Alistair MacLean – spänningsböckernas mästare

mw19268.jpg“Jag är ingen romanförfattare, jag är en historieberättare. Det finns ingen konst i det jag gör. Ingen mystik.”

Så krasst uttryckte sig en brittisk författare vars thrillerböcker under flera decennier nådde en miljonhövdad (och säkerligen så gott som helt manlig) läsarskara över stora delar av världen. ”Kanonerna på Navarone”, ”Örnnästet”, ”Fruktan är mitt vapen”och ”Station Zebra” tillhörde under många år de närmast obligatoriska inventarierna i kioskernas och varuhusens bokställ.

Under andra världskriget tjänstgjorde Alistair MacLean som matros ombord på en brittisk lätt kryssare som opererade i Nordatlanten, Medelhavet och Stilla havet. Krigsupplevelserna inspirerade honom till debutromanen ”HMS Ulysses” från 1957, som blev en så stor framgång att han kunde säga upp sig från lärarjobbet och leva på sina böcker. Han drabbades dock av alkoholproblem och flera av hans senare böcker höll inte riktigt samma klass som de tidigare. Och hans ofta upprepade påstående att han blivit tillfångatagen och torterad av japanerna under kriget har sedermera avfärdats som fyllesnack.

Dagens datum är det 30 år sedan Alistair MacLean drog sin sista suck, 2 februari 1987, efter att ha producerat över 30 böcker och en massa filmmanus. Varje bok skrev han på exakt 35 dagar, påstod han själv. – ”Bara för att bli klar med eländet.”

Jämfört med de flesta andra samtida och senare thrillerförfattare stack MacLean ut eftersom han oftast struntade i sådant som romatik och sex i sina böcker, utan gick direkt på pangpanget. Klassisk är den närmast vapenfetischistiska inledningen till ”Åtta glas” (When eight bells toll):

”The Peacemaker Colt has now been in production, without change in design, for a century. Buy one to-day and it would be indistinguishable from the one Wyatt Earp wore when he was the Marshal of Dodge City. It is the oldest hand-gun in the world, without question the most famous and, if efficiency in its designated task of maiming and killing be taken as criterion of its worth, then it is also probably the best hand-gun ever made. It is no light thing, it is true, to be wounded by some of the Peacemaker’s more highly esteemed competitors, such as the Luger or Mauser: but the high-velocity, narrow-calibre, steel-cased shell from either of those just goes straight through you, leaving a small neat hole in its wake and spending the bulk of its energy on the distant landscape whereas the large and unjacketed soft-nosed lead bullet from the Colt mushrooms on impact, tearing and smashing bone and muscle and tissue as it goes and expending all its energy on you.

In short when a Peacemaker’s bullet hits you in, say, the leg, you don’t curse, step into shelter, roll and light a cigarette one-handed then smartly shoot your assailant between the eyes. When a Peacemaker bullet hits your leg you fall to the ground unconscious, and if it hits the thigh-bone and you are lucky enough to survive the torn arteries and shock, then you will never walk again without crutches because a totally disintegrated femur leaves the surgeon with no option but to cut your leg off. And so I stood absolutely motionless, not breathing, for the Peacemaker Colt that had prompted this unpleasant train of thought was pointed directly at my right thigh.

Another thing about the Peacemaker: because of the very heavy and varying trigger pressure required to operate the semi-automatic mechanism, it can be wildly inaccurate unless held in a strong and steady hand. There was no such hope here. The hand that held the Colt, the hand that lay so lightly yet purposefully on the radio-operator’s table, was the steadiest hand I’ve ever seen. It was literally motionless. I could see the hand very clearly. The light in the radio cabin was very dim, the rheostat of the angled table lamp had been turned down until only a faint pool of yellow fell on the scratched metal of the table, cutting the arm off at the cuff, but the hand was very clear. Rock-steady, the gun could have lain no quieter in the marbled hand of a statue. Beyond the pool of light I could half sense, half see the dark outline of a figure leaning back against the bulkhead, head slightly tilted to one side, the white gleam of unwinking eyes under the peak of a hat. My eyes went back to the hand. The angle of the Colt hadn’t varied by a fraction of a degree. Unconsciously, almost, I braced my right leg to meet the impending shock. Defensively, this was a very good move, about as useful as holding up a sheet of newspaper in front of me. I wished to God that Colonel Sam Colt had gone in for inventing something else, something useful, like safety-pins.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s