Tankar om bokmässan och författaruppropet

Det finns rimliga argument både för att bojkotta mässan och för att inte göra det. Författare har dragit olika slutsatser om vilken väg man bör gå och därmed om sin egen medverkan. Jag respekterar många av dem som från sina utgångspunkter klartänkt argumenterar för att en bojkott är fel väg att gå, exempelvis vördade kollegor som Torbjörn Elensky, Artur Szulc och Elisabeth Åsbrink, för att nämna några namn. Jag respekterar också dem som av krasst yrkesmässiga skäl (det är inte lätt att vara fri kulturarbetare utan fast jobb) känner tvekan att bojkotta. Sedan finns det förstås debattörer som jag inte hyser lika stor respekt för denna fråga.

Själv har jag ännu inte definitivt bestämt mig hur jag ska göra, men det lutar starkt åt att jag kommer att avstå. Det är ett rent personligt beslut och jag har ingen ambition att manifestera tillsammans med andra och låta mitt namn synas bland de övriga på det senaste författaruppropet. Jag ska inte försöka klä detta i raffinerade argument om yttrandefrihetens gränser – min ståndpunkt har jag redovisat många gånger tidigare på en kultursida nära mig och i sociala medier. För mig handlar det om en personlig motvilja och ett äckel som är så stort att jag har svårt att se mig i spegeln om jag medverkar i ett sådant arrangemang som om inget hade hänt. Vore jag politiker hade jag vägrat sitta i en politisk panel där nynazister, antisemiter och slikt folk – krypto, pseudo, semi eller full blown – deltar. Av samma orsak brukar jag inte gå till offentliga platser där nassarna demonstrerar för att ”ta debatten”. Det finns i-n-g-e-n plats för debatt med dessa rörelser. Ingen. Det enda som det finns plats för i min värld är folkbildning och upplysning till andra människor om vilka politiska krafter det här handlar om. För detta ändamål finns det andra plattformar för mig att verka på, även om jag som sagt hyser aktning för många av dem som tänker åka till Göteborg och försöka göra något konstruktivt.

Liknande motvilja har jag förstås också känt mot exempelvis Myrdal och gänget, som nästan alltid brukar spelas in i den debatten för att bevisa en brist på konsekvens hos de kritiska författarna. Myrdal är en människa med obehagliga åsikter som fortfarande kramar gamla folkmordsregimer. Men i det fallet handlar det om övervintrade revolutionsromantiker med led- och prostatabesvär (antar jag, statistiskt sett) vars idégods hör numera tillhör den museala världen. I det andra fallet handlar det om krafter som på riktigt är farliga just nu. Inkonsekvensen i detta går för övrigt också åt andra hållet, eftersom det också finns personer som tidigare orerat om ”hur f-n kan Lenins barnhörna tolereras på mässan”, men som nu är beredda att försvara NT:s närvaro till varje pris.

Jag tänker inte önska fred på jorden, men väl något som kanske känns lika ouppnåeligt, nämligen att debattörer som Anne Heberlein, Peter Hjörne, Jan Guillou ska sluta att sprida sina dimridåer i bokmässedebatten. Det innebär inte att jag vill förbjuda dem att göra det, för det det står dem fritt att hålla på så mycket det vill, utan att det vore kul om de upptäckte att jag (och de som tycker som jag) har rätt. Skämt åsido.

Annonser

En reaktion på ”Tankar om bokmässan och författaruppropet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s