Från ”Min Kamp” till Bild-Zeitung

topelement.jpg

Den 25-årige korpralen till höger känner nog de flesta igen. De andra två är hans kamrater i bayerska 16:e reservinfanteriregementet på västfronten under första världskriget. Mannen i mitten heter Max Amann och är kompanisergeant, vilket gör honom till den mustaschprydde korpralens överordnade.

Några år senare är rollerna ombytta och Amann kommer i fortsättningen att vara en av den tidigare korpralens lojalaste anhängare och medarbetare. År 1922 blir han direktör för det då konkursmässiga Franz-Eher-förlaget i München som nazistpartiet har tagit över över och med detta som bas skapar han ett stort nazistiskt tidnings- och förlagsimperium, särskilt efter 1933 då han tvingar andra mediemagnater att sälja sina tidningar och förlag till vrakpris. Som direktör för Franz Eher-förlaget är han också den forne korpralens bokförläggare och ser till att denne gör sig en förmögenhet genom royalties för sina böcker, samt genom honorar för tal och artiklar. Amann skor sig också ordentligt själv och blir en av Tysklands allra rikaste män.

Som en av partiets ”alte Kämpfer” besannade Amann många av omgivningens fördomar mot sådana som honom: jovialisk, aggressiv, obildad, medelmåttigt begåvad, hänsynslös, girig och fanatisk. Även om han var en av de främsta aktörerna när nazisterna satte tvångströja på den fria tyska pressen är han i dag tämligen bortglömd. Det som han är mest ihågkommen för är att han lyckades övertala den halsstarrige korpralen att ändra titeln på sin första bok från ”Fyra och ett halvt års kamp mot lögn, dumhet och feghet” till det mer klatschiga ”Min kamp”.

Efter kriget berövades Max Amann genom domstolsbeslut hela sin förmögenhet och alla andra tillgångar inklusive rätten till pension. Han dog utblottad i München, dagens datum för 60 år sedan, 30 mars 1957.

Hans skötebarn, Franz-Eher-förlaget som hade gett ut ”Min kamp”, stängdes och avvecklades efter krigsslutet. Förlagslokalerna inklusive tryckeriet i München hamnade i den västtyske mediemagnaten Axel Springers händer och där trycktes så småningom skräp av annat slag ända fram till 1990-talet, närmare bestämt den sliskiga tabloiden Bild-Zeitung.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s