Svenska drömmar om Ungern och Atlantis

Den lärde Olof Rudbeck d.ä. drömde på 1600-talet om att Sverige i fornstora dagar hade varit det mytomspunna Atlantis varifrån nästan all världens kultur utgått. Nuförtiden drömmer en annan lärd man (nåja, han har i alla fall gått lärarhögskolan) om att Sverige istället ska bli det nya Ungern. Kanske just för att Ungern inte har någon havskust och därför är mer skyddat för havsguden Poseidons vrede än vad det stackars Atlantis fordom var. Det var atlantidernas makthunger som Poseidon retade sig på och därför lät ön sjunka i havet.

Sverige har däremot en av Europas längsta kuster och man kan undra vad Poseidon tänker ta sig till utifall lärarkandidaten och hans vänner  faktiskt lyckas placera Ungern i Sverige – Poseidon borde redan vara rätt missnöjd på grund av alla stackars människor som han måste ta hand om i sitt rike på grund av Europas stängda gränser. Kanske är det därför ett annat hot från havet än flyktingar som lärarkandidaten borde ta hänsyn till?

Fronten nominerad till Svenska Podradiopriset 2015

I november avgörs det vilka podcasts som står som segrare. Den militärhistoriska podden Fronten (som drivs av Robert Lindberg och undertecknad) är nominerad i klasserna:
– Sveriges bästa podcast
– Bästa förnyare/inspiratör
– Bästa nyheter/samhälle/ekonomi
– Bästa nykomling

Frontens redaktion kommenterar nomineringarna:

– We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.

Inte hyllad av Dispatch International

Den islamfientliga, antifeministiska, antisocialistiska samt tiggar- och hbtq-fientliga sajten Dispatch International har recenserat Hakkorset&halvmånen ett år efter att boken kom ut.

Tydligen fann recensenten ”Arvid Klegg” inte så mycket han (?) gillade i den.

Hör här: ”stundom riktigt trist läsning och blicken söker sig rastlöst över sidor utan större intresse för en allmänhistoriskt intresserad läsare” samt ”det ordas så mycket om helt ointressanta skeenden”. Vidare tycker recensenten att boken har för mycket barlast och borde ha utsatts för en ”hårdför bantning”.

Det här gjorde min dag ska ni veta. Bara tanken på att ha gett någon på DIspatch International rejäl huvudvärk. Det ni!

Baronen och pengarna

Anon.Schroeder

Baron Kurt von Schröder var på 1920-talet delägare i den Kölnbaserade banken JH Stein, en institution med anor från 1790. Han var också en övertygad liberal och tillhörde det nationalliberala Deutsche Volkspartei, som spelade en aktiv roll i Weimarrepublikens politik, men i början av 1930-talet sällade han sig till en grupp tyska näringslivstoppar som bestämde sig för att knyta närmare kontakter med det uppåtgående nazistpartiet och försöka påverka det partiets ekonomiska politik. För sitt arbete blev han sedan rikligt belönad av nazistregimen med en lång rad topposter inom näringslivet.

Under nazitiden medverkade han till att göra judiska bankirer egendomslösa och tillhörde SS främsta ekonomiska sponsorer – vilket sannolikt var anledningen till att Himmler gjorde honom till SS-general.

En pikant detalj är att han även var generalkonsul för kungariket Sverige….

Alla försök till historiska paralleller haltar av den enkla anledningen att det aldrig finns en situation som är den andra lik. Därför avstår jag från att plocka de lågt hängande frukterna på retorikens träd, men den här lilla berättelsen kan ändå tjäna som en liten påminnelse om den kappvändarmentalitet som visserligen finns på många håll, men som jag menar är särskilt stark inom näringslivet där alla principer som går emot vinstintresset ofta kastas över bord – om de ens någonsin har varit ombord.

Ett brev från Rosa

11951454_10153137785812496_6548607013022837474_o”Hänschen, sover ni? Jag kommer med ett långt grässtrå för att kittla er på örat. Jag behöver sällskap, jag är ledsen, jag vill bikta. De här dagarna har jag varit elak och därför olycklig och därför sjuk. Eller var ordningsföljden omvänd: jag var sjuk och därför olycklig och därför elak – jag vet inte längre. Nu är jag åter snäll och lovar att aldrig aldrig lyssna mer till djävlarna i mitt inre. Kan ni misstycka, att jag ofta är olycklig, då jag alltid måste se och höra allt som för mig betyder liv och lycka endast ur fjärran? Men ja, gräla ni bara på mig, jag svär att jag kommer från och med nu vara själva tålamodet och saktmodet och tacksamheten. Herregud, har jag inte skäl nog att vara tacksam och glad, när solen lyser så för mig och fåglarna sjunger den urgamla sången, vars mening jag så väl har fattat?”

Några av de innerligaste brev som någonsin har skrivits från en fängelsecell står socialisten och revolutionären Rosa Luxemburg (1871–1919) som författare till. Just detta brev skrev hon sommaren 1917 från fängelset i Wronki till sin nära vän, den unge läkaren Hans Diefenbach, som arbetade i ett fältlasarett på västfronten, där han dödades av en artillerigranat några veckor senare.

Dagens antikvariatsfynd på lunchrasten.