Ett brev från Rosa

11951454_10153137785812496_6548607013022837474_o”Hänschen, sover ni? Jag kommer med ett långt grässtrå för att kittla er på örat. Jag behöver sällskap, jag är ledsen, jag vill bikta. De här dagarna har jag varit elak och därför olycklig och därför sjuk. Eller var ordningsföljden omvänd: jag var sjuk och därför olycklig och därför elak – jag vet inte längre. Nu är jag åter snäll och lovar att aldrig aldrig lyssna mer till djävlarna i mitt inre. Kan ni misstycka, att jag ofta är olycklig, då jag alltid måste se och höra allt som för mig betyder liv och lycka endast ur fjärran? Men ja, gräla ni bara på mig, jag svär att jag kommer från och med nu vara själva tålamodet och saktmodet och tacksamheten. Herregud, har jag inte skäl nog att vara tacksam och glad, när solen lyser så för mig och fåglarna sjunger den urgamla sången, vars mening jag så väl har fattat?”

Några av de innerligaste brev som någonsin har skrivits från en fängelsecell står socialisten och revolutionären Rosa Luxemburg (1871–1919) som författare till. Just detta brev skrev hon sommaren 1917 från fängelset i Wronki till sin nära vän, den unge läkaren Hans Diefenbach, som arbetade i ett fältlasarett på västfronten, där han dödades av en artillerigranat några veckor senare.

Dagens antikvariatsfynd på lunchrasten.

Annonser

En reaktion på ”Ett brev från Rosa

  1. På 60-talet när jag var ung och tuff, fick Rosa Luxemburgs ”Fängelsebrev” att det var fullt acceptabelt för en revolutionär att också ha känslor! Märkligt egentligen att behöva lärd nått sånt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s