Julia Caesar och Julia Caesar

Det fanns en gång en folkkär Julia Caesar som blev sinnebilden för den argsinta svärmodern på bioduken Över 80 år gammal hamnade hon också på Svensktoppen med ”Annie från Amörka”. Nu finns det en annan Julia Caesar som sprider hat i högerextrema kretsar. En av dessa Julior hade jag med glädje intervjuat, men DN-journalisten Niklas Orrenius har haft den otacksamma uppgiften att försöka intervjua den andra. Jag är glad för att han gör det jobbet. Hang in there!

PS. Den enda Julia Caesar jag länkar till finns här:

Julia Caesar: ”Annie från Amörka” (1967)

Annonser

Bokhandelsköerna gäller väl mig (och inte Stieg Larsson)?

11888078_10153124331812496_4168683112975095573_nHörde precis om någon Lagercrantz-figur som i dag har gett ut en bok, men det kan omöjligt smälla lika högt som det här. Minns ni striden om stödet till kulturtidskrifterna före jul förra året? Det har beskrivits en av de intensivaste kulturpolitiska striderna på många år. Nu har det kommit ut en dokumentation kring den striden och yours truly, som skrev en upprörd text på kultursidorna i Borås Tidning, har fått med den artikeln i denna bok. Så nu utgår jag ifrån att köerna till bokhandlarnas kassor i dag handlar om just detta boksläpp och inget annat. Eller?

Smugglingen av nazister från Europa till Syrien (1)

En av de tyskar som hjälpte nazistiska krigsförbrytare att fly via Italien till Sydamerika i slutet av 1940-talet fanns en viss major Willy Friede (1912–??), som enligt uppgift hade tillbringat flera år i sovjetiska fångläger efter Stalingrad. Friede hjälpte nazister som tagit in på  Salvatorianoklostret i Rom med praktiska detaljer inför den stora resan över havet. Av CIA beskrevs Friede som en statslös sudettysk som sedan 1946 hade varit bosatt i Rom och som försörjde sig som bibliotekarie på det Tysk-ungerska kollegiet på Via San Nicolo da Telentio.

Fast flykthjälp till Sydamerika var inte den enda strängen på hans lyra. Han hjälpte även till att smuggla ut många tyska officerare och SS-män från Europa till Syrien. I den syriska statens tjänst fanns det från slutet av 1940-talet till mitten av 1950-talet dussintals tyska experter med ett förflutet i Tredje riket – de arbetade för fullt åt Syrien under dess krig mot Israel 1948–1949.

I en CIA-rapport återges Friedes egna uppgifter om smugglingen och krigsförbrytaren Walter Rauffs uppträdande mot sina landsmän i Damaskus:

Friede tar åt sig äran för att ha startat det så kallade Tyskar-till-Syrien-programmet. Som Friede berättar det sökte en herr Roewe, som visade sig vara /SS-Standartenführer/ Rauff, ursprungligen upp honom på Germanicum. Senare tog Rauff med sig och introducerade syriern Homsi (som hade varit Obersturmbannführer i Waffen-SS). Friede och Homsi kom överens om en pakt, enligt vilken Friede skulle rekrytera tyskar till Syrien på villkor att de inte skulle användas militärt i några syrisk-palestinska konflikter, att de bara skulle användas som lärare och instruktörer, och att de inte skulle tvingas underteckna någon trohetsed, utan enbart ett kontrakt. I Syrien behandlade Rauff de rekryterade tyskarna efter eget behag, lät kasta några av dem i koncentrationsläger och frigav dem igen helt efter eget behag. För närvarande finns et enligt Friede inte någon stor tysk grupp i Syrien. (En greve Strachwitz är där som militär expert.)

(Ur CIA- rapport MGLA-1512, 3 februari 1954, som stöder sig på en annan rapport daterad den 17 mars 1950. Willy Heinrichs Friedes CIA-dossier)

Framöver återkommer jag till Willy Friede och hans eventuella betydelse för de bruna förbindelser som återknöts mellan det krossade Hitlertysklands samhällselit och vissa arabregimer efter 1945. Mer om dessa förbindelser finns att läsa i min bok Hakkorset & halvmånen (Natur & Kultur 2014).

 

Ett uselt soundtrack

Medan politikerna i den galaktiska senaten på Corusant ägnar sig åt att gräla med varandra om småsaker lurar mörkrets krafter i skuggorna, men tragedin åtföljs i alla fall av ett storslaget soundtrack av John Williams. I ett annat hörn av universum däremot, på en liten blå planet som de allmänt fruktade vogonerna ändå snart ska utplåna för att ge plats åt en hypergalaktisk expressled, verkar de trätande politikerna inte heller ha insett det mörka hotet. Kanske beror det på att soundtracket till den historien – Fädernesland av Ultima Thule – råkar vara så himla uselt.

General Guderians polska herresäte

20121217124952_661c5373bd1ff41b72bd0686821cd92cNi är säkert lätträknade. Ni vilka liksom jag har undrat lite över den där polska herrgården som den legendariske – och omstridde – tyske pansargeneralen Heinz Guderian (1888–1954) fick i gåva av Hitler under andra världskriget.

Godset som de tyska erövrarna kallade för Deipenhof heter i verkligheten Głębokie (uttalas ungefär Gwenbokie) och ligger i närheten av Inowrocław (uttalas ungefär Inovrótswaff), som av den tyska ockupationsmakten döptes till Hohensalza.

Många tyska fältmarskalkar och generaler fick under kriget betydande pengasummor eller egendomar i donation av Hitler. Det var alltså inte enbart den omtalade pliktkänslan och troheten mot eden man svurit som fick generalerna i Wehrmacht att lyda illa genomtänkta eller direkt vansinniga  order från sin Führer – en stor del av generalitetet hade rätt och slätt blivit köpt av Hitler.

Den 15 oktober 1943 mottog Guderian det 974 hektar stora godset Deipenhof som låg i en del av Polen som hade annekterats av Tyskland och alltså inte betraktades som ockuperad mark. Det var en gåva som erkänsla för Guderians insatser som skapare av de tyska pansartrupperna och befälhavare för stora tyska pansarförband under blixtkrigen 1939–1941. Godsets polska ägare hade jagats bort av ockupationsmakten, men inga närmare detaljer om det är kända. Hitlers gåva uppskattades vara värd1,23 miljoner riksmark och det var därmed den största gåva som Führern någonsin gav en av sina fältmarskalkar eller generaler. Dessutom garanterades Guderian 43 000 riksmark för om- och utbyggnad av godset. Själv försökte Guderian i sina memoarer mörka förhållandena kring den här gåvan från Hitler.

Guderian kunde själv bara tillbringa kortare perioder på Deipenhof, förlåt, Głębokie, på grund av sin tjänstgöring i den tyska militärledningen (som generalinspektör för pansartrupperna och senare som arméns generalstabschef). Men hans hustru bodde där ända till januari 1945, då hon tvingades fly undan de framryckande sovjetiska trupperna.

Ovan ser ni en bild på huvudbyggnaden som jag med berått mod har snott från en polsk sida, där det finns många fler bilder av hur godset och dess omgivningar ser ut i dag (se nedan). Nästa år programmerar jag nog GPS:en i bilen för att med egna ögon se hur platsen ser ut i dag.

Här är sidan med fakta, bilder och viss historik kring Głębokie (text på polska).

(Om jag förstår den polska texten rätt uppfördes den nuvarande huvudbyggnaden 1913 av den dåvarande godsägaren Tadeusz Twardowski. Men godsets anor är förstås betydligt äldre än så. Godset ska även ha haft ett eget flygfält. År 1946 konfiskerades godset av den polska staten.)