Estlands röde quisling

teatrilaval-omandab-johannes-vares-barbaruse-naojooned-indrek-taalmaa-66914526Historien har sina quislingar. I Österrike 1938 var det advokaten Artur Seyss-Inquart, i Slovakien 1939 den katolske prästen Jozef Tios, i Frankrike 1942 den politiske räven Pierre Laval och i Norge 1940 givetvis the one and only Vidkun Quisling himself, vars namn blev synonymt med förräderi.

I Estland var det en känd poet, läkare och vänsterpolitiker vid namn Johannes Vares som axlade den största förrädarmanteln. När Sovjetunionen ockuperade Estland i juni 1940 tvingade en av Stalins underhuggare, Andrej Zjdanov, den dåvarande presidenten Konstantin Päts att utnämna Vares till premiärminister i en kommunistisk lydregering. 

Några månader senare blev Vares den nya sovjetrepubliken Estlands första statsöverhuvud, eller som titeln formellt lydde: ordförande för Estlands Högsta sovjet. Hans företrädare som estnisk statschef, den ovannämnde Konstantin Päts, spärrades i samma veva in på ett sovjetiskt mentalsjukhus där han dog 16 år senare. Under Vares första år vid makten utplånades största delen av den estniska samhällseliten – 54,000 estniska medborgare avrättades, deporterades eller tvånginkallades i Röda armén.

I samband med den tyska invasionen av Sovjetunionen 1941 flydde Vares till Ryssland, där han levde i exil ända tills de sovjetiska styrkorna 1944 hade återerövrat Estland, där han fortsatte att leda sovjetdiktaturen.

Många av de ledande kollaboratörer som hade gått Hitlertysklands ärenden hamnade efter kriget i galgen eller framför exekutionsplutonen. Men inte heller Vares överlevde kriget särskilt länge, trots att han befunnit sig på den segrande sidan. Den ökända sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD började intressera sig för Vares roll under det estniska befrielsekriget 1919–1920, då denne hade tillhört de styrkor som kämpade för Estlands frigörelse från Ryssland. Vares insåg att hans enda utväg var att förekomma det oundvikliga och han sköt sig därför dagens datum för 70 år sedan, 29 november 1946, i presidentpalatset i Kadriorg-parken i Tallinn.

Som poet och författare hade han före kriget använt pseudonymen Johannes Barbarus – vilket händelsevis är latin för ”barbar”. Hans poesi hade starka futuristiska tendenser och var kritisk mot det borgerliga samhället. I dag samlar hans böcker damm i bibliotekens magasin.

Om skit, skyfflar och sociala medier

Alla ni som sprider artiklar från hatsajter och andra extremistsajter i sociala medier med motiveringen att ”det kan vara intressant att andra får läsa vad de skriver”: Hur tänker ni egentligen? Om folk vill lukta på skit bör det vara deras eget val. Att hålla en skyffel med nämnda vara under näsan på någon annan och fråga ”Vill du lukta?” kan faktiskt uppfattas som ganska ohövligt.

Robert Havemann och vådan av att vara regimkritiker

havemann-robert_foto_lemo-f-6-146_barch-jpg-940x450_q75_box-03581280972_crop_detailTänk om du lever som regimkritiker i en diktatur och sedan många år tillbaka därför har drabbats av yrkesförbud.

Tänk om en av dina bästa vänner, som också är är oppositionell, blir berövad sitt medborgarskap under en utlandsresa och därmed inte får återvända hem.

Tänk om du då tar mod till dig protesterar offentligt mot regimens beslut, genom en artikel som publiceras i utlandet.

Tänk om en av regimens domstolar då dömer dig till husarrest på obegränsad tid med motiveringen att dina kontakter med utländska medier ”hotar den allmänna säkerheten och ordningen”.

Tänk om du och din familj i resten av ditt liv kommer att vara övervakad dygnet runt av säkerhetstjänsten, som i hemlighet flyttar in i ett grannhus, avlyssnar din telefon, läser din post, sätter upp övervakningskameror, värvar angivare och hindrar utländska journalister och  dina meningsfränder från att besöka dig.

Det var just vad som drabbade en av det kommunistiska Östtysklands främsta regimkritiker, vetenskapsmannen Robert Havemann, dagens datum för 40 år sedan, den 26 november 1976, efter att han i den västtyska tidningen Der Spiegel hade protesterat mot att kommunistregimen kastat ut vissångaren Wolf Biermann ur landet.

Havemann som var en ansedd och hyllad kemiker hade tio år tidigare blivit utesluten ur DDR:s vetenskapsakademi och hade blivit avstängd från sitt arbete som forskare och professor vid ett av landets främsta universitet. Det berodde på att han hade riktat kritik mot den östtyska kommunistregimen i en intervju för en utländsk tidning. Under de följande ären publicerades en rad regimkritiska publikationer av Havemann i Västtyskland – i hans hemland Östtyskland var det dock förbjudet att läsa dem. Havemann, som under andra världskriget hade varit forskare inom den nazityska krigsindustrin, hade samtidigt varit en övertygad kommunist och tillhört en motståndsgrupp, men blivit arresterad och inspärrad av Gestapo. Så småningom hade han blivit grundligt desillusionerad av den östtyska ”arbetar- och bondeparadiset”,  framför allt på grund av frånvaron av demokrati, mänskliga rättigheter och vetenskaplig frihet.

Han avled 1982  sannolikt utan minsta föraning om att den stat han kritiserade skulle vara borta bara sju år senare.

 

Hur Farrokh B. blev Freddie M.

skarmavbild-2016-11-24-kl-05-50-36

Farrokh Bulsara föddes ett år efter andra världskriget i den brittiska kolonin Zanzibar, som i dag är en del av Tanzania. Hans föräldrar Bomi och Jer Bulsara var indiska zoroastrier från Gujarat, men de var ursprungligen av persisk härkomst. Till Zanzibar hade de flyttat på grund av pappans arbete som lägre tjänsteman i den brittiska kolonialförvaltningen.

Föräldrarna var måna om att Farrokh skulle få en fin utbildning och skickade honom till internatskola St. Peters i Panchgani utanför Bombay. Där började han kallas Freddie av sina klasskamrater och det var ett namn som fastnade. På internatskolan tog han också pianolektioner och en klasskamrat mindes senare att han hade förmågan att höra en låt en enda gång på radion, bara för att sedan sätta sig vid pianot och spela den. Tolv år gammal bildade han bandet The Hectics tillsammans med några klasskompisar, och de spelade mest låtar av Cliff Richard och Little Richard.

Freddie Bulsara hade nätt och jämnt hunnit återvända till familjen i Zanzibar 1963 förrän de tvingades fly till Storbritannien på grund av oroligheterna som utbröt efter att kolonin blivit självständig. Familjen Bulsara slog sig ned i ett litet hus i Feltham, medan Freddie började plugga konst på Ilseworth Polytechnic College i London. Så småningom tog han examen i konst och grafisk design vid Easting Art College.

Efter college sålde han secondhand-kläder och jobbade på flygplatsen Heathrow i några år samtidigt som han spelade i diverse band. Personer som mötte honom vid den här tiden minns honom som väldigt blyg, men mycket musikintresserad. År 1970 var han med och bildade ett band tillsammans med gitarristen Brian May och trummisen Roger Taylor. May och Taylor var väldigt skeptiska mot Freddie Bulsaras förslag till bandnamn – Queen – men han fick sin vilja igenom.

Snart tog han ett artistnamn efter en låtrad i ”My Fairy King” som finns med på debutplattan ”Queen” 1973:

”Mother Mercury
Look what they’ve done to me”

Resten är, som det brukar heta, historia. Freddie Mercury avled dagens datum för 25 år sedan, 24 november 1991.

Jack London och ”Skriet från Vildmarken”

jlbiography”Buck läste inte tidningarna, annars skulle han ha förstått att det var fara å färde, inte bara för honom själv utan för varenda hund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns utmed kusten från Puget Sound till San Diego.”

Så börjar Jack Londons äventyrsroman ”Skriet från vildmarken” (1903) som handlar om familjehunden Buck i Kalifornien som blir kidnappad och hamnar i Alaska, där han får en hårt tillvaro som slädhund och senare hos några guldgrävare. Så småningom han räddas av en man vid namn John Thornton. Bokens handling är långt ifrån slut där, för i fjärran hör han vargarnas ylande…

Ursprungligen hade Jack London, som avled dagens datum för 100 år sedan (22 november 1916), tänkt skriva en novell på 4000 ord, men satt plötsligt av bara farten med 32 000 ord. Först publicerades berättelsen som följetong i en amerikansk tidning, innan den kom ut i bokform och blev Jack Londons stora genombrott som bästsäljarförfattare.

Innan började skriva böcker  hade han haft ett omväxlande liv som bland annat tidningspojke, hamnarbetare, luffare, sjöman, cowboy, guldgrävare och krigskorrespondent. Under sitt korta liv – han var bara 40 år gammal när han dog – hann han skriva totalt 49 romaner, bland de mer kända är ”Varg-Larsen” och ”Martin Eden”.

Kejsaren över det habsburgska skymningsriket

franz_5

När Österrike-Ungerns kejsare Franz Joseph I avled dagens datum för 100 år sedan, 21 november 1916, var han den monark som regerat längst (som myndig person) i världshistorien – 68 år. Hans regeringstid var dock full av politiska och personliga vedermödor. De flesta av hans krig gick åt skogen (Sardinien 1859, Preussen 1866, Serbien 1914) och han hade full sjå med att hålla samman ett imperium som knakade i fogarna – och i vars parlament gapiga nationalister från rikets olika etniska grupper kastade glåpord mot varandra och ibland tog till handgripligheter.

På det personliga planet var det kanske inte heller så roligt. Hans gemål, kejsarinnan Elisabeth, tillbringade det mesta av sin tid på alla andra platser än vid sin makes sida i det andryga och ceremoniellt förstelnade habsburgska hovet i Wien. Efter att hans son begått självmord med sin käresta (”Mayerlingdramat”) och hans bror gått bort, gick tronföljden över till hans hetsporre till brorson Franz Ferdinand som han inte hyste några varma känslor för, och som i praktiken förvisades från hovet sedan han gift sig långt under sin värdighet: hans hustru var nämligen ”bara” en tjeckisk grevinna.

Efter det dödliga attentatet på ärkehertigen Franz Ferdinand och dennes hustru i Sarajevo lyckades kejsaren knappt ens fälla några krokodiltårar, utan kallade privat dubbelmordet för Guds straffdom för ett illegitimt äktenskap. Det tarvade dock en liten straffexpedition mot Serbien, som anklagades för att ha legat bakom attentatet, men det får i efterhand ses som en av historiens största blundrar, eftersom det oavsiktligt tände gnistan till första världskriget.

Franz Ferdinands pompösa begravning var sista gången som det habsburgska kejsardömet kunde visa all sin ståt och glans. Bara två år senare upphörde det månghundraåriga kejsardömet att existera när nederlaget i första världskriget var ett faktum.

När DDR stängde dörren bakom Wolf Biermann

biermann-stichtagnovember-zwanzigsechzehn-100_v-ardfotogalerieDagens datum för 40 år sedan, 16 november 1976, berövades vissångaren Wolf Biermann under en utlandsresa sitt östtyska medborgarskap. Detta efter ett beslut på högsta ort i den östtyska kommunistregimen.

I elva år hade det varit förbjudet för Biermann att uppträda hemma i Östtyskland, eftersom myndigheterna hade stämplat honom som oppositionell. I november 1976 hade Biermann överraskande fått utresetillstånd för att göra en turné i Västtyskland. Första konserten ägde rum den 13 november i Kölns sporthall på inbjudan av fackföreningen IG Metall. 

Under konserten sa Biermann till publiken: ”När jag hörde att sex-och-en-halvtusen personer är här fick jag panik. Kanske beror det på att jag under de senaste åren alltid har sjungit i ett rum.”

Han förklarade också öppet att han trodde på en demokratisk kommunism i Rosa Luxemburgs anda och kritiserade Östtyskland, som inte motsvarade detta ideal. ”Därborta råder diktatur, men det är inte proletariatets diktatur”, förklarade han. Vidare kritiserade han under konserten att hans landsman, författaren Reiner Kunze, hade fått yrkesförbud efter att han skrivit några dikter som den östtyska kommunistledningen ogillade.

”I så många år har man bett mig att inte sjunga att man nu måste be mig att sluta sjunga”, skämtade Biermann när den två timmar långa konserten hade blivit dubbelt så lång.

Några dagar efteråt fick Biermann alltså beskedet att han inte var välkommen tillbaka till Östtyskland. Det var ett beslut som givetvis hälsades med pliktskyldigt jubel av den statskontrollerade östtyska pressen. I Västtyskland möttes däremot beslutet av hård kritik. Dessutom undertecknade drygt 100 östtyska skådespelare, musiker och författare ett protestbrev mot att Biermann kastats ut ur landet – allihop fick genast yrkesförbud.

Biermann fann sig snabbt tillrätta i Västtyskland och har sedan dess fortsatt att vara en av de mest kända tyska kulturpersonligheterna. Sedan början av 1980-talet tog han också helt avstånd från kommunismen i alla dess former, och blev en uttalad antikommunist.

I går fyllde han 80 år.

(Bilden från konserten i Köln.)