När livet fortsätter, fast det inte var tänkt så

Skärmavbild 2017-03-13 kl. 20.31.02.png

Han hade tagit avsked av livet, men överlevde. Fast det gjorde inte hans dotter. Skådespelaren Paul Bildt (1885–1957) och hans vuxna dotter Eva, som också var skådespelare, hade under andra världskrigets sista dagar lämnat det brinnande Berlin och tagit sin tillflykt till en herrgård som ägdes av Pauls vän och beskyddare, teaterdirektören Gustaf Gründgens (ni vet han som är förlagan till den skrupelfrie Hendrik Höfgen i Klaus Manns roman ”Mephisto”). Strax innan den fruktade Röda armén dök upp tog far och dotter gift, men de upptäcktes av andra personer som försökte rädda dem. Det lyckades med Paul Bildt som vaknade efter flera dagar i koma, men för hans dotter var det för sent. 

Båda hade haft stora svårigheter under Hitlertiden. Eftersom Paul Bildt hade en judisk hustru kunde han bara få fortsätta jobba med hjälp av ett specialtillstånd, som vännen Gründgens ordnade åt honom (sannolikt med Hermann Görings hjälp). För Eva var det däremot så gott som omöjligt att fortsätta skådespelarbanan, eftersom hon klassades som halvjudinna. Det gjorde det också omöjligt för henne att gifta sig med mannen hon älskade, men de fortsatte att vara förlovade i åratal.

Paul Bildt medverkade under nazitiden i samma propagandafilmer som de svenska stjärnorna i den nazistiska filmindustrin – Zarah Leander och Kristina Söderbaum – och efter kriget fortsatte han med stor frenesi sitt arbete på filmduken och teaterscenerna i det kommunistiska Östberlin, framför allt på Bertolt Brechts teater Berliner Ensemble.  Totalt ska han ha medverkat i cirka 200 filmer ända från stumfilmstiden fram till sin bortgång dagens datum för 60 år sedan, 13 mars 1957. Hur en människa fyller sitt liv med något slags mening efter en sådan tragedi som den där aprildagen 1945 är något som lätt leder till funderingar hos många – de tankar som Bildt själv hade kring detta satte han mig veterligen aldrig på pränt för eftervärlden.

Några år dessförinnan hade svärsonen han aldrig fick, teologen och socialisten Hellmut Gollwitzer, återvänt från krigsfångenskapen i Sovjetunionen, där han per brev fått veta vad som hade hänt med hans fästmö. Gollwitzer blev på 1950-talet universitetsprofessor i Västberlin, där han sedermera kom att engagera sig starkt för 68-vågen. Han var bland annat studentledaren Rudi Dutschkes vän och mentor och höll begravningspredikan över terroristen Ulrike Meinhof. Men det är, som det brukar heta, en annan historia.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s