Tal på minnesdagen för förintelsen

16298519_10154350937522496_7618123280150465446_n.jpgHöll huvudtalet på minnesdagen för förintelsen i Göteborgs domkyrka, 26 januari. Det var en högtid som arrangerades gemensamt av Svenska kyrkan och judiska församlingen i Göteborg. Bland talarna fanns kulturministern Alice Bah-Kuhnke och biskop Per Eckerdahl.

Det här var mitt tal:

I början var ordet.
För att travestera Johannesevangeliet, en text som brukar läsas i den här lokalen.
Det börjar alltid med orden. I någon form.
När man bygger civilisationer. När man river ned dem.
Då behövs orden.
För idéer måste planteras, slå rot och spridas.
Villiga utförare måste mobiliseras.
För goda syften men även för onda gäller samma sak.

Ord spelade en avgörande roll i historiens största brott.
Allt från den tid då en österrikisk luffare girigt slukade billiga pamfletter med antisemitiska konspirationsteorier.

Ord kan mörda. Inte bara när de står i blodiga avrättningsorder.
Långt före de första antisemitiska lagarna i 1930-talets Tyskland, långt före massgravarna i Östeuropa, långt före deportationstågen och de första gaskamrarna hade judar redan mördats i Tyskland – och på andra håll.
Enbart med hjälp av ord.
Hatpredikanter och rännstenstidningar hade år ut och år in bildligt talat tagit livet av judarna genom att ta ifrån dem deras mänsklighet i andras ögon,
avhumanisera dem,
förvandla dem till brottslingar. smittor och monster,
– till hot som måste bekämpas.

Fakta sopades undan.
Etik och moral, som vi känner det, också.
Lögnerna fick så småningom fritt spelrum.
Så att hatet kunde piskas upp.
Åtgärder vidtas.

Inga lögner var gärningsmännen främmande när det gällde måltavlorna för deras hat, de blivande offren. Ord spelar alltid en roll, om någon skulle tvivla på det. För att få någon att skrida till verket. För att få andra att nicka instämmande. Eller titta bort när det där sker.

Ord nästlar sig in under huden.
En överlevare från förintelsen, den judiske författaren och litteraturvetaren Viktor Klemperer, skrev: ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: De sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå.”

Ord kan också förbjudas och brännas. När de är obekväma för dem som har makten.
Heinrich Heine, Franz Kafka, Sigmund Freud, Hermann Hesse, James Joyce, Alfred Döblin, Thomas Mann, Maksim Gorkij och Robert Musil. Med flera.
Deras böcker blev till aska i nazisternas bokbål 1933, bara för att författarna var judar eller hade skrivit böcker som de nya härskarna ogillade.

På Operatorget i Berlin. Vid den glödande högen av vad som en gång varit stor världslitteratur uppmanade en kortväxt propagandaminister sina anhängare att fortsätta att bränna alla böcker som kunde fresta och hota dem i deras inskränkta ideologiska värld.

Judarna förbjöds att skriva eller uttrycka sig. De fick inte vara författare. Inte journalister. Inte dramatiker eller poeter. Inte konstnärer. Judarna förbjöds till och med att äga skrivmaskiner. Allt för att tysta dem. Göra dem osynliga som tänkande, kännande och resonerande individer. Som människor, kort sagt.

Innan offren till sist berövades själva livet hade de inte bara plundrats på allt de ägde. De hade också fråntagits de sista resterna av sin identitet: sina namn.

Fånge B-9174 hade fått järnkorset för tapperhet i stridens hetta som soldat under första världskriget och blev senare affärsman i Amsterdam. Han hette Otto Frank och var Anne Franks pappa.

Fånge 50381 var en violinist från Wien, som grundade en framgångsrik orkester som turnerade Europa runt. Morbrodern var ingen mindre än kompositören Gustav Mahler. 50381 hette egentligen Alma Rosé och dog i Auschwitz våren 1944, men hennes historia lever vidare i en film av Arthur Miller.

Fånge 64921 var bara en ung pojke som i lägret ljög om sin ålder och påstod att han 16 istället för 14 – vilket sannolikt räddade hans liv. Han hette Imre Kertesz och blev senare Nobelpristagare i litteratur.

Fånge A-3709 var jämnårig med Imre Kertesz men växte delvis upp hos sin mormor i Berlin. Hennes mor försökte skydda henne genom att låta ett ickejudiskt äkta par adoptera henne, men det räddade henne ändå inte undan Theresienstadt och Auschwitz. Hon överlevde dock och i Sverige kände många läsare henne som Cordelia Edvardson.

De flesta offer fick dock inte ens ett nummer, utan mördades direkt och hamnade i namnlösa gravar. Däribland poeten Gertrud Kolmar, författaren Iréne Nemirovsky, filmregissören Max Ehrlich, skådespelaren Dora Gerson och textilkonstnären Otti Berger. Slumpvis valda namn bland miljontals offer.

Genom att minnas deras namn ger vi dem också något av deras identitet och värdighet tillbaka.

Ord kan tyvärr också ta slut. Som då man besöker platserna där de ohyggliga hände. För hur kan man egentligen i dag ta till sig och förmedla det som dessa människor fick utstå? Utan att det framstår som kall statistik? En vacker sommardag i en glänta i tallskogen utanför den polska byn Treblinka står monumenten i sten stumma. Lika stumma som många besökare som tankfullt vandrar runt där.

Orden kan också bli till stumma monument. Som formler man rabblar för att man kan dem utantill. Utan att riktigt förstå, fast man tror att man gör det.

Därför måste vi hålla de där orden levande – orden som formar berättelserna om det som en gång hände. För om vi glömmer eller tänker att det där bara tillhör de dammiga historieböckerna, minnesdagarna och monumenten berör det oss kanske mindre än det borde göra. Då glömmer vi hur vanliga människor plötsligt kan bli offer och förövare på ett sätt som ingen föreställt sig.

Ord kan upprepas, men historien upprepas aldrig. Vilket både är en tröst och något som måste göra oss vaksamma.

Ofta hör man i dag sådant som ”30-talet är tillbaka”, ”vi lever i 30-talet” och liknande. Men det är ord som leder tankarna fel. För historien kommer aldrig tillbaka, framtiden uppträder aldrig i samma skepnad som det förflutna en gång gjorde. Att historien går igen är en felaktig tankefigur, för det kan ibland lura oss att stirra på fel ställen och upptäcka de nya hoten för sent. Den här gången kommer de inte med bruna skjortor, stöveltramp och gutturalt gormande i mikrofoner. Den här gången kommer det kanske med kostymer, fagert tal, passerkort till parlamenten och budskap vi läser i våra mobiler. Men även om historien aldrig upprepar sig kan den hjälpa oss att se saker och förstå vad som händer. Vad som kan hända.

För det finns sådant som påminner om då. Antisemitismen som sticker fram sitt fula tryne igen. Hat och lögner som sprids om judar och andra grupper. Politiker som medvetet spelar på människors rädsla. En osäker värld med otrygga invånare. Med största självklarhet påstås det helt öppet vidriga saker om andra människor – saker som det för bara några år sedan hade varit otänkbart att säga. Mörka politiska krafter som utmålar ett Europa i undergång och som lägger skulden för detta på maktlösa minoriteter. Krafter som vill slänga ut, stänga ute, förbjuda, tysta, rensa ut.

Hatet och hatets språk har fått en central plats i samhället.

Ord används av dessa krafter för att förvilla. Viktiga ord – och idéerna som bor i dem – är under attack av mörka krafter, på samma sätt som då.

Godhet utmålas som själv-godhet och hånas som hyckleri.

Medmänsklighet (exempelvis en så enkel sak som att lägga en krona i en tiggares burk) avfärdas som dåligt omdöme eller naivitet – om den riktas till dem som inte tillhör den egna gruppen.

Fakta kan numera tydligen också ses som alternativa – dvs. böjas, bändas eller hittas på lite hur man vill.

Många känner sig dock säkra på sig själva. Känner att sådana trick går vi inte på. Men många gör det ändå. För tänk så här: Få tar simpel reklam på allvar, men ändå funkar reklamen. Propaganda är ibland lite samma sak.

För som George Orwell skrev i sin roman 1984: ”Om tanken korrumperar språket, kan språket också korrumpera tanken.” Våra hjärnor är faktiskt extremt dåligt rustade för att hantera lögner som kommer på löpande band. Om vi utsätts för tillräckligt många lögner slutar vi snart att försöka skilja mellan vad som är sant och falskt – rätt eller fel.

Då är vi illa ute.

Det ser mörkt ut ibland, men det är viktigt att komma ihåg:
Framtiden är oskriven. Det var framtiden på 1930-talet också. Det som hände hade inte behövt hända. Om människor hade gjort andra val. Alla människor, inte bara de med makt. Framtiden är alltid vad vi gör den till, med våra beslut och vägval.

För det börjar i orden. Och med våra små vardagshandlingar.
Hur vi väljer att vara. Mot varandra.
Det är detta som definierar oss.

Orden kan hjälpa. De kan värma och sprida förståelse och kunskap. För precis som de har makt att förstöra, kan de också bygga upp.

Orden kan hjälpa oss att minnas vad som är det förvridna hatets logiska slutpunkt och orden kan hjälpa oss att gå vidare och förverkliga innebörden av det ofta upprepade: ”Aldrig mer.”

Nu som då är det alltid den enskilda människans ansvar att bestämma vem man vill vara. Även om man hamnar i situationer där man inte vet om det är sanningar eller lögner man matas med. Då kan man gå till sig själv och fråga: Vem vill jag vara mot andra människor?

Låt oss inte falla offer för ord, utan låt istället orden bli vår hjälp av bekämpa lögnerna och hatet. För ord som bara är läpparnas bekännelse är vi inte betjänta av.

Annonser

2 reaktioner på ”Tal på minnesdagen för förintelsen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s