Från ”Min Kamp” till Bild-Zeitung

topelement.jpg

Den 25-årige korpralen till höger känner nog de flesta igen. De andra två är hans kamrater i bayerska 16:e reservinfanteriregementet på västfronten under första världskriget. Mannen i mitten heter Max Amann och är kompanisergeant, vilket gör honom till den mustaschprydde korpralens överordnade.

Några år senare är rollerna ombytta och Amann kommer i fortsättningen att vara en av den tidigare korpralens lojalaste anhängare och medarbetare. År 1922 blir han direktör för det då konkursmässiga Franz-Eher-förlaget i München som nazistpartiet har tagit över över och med detta som bas skapar han ett stort nazistiskt tidnings- och förlagsimperium, särskilt efter 1933 då han tvingar andra mediemagnater att sälja sina tidningar och förlag till vrakpris. Som direktör för Franz Eher-förlaget är han också den forne korpralens bokförläggare och ser till att denne gör sig en förmögenhet genom royalties för sina böcker, samt genom honorar för tal och artiklar. Amann skor sig också ordentligt själv och blir en av Tysklands allra rikaste män.

Som en av partiets ”alte Kämpfer” besannade Amann många av omgivningens fördomar mot sådana som honom: jovialisk, aggressiv, obildad, medelmåttigt begåvad, hänsynslös, girig och fanatisk. Även om han var en av de främsta aktörerna när nazisterna satte tvångströja på den fria tyska pressen är han i dag tämligen bortglömd. Det som han är mest ihågkommen för är att han lyckades övertala den halsstarrige korpralen att ändra titeln på sin första bok från ”Fyra och ett halvt års kamp mot lögn, dumhet och feghet” till det mer klatschiga ”Min kamp”.

Efter kriget berövades Max Amann genom domstolsbeslut hela sin förmögenhet och alla andra tillgångar inklusive rätten till pension. Han dog utblottad i München, dagens datum för 60 år sedan, 30 mars 1957.

Hans skötebarn, Franz-Eher-förlaget som hade gett ut ”Min kamp”, stängdes och avvecklades efter krigsslutet. Förlagslokalerna inklusive tryckeriet i München hamnade i den västtyske mediemagnaten Axel Springers händer och där trycktes så småningom skräp av annat slag ända fram till 1990-talet, närmare bestämt den sliskiga tabloiden Bild-Zeitung.

Annonser

En dödsmässa för Notkes verk

17553587_10154519791952496_1742064050323268840_n.jpg”Gregoriusmässan” som cirka år 1500 hängdes upp i Mariakyrkan i Lübeck betraktades som Nordeuropas största senmedeltida målning – den var 2,5 meter bred och 3,6 meter hög. Målningen föreställer påve Gregorius I som knäböjer i bön omgiven av kyrkomän. Konstnären var antagligen ingen mindre än stadens son Bernt Notke, en av Östersjöområdets mest framstående målare under senmedeltiden,

Notke var verksam i Sverige på 1480- och 1490-talet som konstnär och som Sten Sture den äldres myntmästare. Mest känd i Sverige är han för skulpturen Sankt Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm.

”Gregoriusmässan” som också tillskrivs honom tillkom när han mot slutet av sitt liv hade återvänt till hemstaden Lübeck. Några år senare stod kanske en adlig svensk flykting vid namn Gustav Eriksson och begrundade tavlan under sin vistelse i staden, innan han tog sig hem till Sverige och så småningom utropades kung.

”Gregoriusmässan” och andra oskattbara verk av Notke, framför allt tavlan ”Dödsdansen” förstördes när 234 brittiska bombplan ur RAF:s Bomber Command natten till 29 mars 1942 – dagens datum för 75 år sedan – genomförde den första stora ytbombningen av en tysk stad. Ytbombning (area bombing) kallades den taktik under det moderna flygkriget som gick ut på att bomba militära och civila mål i städer utan åtskillnad – något som det tyska Luftwaffe hade varit först att excellera med, men som brittiska RAF under andra världskriget tog till en helt ny nivå.

Oersättliga kulturella värden förvandlades till grus och aska när stora delar av den historiska stadskärnan förstördes. 320 människor dödades, tre återfanns aldrig, 783 skadades och 15000 människor blev hemlösa.

Lübecks störste författare, Nobelpristagaren Thomas Mann, befann sig i exil på grund av nazisternas förföljelser och höll under kriget via BBC en serie radiotal riktade till sina landsmän. I dessa tal kallade han de allierade bombräderna mot tyska städer för en reaktion på att Tyskland hade startat kriget och begått krigsförbrytelser. Även när det handlade om hans egen födelsestad gick han tankar istället till Luftwaffes förödande angrepp mot Coventry 1940 – ”inget att invända mot läxan att skulden måste betalas”, som han uttryckte det i ett radiotal samma månad. I

Det berömda Buddenbrook-huset på Mengstrasse där familjen Mann hade bott i slutet av 1800-talet blev också en ruin under samma bombräd, och återuppbyggdes först i slutet av1950-talet. Det är i dag museum.

(Bilden: ”Gregoriusmässan” avbildad före kriget.)

Rommels föregångare i Gaza

T-Kress&Lager.jpgGazas försvarare var väl förskansade och förberedda när inkräktarnas soldater kom. Försvararna avvärjde anfallet och fienden tvingades dra sig tillbaka med svansen mellan benen. Kanske låter det som Hamas våta dröm, men det handlar om detsom i historieböckerna kallas för Första slaget om Gaza, som utkämpades dagens datum för 100 år sedan, 26 mars 1917.

En turkisk styrka, som i praktiken leddes av den tyske översten Friedrich Kress von Kressenstein, försvarade Gaza mot den brittiska Egyptian Expeditionary Force (EEF), som var sammansatt av britter och australiensare. EEF hade kommit genom Sinaiöknen för att tränga in i de ottomanska besittningarna i Palestina, men deras framryckning hejdades vid Gaza som hade förvandlats till ett starkt fäste. Trots att britterna inte lyckades erövra Gaza på första försöket rapporterade brittiska tidningar att slaget hade vunnits. Därför lät turkarna fälla flygblad över de brittiska trupperna med budskapet: ”Ni besegrade oss i kommunikén, men vi slog er vid Gaza.” Även EEF:s andra försök att storma Gaza (Andra Gazaslaget) i april samma år misslyckades. 

Först i november lyckades brittiska styrkor under ledning av general Edmund Allenby (han som har gett namn åt den berömda Allenbybron mellan Israel och Jordanien) driva bort turkarna från Gaza och senare samma år tåga in i Jerusalem.

Kress von Kressenstein fick skulden för nederlaget vid Gaza och förflyttades från Palestina. I juni 1918 ledde han en tysk militärexpedition till Georgien, som hade förklarat sig självständigt från Ryssland och som hade ställt sig under tyskt beskydd. Där hjälpte han till att förhindra att bolsjevikernas Röda armé trängde in i Abchazien. Efter vapenstilleståndet i november 1918 tvingades von Kressenstein och hans lilla styrka lämna Georgien som 1921 återigen invaderades av Röda armén och inte blev självständigt igen förrän 1991.

Kress von Kressenstein (till vänster på bilden i sitt högkvarter i Gaza) är i stort sett bortglömd i dag men kan i viss bemärkelse betraktas som en föregångare till Rommel och dennes krig i öknen. Före Gazaslagen hade Kressenstein med sina styrkor gjort en djärv framstöt genom Sinaiöknen och nästan lyckats ta sig över Suezkanalen. Britterna betraktade honom som en skicklig och farlig motståndare och han avverkade likt Rommel flera brittiska generaler, innan han mötte sin överman.

En odödlig bråkstake

brax1200.jpgNamnet på en av USA:s mest kända militärbaser, Fort Bragg i North Carolina, är det yttersta beviset för att ingenting biter på lokalpatriotismen. Basen, som grundades under första världskriget, är nämligen döpt efter traktens store son Braxton Bragg, som föddes dagens datum för 200 år sedan, 22 mars 1817. Bragg betraktas allmänt som en sällsynt oduglig sydstatsgeneral under amerikanska inbördeskriget.

Han hade rykte om sig som en extremt osympatisk figur som inte bara trampade på sina underlydande utan också bråkade med nästan alla sina chefer. Trots alla fiender han skaffade sig lyckades han hålla sig kvar i det längsta.

Hans standardtaktik i strid var att utan finesser kommendera sina trupper att göra frontalanfall rakt mot fienden, varvid de oftast blev skjutna i småbitar utan att generalen verkar ha lärt sig något väsentligt av misstagen. Så förlorade han också nästan alla fältslag han utkämpade, utom vid Chickamauga i Tennessee, i september 1863.

Hans grälsjuka och osmidighet var så legendarisk att det cirkulerade en populär historia om en incident som ska ha inträffat när när han var både kompanichef och sin egen kvartermästare i USA:s armé före inbördeskriget. Som kompanichef skickade han en begäran till kvartermästaren (som alltså var han själv) och när han tog emot begäran som kvartermästare avslog han den. Sedan pågick korrespondensen mellan kompanichefen Bragg och kvartermästaren Bragg tills kompanichefen Bragg tröttnade och vände sig till sin närmaste chef och bad honom lösa tvisten. Anekdoten, som härrör från hans motståndare på nordsidan Ulysses S. Grant, är utan tvekan ett hittepå, men säger ändå något om det rykte som Bragg hade under sin karriär.

Alf Henriksons alternativa fakta

17389188_10154498205362496_6219148067793214536_o-2.jpgDet är verkligen inte alltid lätt att övertyga någon om att de har blivit lurade av alternativa fakta eller dylikt – om de verkligen VILL tro på det som de har läst.
Jag mötte för en massa år sedan en herre som var helt tagen av Alf Henriksons ”Pytheas resa till Thule”, som han kallade för en sensationell historia. Han vägrade att tro på mina varsamma påpekanden att berättelsen nog ändå var uppdiktad av Alf Henrikson på 1980-talet och inte författad av Pytheas under antiken.
När jag trots allt hade lyckats så ett tvivlets frö hos honom såg han så troskyldigt förkrossad ut – som om jag försökt ljuga för ett barn om att Jultomten inte finns – att jag bara mumlade något blidkande om att ”ja, jo det kanske finns någon verklighetsbakgrund i detta”. Enda gången som jag ångrat en smula att jag försökt krossa någons illusioner.

(Bilden föreställer varken Pytheas, den förkrossade herren eller mig. Däremot en annan bov i dramat: Alf Henrikson.)

Grattis Vera Lynn 100 år!

vera-lynn.jpgEtt stort grattis till Dame Vera Lynn som fyller 100 år i dag! Under andra världskriget blev hon känd som ”the Forces sweetheart”. Hennes sång ”We’ll meet again” blev i praktiken andra världskrigets signaturmelodi i Storbritannien och hon var enormt populär bland allmänheten och i de militära styrkorna.

I slutet av 1941, när situationen fortfarande såg oerhört mörk ut för britterna, började hennes program ”Sincerely yours” sändas på BBC, i vilket hon läste upp hälsningar från soldaternas familjer till trupperna utomlands.

Hon uppträdde flitigt för soldaterna vid fronten, bland annat gjorde hon turnéer till Egypten, Indien och Burma. 40 år efter krigsslutet dekorerades hon med krigmedaljen Burma Star för att ha underhållit soldaterna i stridszonen i Burma inför slaget vid Kohima 1944.(I Burma stannade hon i fyra månader och levde under lika primitiva förhållanden som soldaterna.)

Lagom till 100-årsdagen har jubileumsskivan ”Vera Lynn 100” kommit ut, med hennes klassiska sånger däribland ”We’ll meet again” och ”White cliffs of Dover” från krigsåren.

Pedagogen som ordnade bokbål

17264250_10154493526647496_9054238122282985325_n.jpg

Från början var pedagogen Ernst Krieck liberal, men i slutet av 1920-talet gled han alltmer över i nazismen och efter Hitlers maktövertagande belönade nazistpartiet hans lojalitet genom att utnämna honom till rektor för universitetet i Frankfurt am Main. Han blev därmed Tysklands förste nazistiske universitetsrektor och under det år (1933–1934) som han hade den posten genomförde han en massiv utrensning av universitetet, som nazisterna betraktade som särskilt ”judiskt -marxistiskt” anfrätt. Av 355 forskare tvingades 109 sluta på grund av att de hade fel ras eller fel politisk åsikt, däribland filosofen Theodor Adorno (”halvjude”) och teologen Paul Tillich (socialist).

Likaså hindrade Krieck judiska, kommunistiska och socialdemokratiska studenter från att fortsätta sina utbildningar samt anordnade ett stort bokbål med oönskad litteratur. Utrensningen på universitetet i Frankfurt var exceptionell även med nazistiska mått mätt: medan de tyska universiteten och högskolorna i genomsnitt sparkade 15 procent av sin personal drabbades var tredje i Frankfurt.

Under nazitiden betraktades Krieck som en av de två ledande nazistiska pedagogerna, som arbetade för att införa nazistiska undervisningsmetoder i skolorna. Under krigsåren var han även medarbetare i det pseudovetenskapliga ”Institutet för utforskandet och eliminerande av det judiska inflytandet på det tyska kyrkolivet”, vars arbete på sitt sätt bidrog till radikaliseringen av de nazistiska judeförföljelserna och till att kratta manegen för folkmordet. Den som läste institutets tidning Weltkampf 1941–1945 kunde sedan inte påstå att han eller hon var illa underrättad om hur den nazistiska politiken mot judarna utvecklades. Detaljerat redovisades hur Europas judar drabbades av yrkesförbud, reducerade matransoner, placerades i ghetton och sedan ”förflyttades”. Läsarna informerades också om det antisemitiska lagstiftandet i Tyskland, hos Tysklands bundsförvanter och i de tyskockuperade områdena.

När kriget var över betraktades Krieck dock som en alltför liten fisk i det stora bruna havet för att de allierade skulle prioritera hans fall före andra krigsbrottsutredningar. Han tillbringade de sista två åren av sitt liv i ett amerikanskt interneringsläger, där han avled dagens datum för 70 år sedan, 19 mars 1947.

(Bilden: Ernst Krieck, utan hatt, som universitetsprofessor i Heidelberg 1934–1945)