På Axess på trettondagen

10310101_10153344436327496_6248167633907432446_n
Jag räknar med att alla som läser detta kommer sitta som små ljus framför tv-apparaten kl 13.50 på trettondagen. För då kan man på Axess se den här eminente herren, historieprofessor Martin Hårdstedt, prata om svensk försvarsdoktrin under 1800-talet med utgångspunkt från fyra fästningar. Därefter pratar författaren och försvarsreportern på DN, Mikael Holmström, om svajig svensk säkerhetspolitik efter Pragkuppen 1948 och Krimkuppen 2014. Kanske kan man mellan dessa båda herrar också skymta undertecknad som orerar om svensk neutralitetspolitik i två världskrig, men det får ni försöka ta på köpet.

Föreläsningarna ingår i seminariet Från krig till fred till krig som sänds på Axess i tre delar med en rad intressanta föreläsare som exempelvis Gunnar Åselius, Fredrik Thisner, Lennart Westberg och Johanne Hildebrandt.

Mer information om alla programmen hittar du här:

Från krig till fred till krig (Axess)

Karin Söder var inte först

Många medier hävdar felaktigt att den bortgångna centerpolitikern Karin Söder 1985 blev Sveriges första kvinnliga partiledare, som Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet för att bara nämna några. Även nuvarande centerledaren Annie Lööf hävdar i ett minnesord på partiets hemsida att Söder var ”den första kvinnan som blev partiledare i Sverige”. Svenska Dagbladet rapporterar däremot korrekt att hon var Sveriges första kvinnliga partiledare i riksdagen. SVT kallar henne för den första kvinnliga partiledaren i ingressen på sin webbartikel, men nyanserar först långt ned i texten det påståendet till ”första kvinnliga ledare för ett riksdagsparti” (även DN har verkar senare ha justerat sin artikel på samma sätt – långt ned i texten, men oförändrat felaktigt i ingressen).

Sanningen är att Sverige redan 1975 fick en kvinnlig partiledare – det var nazisten Vera Oredsson (född Schimanski) som i år är 87 år gammal. Hon växte upp i Hitlertyskland och var medlem i den nazistiska ungdomsorganisationen för flickor, Bund Deutscher Mädel. Till Sverige kom hon vid krigsslutet och gifte sig 1950 med den svenske nazistledaren Sven Olov Lindholm. Tio år senare blev hon medlem av det nynazistiska Nordiska rikspartiet och efter två år partisekreterare, men inte bara det, för samma år gifte hon sig med partiledaren Assar Oredsson. År 1975 efterträdde hon honom som partiledare. År 1978 lämnade hon dock över partiledarskapet till maken igen.

I en intervju i ETC häromåret intygade Vera Oredsson att hon fortfarande är en inbiten nazist. Den intervjun hittar du förresten här:

Vera Oredsson: ”Jag är nationalsocialist in i graven” (ETC 4/11 2014)

Uppdatering: Som min vän, författaren Dan Korn, påpekar finns det ännu en kandidat  till titeln Sveriges första kvinnliga partiledare – nämligen Asta Gustafsson, som 1973 var med och grundade det populistiska Fria Samhällspartiet.

Asta Gustafssons många ansikten (av Martin Kristensson)

Asta Gustafsson, populistisk pionjär (av Anna-Lena Lodenius)

Härold eller helbrägdagörare?

Funderar på hur jag ska dra mitt strå till stacken i ett samhälle där ropen på traditioner, fädernesland och hur mycket bättre det var förr skallar allt högre. Ska jag vidareutbilda mig till härold, konterfejare, arklimästare eller rent av helbrägdagörare? Sumprunkare och rackare stryker jag däremot direkt från hink-listan.

Danmark och ”riksflyktskatten”

Jag får obehagliga associationer av de danska planerna på att plundra flyktingar nästan in på bara kroppen.

Tredje rikets myndigheter plundrade systematiskt de judar som ville lämna landet på 1930-talet. Det skedde genom den ökända ”riksflyktskatten” och andra avgifter som i praktiken innebar att den jude som fått lov att emigrera i utbyte måste överlämna upp till 96 procent av sina tillgångar (1939) till den tyska staten.

I det danska fallet handlar det om att visa dem att Danmark inte är ett trevligt land att komma till – i det tyska exemplet om att bränna flyktingens alla broar bakåt.

Ni behöver inte missförstå mig om ni inte absolut vill det, det handlar inte om ett försök till den typ brunsmetning av som ibland förekommer i det svenska debattindustriella komplexet. Danmark är förstås inte Hitlertyskland (att ens behöva påpeka det känns lite löjligt), men skramlet när någon tanklöst letar i verktygslådan kan leda tankarna in i otrevliga banor.