvarter, OKH, och han satte sitt namn under den ökända så kallade Kommissarieordern, enligt vilken alla tillfångatagna politiska funktionärer ur Röda armén skulle mördas. Sedan skickades han till östfronten som bataljonschef i generalöverste Paulus 6:e armé och blev själv rysk fånge när sagda armé 1943 kapitulerade vid Stalingrad.

I sovjetisk fångenskap förvandlades han mycket snabbt från nazistanhängare till övertygad kommunist – mycket snabbare än många av sina kamrater – och var i juli 1943 med om att grunda den så kallade Nationalkommittén Fritt Tyskland (NKFD), som bestod av tyska krigsfångar som tog avstånd från Hitler och i praktiken övergick i sovjetisk tjänst. Med samma energi som han tidigare tjänat den nazistiska regimen arbetade han i fortsättningen för NKFD och spred upprop via flygblad, högtalare och radiosändningar till tyska soldater att desertera eller ge  upp kampen.

Torsten Diedrich skriver:

Uppenbarligen upplevde Bechler ingen smärtsam inre process /Umdenkungsprozess/ som mången annan tysk officer och general i sovjetisk fångenskap, utan identifierade sig från första början med NKFD:s uppdrag och tog alla fördelar som de sovjetiska myndigheterna erbjöd honom med i köpet, men också alla nackdelar som drabbade honom och hans familj i Tyskland. Han tänkte på konsekvenserna av sitt agerande i Tyskland, förklarade han senare i en intervju. ‘Jag bestämde mig för att gå ut med mitt fullständiga namn. Jag visste att när jag säger mitt namn skulle min fru och mina barn förmodligen kastas i fängelse. /…/ Min fru skulle lära känna fascismen så som den verkligen var. Hon skulle drabbas av samma saker som jag så att vi senare skulle förstå varandra bättre. Det var min tanke. Stalingrad hade gjort mig hård, jag måste gå denna väg.’ Detta vittnesmål i egen sak kastar visserligen på Bechler snarare skenet av en man som är självupptagen, självisk och konstant redo att anpassa sig.

Redan den 1 maj 1945 firade han segern över Tyskland tillsammans med de sovjetiska soldaterna i Berlin. För att främja karriären skilde han sig snabbt från sin fru Margaret B. (1914–2002) som under kriget envist hade stått vid hans sida, trots att de nazistiska myndigheterna ideligen hade pressat henne att skilja sig från vad de betraktade som en landsförrädare. Efter Stalingrad hade hon blivit kontaktad av en tysk kommunist som ville ha hennes hjälp att kontakta NKFD i Moskva, men hon var rädd för att det rörde sig om en Gestapofälla och angav mannen, som sedan dömdes till döden av den nazistiska folkdomstolen och avrättades. För detta hölls hon mellan 1945 och 1956 inspärrad, först av ryssarna och sedan av östtyska myndigheter, som också dömde henne till döden vid en skenrättegång. Till slut utvisades hon dock till Västtyskland, men förbjöd att ha kontakt med sina två barn som uppfostrades av Bechler och hans nya fru.

Av rädsla för repressalier och för att det kunde skada hans karriär betraktade Bernhard Bechler sin första fru som en icke-person. Han gav henne aldrig minsta hjälp, även om det förmodligen hade varit möjligt för honom att göra det i kraft av sin nya politiska och militära ställning i det kommunistiska Östtyskland.

Under tiden gick hans karriär spikrakt uppåt i det kommunistiska systemet. Redan ett år efter krigsslutet blev han inrikesminister i delstaten Brandenburg och 1952 blev han generalmajor vid den så kallade kasernerade folkpolisen, som var ett embryo till den östtyska armén, som grundades i mitten av 1950-talet. Senare var han bland annat ställföreträdande stabschef för östtyska armén, ställföreträdande chef för militärakademin i Dresden och föreståndare för flera militärvetenskapliga forskningsinstitut. År 1971 gick han i pension, men fortsatte ända till murens fall vara styrelseledamot i en lokalavdelning av de Antifascistiska motståndskämparnas organisation i Potsdam.

I Västtyskland arbetade Margaret Bechler (hon behöll den tidigare makens efternamn) som lärare och publicerade 1978 sina memoarer under titeln Warten auf Antwort (I väntan på svar). Först efter murens fall kunde hon återse sin son, men det är okänt om hon också träffade sin dotter. Sin forne make, som levde pensionärsliv i en by utanför Potsdam, var hon förmodligen inte så sugen på att återse. Den östtyska dödsdomen mot henne upphävdes på 1990-talet och hon rehabiliterades från skuld.

Karriärism snarare än övertygelse, rädsla och tvång verkar ha format Bechlers levnadsöde på ett långt mer accentuerat sätt än hos åtskilliga andra medlemmar av Hitlertysklands samhällselit, som lyckades skapa sig nya karriärer i Väst- eller Östtyskland efter kriget. En obehagligt kallhamrad människa.

Greve Heinrich von Einsiedel, en av Bechlers kamrater från NKFD, återvände 1947 från krigsfångenskapen och träffade Bechler i dennes hem utanför Berlin. Han tyckte sig se en markant personlighetsförändring hos denne:

Det var inte längre den lite inskränkte, men godmodige kamraten som rodnade och inte visste hur han skulle svara när man sa till honom att Tolstojromaner var tråkiga, som en gång hade trott på Hitler och sedan upptäckt kommunisterna, som hade lärt sig partikatekesen utantill och därefter troget och modigt hade varit med och marscherat i den nya riktningen. Denne tjänsteman, som satt där framför mig på terassen framför sin villa och stoppade i sig skinksmörgåsar, hade blivit en iskall karriärist, en man som hade makt, spred rädsla och skräck omkring sig och även gjorde sig lustig över sina offer.

Den som är lite slängd i tyska kan se Hermann Bechler i denna tv-dokumentär från 1990-talet om Nationale Volksarmee. Se hur nöjd han fortfarande ser ut när han berättar hur han på 1950-talet blev kallad till den östtyske ledaren Walter Ulbricht för ett samtal mellan fyra ögon om den blivande östtyska armén:

Källa: ”Bernhard Bechler – Der hemmungslose Karrierist”; ur Hans Ehlert och Armin Wagner (utg.): Genosse General! Die Militärelite der DDR in biografischen Skizzen (Berlin 2003)

PS. Jag kommer också att prata lite om Bechler i ett kommande avsnitt av min och Robert Lindbergs podcast Fronten (som du hittar på Itunes eller Podbean).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s