Thomas Grays kyrkogård

thomas-gray

The boast of heraldry, the pomp of pow’r,
And all that beauty, all that wealth e’er gave,
Awaits alike th’ inevitable hour.
The paths of glory lead but to the grave.

(Ty andryg högfärd, maktens stolta prål
och allt vad skönt och rikt, som världen gav,
dem väntar oundvikligt samma mål,
ja, ärans stråt är vägen mot en grav.)

Det går inte att äga exakt på år och dag när romantiken började som en litterär strömning inom litteraturen, men i början av 1800-talet var den i alla fall på modet. Redan 1751 hade dock den brittiske poeten Thomas Gray, som föddes dagens datum för 300 år sedan (26 december 1716), brutit ny mark med sin ”Elegy written in a country churchyard” som översattes till svenska nästan 50 år senare och ur vilken ovanstående strof är hämtad. Jaget i dikten befinner sig på församlingens allmänna kyrkogård när ”aftonklockan klämtar den döende dagens själaringning” och han börja fundera på alla de människor som vilar där. De flesta är enkla bönder som ”minnet inte rest några äretroféer över”, men på denna förgätna plats vilar kanske ändå ett och annat hjärta som ”var fyllt av himmelsk eld”.

Det är för ”Elegi skriven på en lantkyrkogård” som Thomas Gray (1716–1771) är mest känd för eftervärlden, men han var också en av det dåtida Englands mest bildade personer. Som poet var han dock inte särskilt produktiv och han efterlämnade sammanlagt mindre än ettusen rader vilka ofta tillkom under stor vånda – men dessa rader gjorde honom till en av de främsta engelska 1700-talspoeterna. Under sin livstid publicerade han bara 13 poem, eftersom han var ytterst sjävkritisk och rädd för att misslyckas. En gång skrev han att han var rädd för att hans samlade arbete kunde ”misstas för en lus verk”.

Annonser

Zuckmayer och Djävulens general

udetDet är senhöst år 1941. I luftfartsministeriet i Berlin arbetar den entusiastiske flygaren och generalen Harry Harras för nazisterna, även om han föraktar det som de står för och vad de har gjort med Tyskland. General Harras är ansvarig för flygplansproduktionen, men sätts under press när det ena nya krigsflygplanet efter det andra kraschar under provflygningarna, på grund av materialfel. Det luktar sabotage och till slut  arresteras han av Gestapo och förhörs i två veckor om de märkliga händelserna. Under tiden i häktet utsätts han för psykisk tortyr och när han släpps är han en förändrad människa, som inser att han genom sitt arbete för Luftwaffe har slutit en pakt med djävulen. En SS-general ger honom ett ultimatum: han har tio dagar på sig att hitta den skyldige – annars får han själv ta konsekvenserna.

I sista stund innan tidsfristen går ut erkänner hans bäste vän, flygingenjören Oderbruch, att han är delaktig i sabotagen, allt för att inte ge Hitler fler nya krigsvapen att segra med.  För att skydda vännen tar generalen på sig ansvaret och vägrar att gå under jord. Istället sätter han sig bakom spakarna på ett av de saboterade flygplanen och flyger rakt in i döden med avskedsorden”Den som på jorden har blivit djävulens general och bombat väg för honom får också kampera med honom i helvetet.”

Det är handlingen i dramatikern Carl Zuckmayers (1896–1977) uppmärksammade pjäs ”Des Teufels General”, som hade urpremiär i Zürich dagens datum för 70 år sedan, 14 december 1946. Den blev stor framgång på de västtyska teaterscenerna och filmatiserades även på 1950-talet.

Zuckmayer började skriva pjäsen när han under sin landsflykt i USA under kriget läste att hans gode vän, Luftwaffe-generalen Ernst Udet, hade dött. Udet, som var chef för Luftwaffes utvecklingsavdelning, hade begått självmord efter att ha blivit syndabock för Luftwaffes misslyckanden. I den officiella kommunikén hette det dock att han hade omkommit när han provflög en ny flygplanstyp. Zuckmayer skrev i sina memoarer att Udet hade uppmanat honom att fly från Tyskland, något han själv inte kunde göra: ”Jag är beroende av /…/ flyget. Jag kan inte längre komma härifrån. Men någon dag ska djävulen hämta oss alla”, påstod Zuckmayer att Udet hade sagt till honom vid deras sista möte.

(Bilden: Ernst Udet som konstflygare under mellankrigstiden.)

Himmlers Rasputin

wiligut-betterHan kallades av vissa för ”Himmlers Rasputin”, för han blev på 1930-talet SS-ledarens mest betrodde rådgivare i ockulta frågor. Mystik, mytologi och germansk förhistoria tillhörde de saker som intresserade Himmler och den pensionerade österrikiske arméöversten Karl Maria Wiligut vann hans förtroende som expert på dessa områden. På Himmlers uppdrag genomförde han mellan 1933 och 1939 studier för att spåra germanernas ursprung. Han designade SS dödskallering och var den som förmådde Himmler att förvandla den gamla westfaliska medeltidsborgen Wewelsburg till en kultplats där Himmler skulle få utlopp för sina fantasterier om SS som en pseudoreligiös orden. Vidare utformade han ceremonier åt SS som skulle klä organisationens ideologi och rasistiska mål i ett slags helig skrud. Han ägnade sig också åt runor, heraldik och symboler och fungerade även som Himmlers astrolog. Själv hävdade Wiligut till råga på allt att han var den siste avkomlingen av asagudarna.

För Himmler var alltså Wiligut – eller Karl Maria Weisthor som han kallade sig på den tiden – en mycket betydelsefull person och han befordrade honom till SS-Brigadeführer (motsvarande generalmajor) och gav honom också en post som avdelningschef i en av SS centrala ”myndigheter”, den så kallade ras- och bosättningsstyrelsen.

Sommaren 1939 tvingades Wiligut/Weisthor dock lämna SS sedan även Himmler blivit övertygad om att han delvis var en lurendrejare, samt därför att han på grund av ett omfattande alkohol- och medicinmissbruk bröt mot SS-männens stränga renlevnadsregler. När Himmler skickade en annan av sina betrodda män till Österrike för att göra efterforskningar om Wiliguts bakgrund upptäckte man att han på 1920-talet hade suttit inspärrad på mentalsjukhus i Salzburg och att han hustru hade fått honom omyndigförklarad. Dessutom hade HImmler i slutet av 1930-talet tonat ned sin ockultism (som starkt ogillades av Hitler), men Himmler fortsatte ändå att hålla kontakten med Wiligut, som bodde i staden Goslar under de sista åren av sitt liv.

Wiligut, som föddes dagens datum för 150 år sedan (10 december 1866), slutade sina dagar drygt ett halvår efter andra världskrigets slut, utan att ha fått sin teori bekräftad att det sjunkna Atlantis i själva verket hade legat i en dalgång i norra Irak. Fast en figur som Wiligut behövde förstås inga vetenskapliga belägg för någonting när en stark övertygelse sågs som fullt tillräcklig.

Janka och partiet

jankaDagens datum för 60 år sedan, 6 december 1956, arresterade den östtyska säkerhetstjänsten Stasi förlagschefen Walter Janka på grund av ”kontrarevolutionär verksamhet” mot kommunistregimen. Sommaren 1957 dömdes han vid en skådeprocess i Östberlin till fem års tukthus som ”ledare för en kontrarevolutionär grupp”. Anklagelserna som framfördes mot honom var påhittade och några försvarsvittnen tilläts inte vid den så kallade rättegången.

Däremot tvingades två av hans tidigare vänner att vittna mot honom, däribland Paul Merker, som nyligen hade släppts ur fängelse (där han hamnat efter att bland annat ha uttalat sig till förmån för grundandet av Israel och för att Östtyskland skulle betala kompensation till de judiska offren för nazisterna). Först försökte Merker försvara Janka, men han ändrade sitt vittnesmål efter efter att domaren hade hotat honom i rättssalen:

”Visste ni att ni egentligen hör hemma på de anklagades bänk? Att bara en hårsmån skiljer er från förrädarn Janka. Ni hör hemma på stolen bredvid honom. Och om ni inte säger sanningen här så måste ni räkna med att sätta er där.”

Janka hade ett cv som var nära nog idealiskt för en kommunistisk partiveteran av hans generation: Kamp mot nazisterna före och efter 1933, arresterad av Gestapo, flykt ur landet och kamp på republikens sida i Spanska inbördeskriget, chef för ett kommunistiskt exilförlag i Mexiko under andra världskriget. Men i 1950-talets DDR hamnade han i motsättning mot partiet, eftersom han förespråkade mer demokrati och större yttrandefrihet – dock utan att överge sin kommunistiska övertygelse. Detta var dock för mycket för den östtyska regimen, och orsaken till att han tvingades tillbringa flera år i östtyska fängelser.

I och med detta slutade hans bana som aktiv oppositionell mot DDR-regimen. Sina eventuella tankar om systemets brister behöll han i fortsättningen för sig själv. Efter fängelsetiden togs han så småningom till nåder av regimen och tilläts arbeta som dramaturg för det östtyska filmbolaget DEFA. Den 1 maj 1989 fick han till och med en av DDR:s högsta utmärkelser, Fosterländska förtjänstorden, en medalj som han inte hade så stor glädje av, eftersom muren föll bara några månader senare.

Grattis Otto Dix på 125-årsdagen

8fotmg2”Jag kommer antingen att bli känd eller ökänd”, lär den tyske målaren Otto Dix (1891–1969) en gång ha sagt. Under sin levnad hann han bli bådadera.

Från att ha varit en firad och inflytelserik konstnär under Weimarrepubliken blev han en oönskad person i Hitlertyskland, där hans verk klassades som ”degenererad konst”: han sparkades från sin konstprofessur i Dresden, blev utesluten ur Preussiska konstakademien, hans tavlor konfiskerades från museerna och en biografi över honom brändes på nazisternas bokbål. Dix flydde dock inte från Tyskland, utan drog sig tillbaka i ”inre immigration”.

När han kunde börja måla igen efter 1945 förblev han något av en konstnärlig outsider, trots sitt fortsatta kändisskap. I både Väst- och Östtyskland belönades och hyllades han, men stod fjärran från både den själlösa socialistiska realismen inom DDR-konsten och den abstrakta konstströmning som dominerade i efterkrigstidens Västtyskland. hans egen konst gav prov på många olika stilriktningar, men han stod realismen närmast.

I dag är det 125 år sedan han föddes, den 2 december år 1891. På bilden: ”Salon” (1921) av Otto Dix.

Everest eller Eve Rest?

george-everestÅr 1852 var de brittiska lantmätarna som i årtionden hade mätt och kartlagt kronkolonin Indien säkra på att de hade hittat världens högsta berg. I brist på bättre namn kallade de det bara för Berg nummer femton (Peak XV). Den dåvarande överlantmätaren i Indien, Andrew Waugh, hävdade att han inte kunde hitta några lokala namn för berget och bestämde sig för att uppkalla det efter sin forne chef och företrädare på posten som General Surveyor.
Den forne chefen var emellertid inte alls road av idén och hävdade att indier inte kunde uttala hans namn, än mindre skriva det på hindi. Trots invändningarna beslutade Royal Geographical Society i London år 1865 att döpa berget efter geografen George Everest (bilden) som avled dagens datum för 150 år sedan, 1 december år 1866.
Ironiskt nog kan George Everests invändning att indierna inte kunde uttala hans namn korrekt också sägas gälla för resten av världens befolkning: namnet uttalades nämligen ”Eve Rest”.
Dessutom hade Waugh fel när han påstod att berget var namnlöst. Dess ursprungliga namn fanns redan förtecknade på en fransk 1700-talskarta: människorna på bergets norra sida kallade det för ”Chomolungma”, medan de som bodde på södra sidan kände det som ”Deodungha”.
Om George Everest kan det för övrigt berättas att han var en brittisk artilleriofficer som år 1818 kommenderades till Indien och blev assistent åt den dåvarande överlantmätaren som hade börjat kartlägga Indien år 1806. Everest blev själv Indiens överlantmätare under åren 1830–1843. När han drog sig tillbaka och återvände till sitt hemland var kartläggningen av den indiska subkontinenten inte på lång vägar avslutad. Det blev den först i början av 1870-talet, efter nästan 70 års resande, mätande och ritande.