Att ödelägga en stad

18056928_10154603871282496_5762736315095393070_n.jpgInbördeskrig. En stormakt som har tagit den antidemokratiska sidans parti skickar bombplan som jämnar en försvarslös stad med marken. Cirka 300 civila dödas och hundratals skadas. Stormaktens diplomater förnekar att dess flyg har genomfört attacken. Ledaren för den sida i inbördeskriget som stormakten hjälper förnekar också all inblandning och beskyller utåt sina fiender för att själva ha förstört staden för att använda det som ett vapen i propagandan.

Det kanske låter som Syrien 2017. Men det handlar om en annan tid och en annan plats för 80 år sedan.

Guernica, 26 april 1937.

Tankar om bokmässan och författaruppropet

Det finns rimliga argument både för att bojkotta mässan och för att inte göra det. Författare har dragit olika slutsatser om vilken väg man bör gå och därmed om sin egen medverkan. Jag respekterar många av dem som från sina utgångspunkter klartänkt argumenterar för att en bojkott är fel väg att gå, exempelvis vördade kollegor som Torbjörn Elensky, Artur Szulc och Elisabeth Åsbrink, för att nämna några namn. Jag respekterar också dem som av krasst yrkesmässiga skäl (det är inte lätt att vara fri kulturarbetare utan fast jobb) känner tvekan att bojkotta. Sedan finns det förstås debattörer som jag inte hyser lika stor respekt för denna fråga.

Själv har jag ännu inte definitivt bestämt mig hur jag ska göra, men det lutar starkt åt att jag kommer att avstå. Det är ett rent personligt beslut och jag har ingen ambition att manifestera tillsammans med andra och låta mitt namn synas bland de övriga på det senaste författaruppropet. Jag ska inte försöka klä detta i raffinerade argument om yttrandefrihetens gränser – min ståndpunkt har jag redovisat många gånger tidigare på en kultursida nära mig och i sociala medier. För mig handlar det om en personlig motvilja och ett äckel som är så stort att jag har svårt att se mig i spegeln om jag medverkar i ett sådant arrangemang som om inget hade hänt. Vore jag politiker hade jag vägrat sitta i en politisk panel där nynazister, antisemiter och slikt folk – krypto, pseudo, semi eller full blown – deltar. Av samma orsak brukar jag inte gå till offentliga platser där nassarna demonstrerar för att ”ta debatten”. Det finns i-n-g-e-n plats för debatt med dessa rörelser. Ingen. Det enda som det finns plats för i min värld är folkbildning och upplysning till andra människor om vilka politiska krafter det här handlar om. För detta ändamål finns det andra plattformar för mig att verka på, även om jag som sagt hyser aktning för många av dem som tänker åka till Göteborg och försöka göra något konstruktivt.

Liknande motvilja har jag förstås också känt mot exempelvis Myrdal och gänget, som nästan alltid brukar spelas in i den debatten för att bevisa en brist på konsekvens hos de kritiska författarna. Myrdal är en människa med obehagliga åsikter som fortfarande kramar gamla folkmordsregimer. Men i det fallet handlar det om övervintrade revolutionsromantiker med led- och prostatabesvär (antar jag, statistiskt sett) vars idégods hör numera tillhör den museala världen. I det andra fallet handlar det om krafter som på riktigt är farliga just nu. Inkonsekvensen i detta går för övrigt också åt andra hållet, eftersom det också finns personer som tidigare orerat om ”hur f-n kan Lenins barnhörna tolereras på mässan”, men som nu är beredda att försvara NT:s närvaro till varje pris.

Jag tänker inte önska fred på jorden, men väl något som kanske känns lika ouppnåeligt, nämligen att debattörer som Anne Heberlein, Peter Hjörne, Jan Guillou ska sluta att sprida sina dimridåer i bokmässedebatten. Det innebär inte att jag vill förbjuda dem att göra det, för det det står dem fritt att hålla på så mycket det vill, utan att det vore kul om de upptäckte att jag (och de som tycker som jag) har rätt. Skämt åsido.

Militärkuppen i Grekland

18076998_10154589844822496_3636709480662869518_o.jpgDe hävdade att de bara var ute efter att ”rädda nationen”. De kallade sin statskupp för en ”revolution” och påstod att hela samhällseliten hade infiltrerats av en kommunistisk konspiration, i vilken även populärkultur, kulturpersoner, hippies och ateister ingick. Motståndarna kallade de för ”anarkokommunister” och de avsatta demokratiska politikerna för ”gammelpartister”. Pressfrihet och yttrandefrihet avskaffades, partier förbjöds, militärdomstolar inrättades. Massarresteringar av kuppens motståndare genomfördes. Brutal tortyr var mer regel än undantag i militärjuntans förhörscentraler.

Dagens datum för 50 år sedan, 21 april 1967, genomförde en grupp arméofficerare en statskupp i Grekland och landet styrdes under de följande sju åren som en militärdiktatur.

En av regimens första åtgärder blev att dra in medborgarskapet för den kända skådespelerskan och sångerskan Melina Mercouri som vid tiden för kuppen var engagerad i en filminspelning i USA och öppet tog ställning mot juntan. Hennes reaktion var karaktäristisk: ”Jag är född grekiska och kommer att dö som grekiska. Herr Pattakos är född fascist och kommer att dö som fascist.” Den grekisk-ortodoxa kyrkan, som lydigt följde juntan, bannlyste henne. I utlandet blev hon en av de främsta rösterna i motståndet mot juntan.

Under hela diktaturen, som ofta kallades för överstestyret, växte det folkliga motståndet, både inom landet och i exilmiljöerna i Europa och USA. Något som överraskade kuppmakarna var att motståndet inte bara kom från vänsterhåll, utan också från traditionella högermiljöer, som de monarkistiska kretsar, näringslivet och medelklassen – framför allt på grund av att landet drabbades av internationell isolering och ekonomisk kris under diktaturen. Sverige var ett av de första länderna som protesterade mot regimens brott mot mänskliga rättigheter,

Juntan föll slutligen i samband med den misslyckade kuppen mot presidenten och ärkebiskopen Makarios på Cypern, något som ledde till den så kallade Cypernkrisen med en turkisk landstigning och en delning av ön som pågår fortfarande i dag.

(På bilden kuppledarna överste Papadopoulos, generallöjtnant Pattakos und general Zoitakis.)

Den verklige Sven Hassel

17973827_10154583967587496_7724691202081949130_o.jpgI dag skulle Sven Hassel ha fyllt 100 år. Med 53 miljoner sålda böcker världen över om Porta, Lillen, Legionären och alla de andra olycksfåglarna i en tysk straffbataljon under andra världskriget blev han ett danskt författarfenomen.

Själv hävdade han att böckerna, däribland ”De fördömdas legion” och ”Döden på larvfötter”, baserades på hans egna upplevelser som soldat i tysk tjänst under krigsåren, framför allt i ett straffregemente, 27:e pansarregementet, där han hade placerats efter att ha försökt desertera.

I själva verket var pseudonymen Sven Hassel identisk med den dömde danske landsförrädaren Børge Willy Redsted Pedersen, som under kriget hade samarbetat med den tyska ockupationsmakten i Danmark. Han hade varit angivare åt den danska hjälppolisorganisationen HIPO, som samarbetade med tyskarna och för det blev han efter kriget dömd till döden, men straffet omvandlades till tio års fängelse. Efter några år bakom galler släpptes han i förtid.

Före kriget hade han försökt bli officer i danska armén men hade blivit kasserad som olämplig. År 1939 gick han med i danska nazistpartiet som ”löjtnant Redsted”, fast han bara var ett cykelbud i Köpenhamn. Han gick också runt i en dansk officersuniform som han hade lyckats köpa någonstans. Under den tyska ockupationen anmälde han sig frivilligt till Waffen-SS men blev inte antagen, eftersom han var straffad – han hade bland annat blivit dömd för cykelstölder och för att ha burit den där falska uniformen.

År 1942 hamnade han återigen i trubbel med lagens långa arm, sedan han kommit in på en bar i Köpenhamn iförd en hemmasnickrad SS-uniform och påstått sig vara Heinrich Himmler. För detta tilltag dömdes han till sex månaders fängelse.

I baksidestexterna till sina romaner påstod han att han hade tjänstgjort på de flesta krigsskådeplatser under andra världskriget med undantag av Nordafrika, fått massor av tapperhetsmedaljer och stigit i graderna och blivit officer. Det verkar bara ha varit bluff och båg, som dock många av Sven Hassels fans fortfarande vill tro på. Inte ens den där straffbataljonen han påstod sig ha tillhört har existerat, vilket är löjligt lätt att kontrollera, ändå florerar uppgiften om Hassel och 27:e pansarregementet fortfarande. (Detta regemente innehöll inga straffade soldater, och det tillhörde inte 6:e pansardivisionen som Hassel påstod i intervjuer efter kriget, utan den 19:e pansardivisionen som enbart stred på östfronten.)

Bortsett från alla dessa lögner och oklarheter kring författarens eget liv var hans böcker välskrivna och delvis så pass trovärdiga när det handlar om soldatlivet i krig att det är lätt att förstå varför många har låtit sig luras genom åren. Som romaner betraktat kommer böckerna att stå sig länge än, oavsett vad som finns att säga om deras upphovsman.

Børge Willy Redsted Pedersen avled år 2012 i Barcelona, där han hade varit bosatt i flera årtionden.

Aprilteserna 100 år

7510725.jpgStrax efter sin ankomst till Petrograd efter exilåren i Schweiz tillkännagav bolsjevikledaren Vladimir Lenin dagens datum för 100 år sedan, 17 april 1917, ett nytt politiskt program på en konferens med den så kallade Petrogradsovjeten. I programmet kritiserade han bland annat den provisoriska regeringen som hade tagit över makten efter tsarens abdikation. Den kapitalistiska regeringen måste ersättas av en (kommunistisk) republik som grundades på arbetarråden (sovjeterna), krävde han.

Tre dagar senare publicerades programmet i bolsjevikernas huvudorgan Pravda under den knastertorra rubriken”Om proletariatets uppgifter i den nuvarande revolutionen”. I den kommunistiska mytologin blev programmet mer känt som ”Aprilteserna”.

De främsta kraven som framfördes i ”Aprilteserna” var:
• All makt åt sovjeterna (de statliga organens makt skulle övergå till arbetarråden, där bolsjevikerna vann alltmer inflytande)
• Avsluta kriget (dvs. i praktiken att Ryssland lämnade ententen och slöt fred med Tyskland, så att bolsjevikerna kunde koncentrera sig på att behålla makten i Ryssland)
• Konfiskera av alla godsägares jord och dela ut den till bönderna (”All mark åt bönderna”)
• Ge arbetarna kontroll över industrin
• Förstatliga bankerna
• Upprätta en sovjetrepublik
• Störta den provisoriska regeringen
• Grunda en revolutionär international
• Agitera bland massorna för att skapa en bolsjevikisk majoritet i arbetarråden

Inte ens bland bolsjevikerna fick Lenin först allmänt gehör för sina teser. De flesta avvisade dem som verklighetsfrämmande och för radikala, däribland Lev Kamenev, som i marxistisk anda hävdade att Ryssland precis hade lämnat det feodala stadiet och måste genomgå den borgerliga kapitalismen innan tiden var mogen för en kommunistisk revolution. Till och med ”Pravda” menade i en ledartext att teserna var omöjliga.

Så småningom växte dock stödet för ”aprilteserna” bland bolsjevikerna när det allmänna missnöjet med den svaga och vankelmodiga provisoriska regeringen ökade, eftersom den ville fortsätta kriget och inte drev igenom en snabb jordreform.

Knappt sju månader senare tog bolsjevikerna makten i Ryssland i en statskupp som man i historieskrivningen döpte till en revolution. Därmed var det slut på Rysslands första korta parentes med demokrati.

Om lättvindiga historiska jämförelser

Med anledning av alla som just nu påstår att folkomröstningen i Turkiet påminner om Tyskland 1932–1933 och att även nazisterna fick majoriteten i ett demokratiskt val:

• Nazisterna blev förvisso Tysklands största parti (37,3 procent) i riksdagsvalet i juli 1932 men fick aldrig majoriteten på demokratisk väg.
• Däremot röstade faktiskt en majoritet av tyskarna i praktiken emot liberal demokrati (nazisterna och kommunisterna fick tillsammans 51,6 procent av rösterna). I själva verket var stödet för att skrota demokratin större än så för även bland de konservativa partierna önskade man införa ett auktoritärt styre. De demokratiska idéerna hade sitt främsta stöd hos socialdemokraterna och de liberala partierna, men deras väljarstöd hade krympt drastiskt.
• Parlamentarismen hade upphört att fungera i Tyskland redan 1930, när den ”stora koalitionen” som leddes av socialdemokratiske rikskanslern Hermann Müller sprack
• Därefter lyckades partierna aldrig bilda fungerande regeringsmajoriteter och en rad minoritetsregeringar styrde utan riksdagens stöd. Dessa regeringar hade andra politiska program än sociala reformer och en politik som tillfredsställde den stora massan, som drabbades hårt av den ekonomiska krisen.
• Samtidigt såg de extrema partierna till att öka känslan av politiskt kaos genom propaganda och gatuvåld som skapade ett intryck av ett lågintensivt inbördeskrig och ytterligare undergrävde demokratins legitimitet.
• Nazisterna vann inte makten via röstsedeln, de tog den inte heller utan de fick den till skänks av de konservativa kretsarna kring president von Hindenburg, som trodde att de skulle kunna samarbeta med eller snarare rida på nazisternas framgångar, enligt filosofin ”okej de är vulgära, men de är i alla fall tyskvänner”.
• När nazisterna väl fått makten till skänks släppte de den aldrig osv.

Detta är några viktiga synpunkter att ha med sig när man lättvindigt försöker svänga sig med historiska jämförelser, även om det är skrivet i hast och utan anspråk på att vara heltäckande.

”En fånge med känsligt sinne…”

Auschwitz-Command_2666105b.jpg

”Jag vande mig aldrig vid den lägre vaktpersonalens snarstuckenhet och småaktiga trakasserier – särskilt när de var utstuderade och sårande blev jag alltid upprörd. (…) Varje sådan elakhet plågade mig till och med mer än om man hade slagit mig. Varje fånge med känsligt sinne lider mycket mer av orättvisa, illvilliga, avsiktliga trakasserier, mer under psykiska åtgärder än under fysiska. Han upplever dem som något mycket mer förnedrande och grymt än kroppslig misshandel. Jag försökte flera gånger att förbli okänslig mot allt detta, men det lyckades aldrig.”

Ironin i att mannen som skrev dessa känslosamma rader om sina egna fängelseår på 1920-talet (på grund av ett påstått politiskt mord, som i verkligheten bara var ett fatalt fyllebråk) senare skapade den största av de anläggningar som har blivit synonym med det människobyggda helvetet på jorden – lägerkomplexet Auschwitz.

Dagens datum för 70 år sedan, 16 april 1947, hängdes SS-Obersturmbannführer Rudolf Höss efter att ha dömts till döden i en krigsförbrytarrättegång inför Högsta folkdomstolen i Warszawa. Avrättningen ägde rum på platsen för brottet, i huvudlägret Auschwitz I.

(Bilden: Höss i maj 1946, strax efter att amerikanerna överlämnat honom i polska händer.)