Karl May 175 år

Skärmavbild 2017-02-25 kl. 18.30.35.pngGrattis på 175-årsdagen Karl May (1842–1912), som blev en superkändis i Tyskland och på andra håll i världen genom sina äventyrsböcker om den ofelbare tyske vildavästernhjälten Old Shatterhand och hans ädle indianske vän, hövdingasonen Winnetou.

Många av Mays läsare var övertygade om att Old Shatterhand var identisk med May och att böckernas var baserade på Mays verkliga upplevelser – något som han själv gärna ville få omgivningen att tro. Fast May hade aldrig varit i Amerika när han började skriva böckerna. Även om historierna inte var verkliga utan ett påhitt – trots Mays ihärdiga försök att få alla att tro motsatsen – innebar det inte att hans verkliga liv var trist och innehållslöst. Det var emellertid inte den sortens livshistoria som de flesta vill se berättad på tidningarnas förstasidor: May som var född i en fattig tysk vävarfamilj blev utkastad från lärarseminariet på grund av en stöld och inledde en karriär som småförbrytare, kåkfarare och skriftställare. Han satt flera vändor i fängelse på grund av stöld, förfalskning, lösdriveri med mera – och även när han efter många år blivit en laglydig medborgare, fortsatte han gång på gång att bryta mot det åttonde budet, även som firad författare. Till exempel lade han sig till med en doktorstitel, trots att han aldrig hade satt sin fot på ett universitet, samt lät påskina att han talade mer än ett dussin språk och hade rest över hela världen. Doktorstiteln fortsatte han envist att använda, trots att han blivit överbevisad om att han inte hade rätt till den. Han anklagades också på goda grunder för att ha plagierat vissa av sina berättelser från andra författares böcker. 

Det tvångsmässiga behovet av att ljuga för framstå som intressantare än han var – även efter att han blivit en firad och internationellt känd författare – är ett psykologiskt karaktärsdrag som dyker upp hos andra personer här och var i historien. Till exempel hos en viss Adolf Hitler, som hade Mays romaner som favoritlektyr.

På svenska har hans äventyrsböcker kommit ut i många upplagor och översättningar. Men i dag är han bortglömd av de flesta svenska läsare.

Annonser

Stefan Zweigs avskedsbrev

Skärmavbild 2017-02-22 kl. 06.37.35.png”Jag anser att det är bättre att i rätt tid och med rakryggad hållning avsluta ett liv i vilket intellektuellt arbete innebar den högsta glädjen och personlig frihet det högsta goda på jorden.

Jag hälsar alla mina vänner. Måtte de få se gryningen efter den långa natten. Jag, alltför otålig, går före dem.”

Ur den österrikiske författaren Stefan Zweigs (1881–1942) avskedsbrev, i landsflykten undan nazisterna. I Brasilien, dagens datum för 75 år sedan, 22 februari 1942.

Kurt Waldheims chef – krigsförbrytaren Alexander Löhr

Skärmavbild 2017-02-16 kl. 07.31.12.pngTerror mot civilbefolkningen och halshuggning av en hel stat genom ett enda brutalt flygangrepp mot fiendens huvudstad och politiska ledning. Det var de viktigaste ingredienserna i ett framtida luftkrig, så som den österrikiske officeren Alexander Löhr såg det i mitten av 1930-talet. Vid den tiden kunde han dock knappast tro att han skulle få möjlighet att omsätta sina teorier i verkligheten – han var vid den tiden chef för Österrikes pyttelilla flygvapen, vars existens var en militär hemlighet. Detta eftersom Österrike enligt fredvillkoren efter första världskriget lika lite som Tyskland tilläts ha militärt flyg. 

Efter Hitlertysklands annektering av Österrike 1938 blev Löhr, som var en övertygad nazist, officer i Görings Luftwaffe och steg snabbt i graderna – slutligen blev han generalöverste, vilket var sista pinnhålet innan fältmarskalk. Under andra världskriget ledde han de tyska bombplansstyrkor som den 24 september 1939 lade Warszawa i ruiner. Hans namn är dock mest förknippat med de urskillnigslöa bombangreppen mot Belgrad den 6-7 april 1941, då tusentals civila dödades och tiotusentals byggnader förstördes. Längre fram under kriget förde han befälet över den tyska ockupationsmakten på Balkan, och ansvarade för blodiga repressalier mot civilbefolkningen i samband med kampen mot partisanerna. Han tolererade även SS/Gestapos deportationer av åtminstone 70 000 judar från sitt befälsområde. Som militär befälhavare var han skoningslös mot försvarslösa civila, men som privatperson en synnerligen bildad och språkkunnig man, som talade alla balkanspråk utom grekiska.

Trots att listan på hans illgärningar hade blivit lång var det dock framför allt angreppen på Belgrad som han skulle få stå till svars för. Efter en rättegång inför en jugoslavisk militärdomstol ställdes han dagens datum för 70 år sedan, 16 februari 1947, framför en exekutionspluton i Belgrad.

Så sent som för två år sedan avlägsnades en minnestavla som hedrade Löhrs minne i garnisonskyrkan i Wien. Där hade den hängt i flera årtionden, trots att Löhr var en ökänd krigsförbrytare.

För övrigt tjänstgjorde Kurt Waldheim, senare FN-chef 1972–1981, som ung officer i Löhrs stab på Balkan. Avslöjandet om detta blev startpunkten för den så kallade Waldheimaffären, men det är en annan historia.

Efter elva år är namnmysteriet löst

67_big.jpg

Till er som hyser en gnutta intresse för den så kallade Königsbergsradion som jag skrev om i boken Tyskland talar: Hitlers svenska radiostation (Historiska Media 2006) kan jag meddela att jag häromdagen troligtvis fick lösningen på ett namnmysterium som jag gick totalt bet på den gången. Den första svenska radiorösten i den här propagandakanalen tillhörde den svenske nazisten och senare SS-soldaten Thorolf Hillblad. I de bevarade manuskripten förekommer dock även en ”redaktör Berglund” som jag aldrig lyckades identifiera.

Nu har jag av en slump snubblat över en insändare från april 1940 ur Örebro Dagblad, skriven av Christer Jäderlund, som i flera omgångar var korrespondent för svenska och danska tidningar i Berlin under 30- och 40-talet:

Till länets pratmakare!
Ber att få ett tyvärr tämligen spritt rykte avlivat, att den svenska rösten i Königsbergsradion skulle vara min. Hallåmannen i fråga går under täcknamnet Berglund (uppenbarligen för att bevara sin anonymitet). I själva verket heter han Hillberg. Han är anställd i den tyska propagandans tjänst, och jag betackar mig för all förväxling med honom.

Det är tydligt att det är Hillblad som Jäderlund menar. Under mina efterforskningar frågade jag Hillblad själv (som då var i 90-årsåldern) om han hade haft kontakt med någon ”redaktör Berglund” i radiohuset i Berlin 1939–1940, men det kunde han inte påminna sig. Förmodligen hade han glömt att han själv använde just detta täcknamn.

(Bilden visar radiohuset vid Masurenallee i Berlin, varifrån Hitlertyskland sände svenskspråkig propaganda över Sverige 1939–1943. Under resten av kriget sände tyska riksradions svenska redaktion från Königsberg, Danzig och Oslo.)

Pusjkin, Peter och Petersburg

picture-292719.jpgDig, Peters skapelse, jag älskar:
din stränga, sköna byggnadsstil
och Nevafloden bred och mäktig,
dess stränder blanka av granit
och dina räckens smidesmönster,
din vita, tankfullt stilla natt,
ditt genomskinligt klara dunkel
då kan jag sitta i mitt rum
och se att skriva utan lampa
och lika tydligt se de stora
palatsen utmed öde stråk
och Amiralitetets nål
som lyser blank.

De första raderna av dikten ”Bronsryttaren” (i översättning av Hans Björkegren), som var Aleksandr Pusjkins hyllning till Peter den Store och Sankt Petersburg. Pusjkin betraktas som den moderna ryska litteraturens skapare och är ännu i dag den största stjärnan på den ryska litteraturens himmel. Hans liv blev dock kort, dagens datum för 180 år sedan avled han, 37 år gammal. Två dagar efter att ha blivit sårad i en duell med en kärleksrival.

Alistair MacLean – spänningsböckernas mästare

mw19268.jpg“Jag är ingen romanförfattare, jag är en historieberättare. Det finns ingen konst i det jag gör. Ingen mystik.”

Så krasst uttryckte sig en brittisk författare vars thrillerböcker under flera decennier nådde en miljonhövdad (och säkerligen så gott som helt manlig) läsarskara över stora delar av världen. ”Kanonerna på Navarone”, ”Örnnästet”, ”Fruktan är mitt vapen”och ”Station Zebra” tillhörde under många år de närmast obligatoriska inventarierna i kioskernas och varuhusens bokställ.

Under andra världskriget tjänstgjorde Alistair MacLean som matros ombord på en brittisk lätt kryssare som opererade i Nordatlanten, Medelhavet och Stilla havet. Krigsupplevelserna inspirerade honom till debutromanen ”HMS Ulysses” från 1957, som blev en så stor framgång att han kunde säga upp sig från lärarjobbet och leva på sina böcker. Han drabbades dock av alkoholproblem och flera av hans senare böcker höll inte riktigt samma klass som de tidigare. Och hans ofta upprepade påstående att han blivit tillfångatagen och torterad av japanerna under kriget har sedermera avfärdats som fyllesnack.

Dagens datum är det 30 år sedan Alistair MacLean drog sin sista suck, 2 februari 1987, efter att ha producerat över 30 böcker och en massa filmmanus. Varje bok skrev han på exakt 35 dagar, påstod han själv. – ”Bara för att bli klar med eländet.”

Jämfört med de flesta andra samtida och senare thrillerförfattare stack MacLean ut eftersom han oftast struntade i sådant som romatik och sex i sina böcker, utan gick direkt på pangpanget. Klassisk är den närmast vapenfetischistiska inledningen till ”Åtta glas” (When eight bells toll):

”The Peacemaker Colt has now been in production, without change in design, for a century. Buy one to-day and it would be indistinguishable from the one Wyatt Earp wore when he was the Marshal of Dodge City. It is the oldest hand-gun in the world, without question the most famous and, if efficiency in its designated task of maiming and killing be taken as criterion of its worth, then it is also probably the best hand-gun ever made. It is no light thing, it is true, to be wounded by some of the Peacemaker’s more highly esteemed competitors, such as the Luger or Mauser: but the high-velocity, narrow-calibre, steel-cased shell from either of those just goes straight through you, leaving a small neat hole in its wake and spending the bulk of its energy on the distant landscape whereas the large and unjacketed soft-nosed lead bullet from the Colt mushrooms on impact, tearing and smashing bone and muscle and tissue as it goes and expending all its energy on you.

In short when a Peacemaker’s bullet hits you in, say, the leg, you don’t curse, step into shelter, roll and light a cigarette one-handed then smartly shoot your assailant between the eyes. When a Peacemaker bullet hits your leg you fall to the ground unconscious, and if it hits the thigh-bone and you are lucky enough to survive the torn arteries and shock, then you will never walk again without crutches because a totally disintegrated femur leaves the surgeon with no option but to cut your leg off. And so I stood absolutely motionless, not breathing, for the Peacemaker Colt that had prompted this unpleasant train of thought was pointed directly at my right thigh.

Another thing about the Peacemaker: because of the very heavy and varying trigger pressure required to operate the semi-automatic mechanism, it can be wildly inaccurate unless held in a strong and steady hand. There was no such hope here. The hand that held the Colt, the hand that lay so lightly yet purposefully on the radio-operator’s table, was the steadiest hand I’ve ever seen. It was literally motionless. I could see the hand very clearly. The light in the radio cabin was very dim, the rheostat of the angled table lamp had been turned down until only a faint pool of yellow fell on the scratched metal of the table, cutting the arm off at the cuff, but the hand was very clear. Rock-steady, the gun could have lain no quieter in the marbled hand of a statue. Beyond the pool of light I could half sense, half see the dark outline of a figure leaning back against the bulkhead, head slightly tilted to one side, the white gleam of unwinking eyes under the peak of a hat. My eyes went back to the hand. The angle of the Colt hadn’t varied by a fraction of a degree. Unconsciously, almost, I braced my right leg to meet the impending shock. Defensively, this was a very good move, about as useful as holding up a sheet of newspaper in front of me. I wished to God that Colonel Sam Colt had gone in for inventing something else, something useful, like safety-pins.”