Objudna gäster i Gåsefjärden

u137Strax före klockan tio på morgonen dagens datum för 35 år sedan, 28 oktober 1981, upptäckte fiskaren Bertil Sturkman en ubåt som stod på grund på Torhamnaskär i Gåsefjärden – inne i ett känsligt militärt område i Blekinge skärgård. Ubåten var svart och hade inga som helst beteckningar, men från tornet vajade en vit flagga med blå rand i botten, samt prydd av en stor stjärna och en hammare och skära. Sturkman hade ingen aning om att detta var den sovjetiska örlogsflaggan, men anade ändå att ubåten kom någonstans österifrån. 

I tornet stod också några personer och siktade på honom med kulsprutepistoler, så han ansåg att det var hälsosamt att inte stanna kvar så länge på platsen utan styrde hemåt med fiskebåten. När han kommit hem berättade han för grannen Ingvar Svensson vad han hade sett därute på fjärden. Grannen ringde därefter KA 2, Karlskrona kustartilleriregemente, men blev först inte trodd. Det tog två timmar innan marinens folk kom till platsen och med egna ögon kunde se att den grundstötta ubåten inte var ett hjärnspöke hos en öbo med alltför livlig fantasi.

För svenska allmänheten blev ubåten känd som U-137, men i verkligheten hette den något helt annat: S-363.

Ännu i dag råder oenighet om huruvida det var en medveten kränkning eller ett simpelt navigationsmisstag som låg bakom grundstötningen.

Annonser

Douaumonts fall 100 år

fort_douaumont_outside_1Efter åtta månaders storskaligt industriellt blodbad lyckades franska styrkor dagens datum för 100 år sedan, 24 oktober 1916, återerövra fortet Douaumont vid Verdun. Fortet hamnade i tyska händer under en av de första dagarna av slaget vid Verdun, som pågick under större delen av år 1916.

Enligt vissa beräkningar träffades fortet under slaget av cirka 400.000 granater, men de undre våningarna motstod trots allt detta oerhörda bombardemang och fungerade som ett av få säkra skyddsrum för de tyska trupperna. Under de månader slaget rasade stupade tiotusentals soldater på båda sidor i striderna om fortet. 

Det återerövrades slutligen av ett franskt regemente bestående av kolonialinfanteri från Marocko. Då hade fortet beskjutits i flera dagar av två väldiga järnvägskanoner av 40 cm kaliber vars tunga granater trängde djupt in i betongstrukturerna och smulade sönder dem bit för bit. Då fortet föll hade de tyska trupperna redan börjat evakuera det.

Douaumonts återerövring i oktober 1916 betecknas som slutpunkten för slaget vid Verdun, en av första världskrigets största och blodigaste (tillika mest meningslösa) drabbningar.

(Foto: Wikimedia Commons)

Ett hårt skal utan något under

Himmler und DaluegeDagens datum för 70 år sedan, 23 oktober 1946, hängdes SS-generalen Kurt Daluege i Pankrácfängelset i Prag.

Före nazisternas maktövertagande hade Daluege, som tillhörde de allra tidigaste partimedlemmarna, försörjt sig som ingenjör i staden Berlins renhållningsavdelning.

Därefter hade han 1936–1943 varit chef för den nazistiska ordningspolisen, som var ett av regimens makt- och terrorinstrument. År 1942–1943 var han på samma gång chef för den tyska ockupationsmakten i Tjeckoslovakien, eller som det hette i nazistisk terminologi – ”riksprotektor för Böhmen och Mähren”. På den sistnämnda posten ansvarade han för de blodiga repressalierna efter attentatet mot företrädaren Reinhard Heydrich – framför allt utplåningen av byn Lidice, varvid större delen av ortsbefolkningen mördades. 

Vid krigsslutet hamnade han i brittisk fångenskap och fördes till krigsförbrytarfängelset i Nürnberg, men utlämnades så småningom till tjeckerna som ställde honom inför rätta för krigsförbrytelser. Under tiden i Nürnbergfängelset träffade den amerikanske psykiatern Leon Goldensohn Daluege och klassade honom som en oerhört känslokall och sluten människa:

”Det är föga sannolikt att man någonsin kommer att kunna avlocka denne man någon form av emotionell respons, det är jag övertygad om. Hårdheten är ett sedan länge invant beteende, ett yttre skal han burit och använt så länge att det förmodligen inte längre finns någonting kvar under.”

(På bilden: Himmler tar 1943 emot Daluege på sitt kontor.)

”Ossoaviakhim” – sovjetiska versionen av operation ”Paperclip”

bru5_01

Dagens datum för 70 år sedan, 22 oktober 1946, deporterade den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD drygt 2,000 tyska tekniker och konstruktörer från den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland till det inre av Sovjetunionen. Det handlade om tekniska experter som hade arbetat i den Hitlertyska rustningsindustrin och vars kunskaper en sovjetiska militärapparaten tänkte utnyttja.

Maskiner och annan utrustning från tyska rustningsfabriker och forskningsanläggningar fördes också till Sovjetunionen i samma svep, däribland från Luftwaffes testanläggning Rechlin och från den underjordiska V2-fabriken Mittelwerk-Dora i Nordhausen. 

Operationen leddes av NKVD-generalen Ivan Serov och ägde rum två dagar efter valen i den sovjetiska ockupationszonen, för att undvika att aktionen skadade de tyska kommunisternas utsikter att vinna fler röster.

Totalt förde 92 tågsätt de tyska specialisterna tillsammans med deras familjer och möblemang österut – sammanlagt 10,000–15,000 människor. I Sovjetunionen levde de under långt bättre förhållanden än fångarna i Gulag-lägren: de arbetade under kontrakt, fick lön i nivå med sovjetiska arbetare och tilldelades nybyggda bostäder. Alternativet att tacka nej till det här ”erbjudandet” existerade dock inte.

Aktionen påminner delvis om operation ”Paperclip”, genom vilken USA rekryterade nazistisk teknisk expertis för kapprustningen  mot Sovjetunionen.

Så gott som alla de deporterade experterna kunde lämna Sovjetunionen när deras kontrakt löpt ut. Tre av dessa var flygplanskonstruktörerna Ferdinand Brandner, Brunolf Baade och Günther Bock (på ett 50-talsfoto efter hemkomsten från Sovjetunionen). Flygmotorexpertern Brandner (till vänster), som dessutom hade varit en fanatisk nazist och SS-medlem, hade efter hemkomsten en märklig karriär som man kan läsa mer om i min bok ”Hakkorset & Halvmånen” (2014): På 1960-talet arbetade han och ett antal andra flygexperter från Tredje riket i Egypten, med att konstruera ett jetjaktplan som skulle kunna överträffa de bästa israeliska planen. Det projektet misslyckades dock bland annat på grund av resursbrist och konstruktionsmissar.

Johan Landlös 800 år ur tiden

princejohnMan kan undra hur kung John Lackland (på svenska Johan Utan Land eller Johan Landlös) som avled dagens datum för 800 år sedan, 19 oktober 2016, skulle ha reagerat om han visste att han i nutidens populärkultur mest är känd som en tumsugande prins i djurskepnad? I slutet av 1100-talet satt Johns bror Richard I (Rikard Lejonhjärta) på tronen och John gjorde ett misslyckat uppror när denne befann sig på korståg. Trots detta fick John både behålla livet och efterträda Richard när han dog. Fast det sistnämnda får man inte veta något om i Disneyfilmen från 1973.
Det brukar heta att det är ensamt och blåsigt på toppen, och John Lackland, som regerade över England 1199–1216 hade det definitivt inte så lått på tronen. Han förlorade de normandiska kungarnas hjärtland, hertigdömet Normandie, till Frankrike, blev bannlyst av påven, tvingades slåss mot stormannauppror och såg sig nödgad att underteckna Magna Carta.
Öknamnet Lackland kom sig av att han för att göra sig vän med påven igen gjorde sig till dennes vasall, dvs. han var inte längre suverän herre i sitt eget kungadöme. Många har sedan dess betraktat honom som en av den brittiska historiens mest misslyckade monarker. Det har dock även förekommit försök att omvärdera honom.
Även om varken de medeltida krönikörerna eller William Shakespeare knappast har bättrat på Johns Lacklands rykte, påverkade särskilt Walter Scotts roman ”Ivanhoe” starkt eftervärldens negativa bild av John Lackland. Något som även Disney skruvade till ytterligare:
”This crown gives me a feeling of power! Power! Forgive me a cruel chuckle. Heh-heh-heh. Power…”

Wieland Wagners mörka sinekur

bayreuthÅr 1951, sex år efter andra världskrigets slut, öppnade de berömda Wagnerfestspelen i Bayreuth igen. Konstnärlig ledare var då Wieland Wagner, som hade detta jobb fram till sin förtida död dagens datum för 50 år sedan, 17 oktober 1966. Wieland Wagner bröt med den traditionella Wagnertraditionen och införde iscensättningar som präglades av ett abstrakt scenspråk och suggestiv ljussättning, som under lång tid blev normbildande för operaföreställningar runtom i världen.

För att använda ett slitet uttryck lyckades han åter sätta Bayreuth och Wagner på kartan, efter att familjen, verken och festspelen komprometterats av familjen Wagners nära samröre med Hitler och nazisterna. Men skandalerna kring festspelen har fortsatt, både på det konstnärliga planet och beträffande familjens bruna historia som inte minst Wieland Wagner var indragen i.

Först långt efter hans död blev det allmänt känt att den övertygade nazisten Wieland Wagner 1944–1945 hade haft en sinekur i det så kallade Institutet för fysikalisk forskning, som var beläget i ett litet koncentrationsläger i Bayreuths utkant. Jobbet fick han tack vare sin svåger, SS-officeren Bodo Lafferentz, som var lägrets kommendant och som därmed hjälpte honom att undgå att skickas till fronten

Wagner blev ställföreträdande kommendant för detta läger, dit fångar från det större koncentrationslägret Flossenbürg skickades för att arbeta på styrsystemen till V2-raketerna. I lägret utnyttjade Wagner fångar för att bygga modeller av scenbyggen för operan.

(På bilden Wieland Wagner med svärd i hand, under en repetition i slutet av 1950-talet.)

Göring, Bengt Berg och kanadagässen

nazi_official_hermann_goring_in_jail_cell_nuremberg_trials_1945En stund före midnatt dagens datum för 70 år sedan, 14 oktober 1946, lurade Nürnbergrättegångens ”anklagade nummer ett” Hermann Göring bödeln genom att ta en giftampull. Den sista boken som han hade läst i cellen innan han tog sig av daga handlade om fåglar och var skriven av hans svenske vän, zoologen och författaren Bengt Berg (1885–1967). Bengt Berg hade varit en välsedd gäst på Carinhall och tillhörde riksmarskalkens svenska entourage.

Medan Göring efter kriget berömde sig för att ha stoppat tyska planer på en invasion av Sverige (vilket i sig är ett diskutabelt påstående) hade hans vän Berg organiserat en annan invasion av det lilla kungariket i norr – det var nämligen han som planterade in de jädrans kanadagässen.