Vad stod det i brevet?

Gul_tre_skilling_banco.jpgDet är 160 år sedan den gula treskillingen, världens näst dyraste och mest berömda frimärke, poststämplades i Nya Kopparberget, den 13 juli 1857. Det var ett unikt feltryck (märket skulle egentligen ha varit grönt) som filatelister har dreglat över i mer än ett århundrade, men det enda som möjligen gör mig nyfiken mig är: vad stod det i brevet?

Käthe Kollwitz 150 år

Grattis på 150-årsdagen säger vi i dag till Käthe Kollwitz, som var en av 1900-talets mest berömda tyska konstnärer. Hon var grafiker, tecknare och skulptör som förenade expressionism och realism med ett stort socialt engagemang. I ett halvt sekel bodde hon i arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin, där hennes man arbetade som läkare. Hon tog djupt intryck av den sociala misären och efter att hennes enda son stupat som soldat i första världskriget blev hon pacifist och socialist, även om hon aldrig var medlem i något parti. År 1919 blev hon professor vid den Preussiska konstakademin, vilket var en bekräftelse på den framstående roll hon hade i tyskt konstliv.

Vid riksdagsvalet ett halvår före nazisternas maktövertagande hade hon tillsammans med en rad framstående kulturpersonligheter och vetenskapsmän (däribland Albert Einstein och Heinrich Mann) undertecknat en vädjan till tyska allmänheten att rösta på socialdemokraterna eller kommunisterna för att stoppa Hitler. När nazisterna tog makten fick hon därför sparken från sin professur och förbjöds att ställa ut sina verk, eftersom nazisterna betraktade dem som ”degenererade”. Hennes verk avlägsnades därför också från museernas samlingar.

Under kriget avled hennes make och hennes bostad totalförstördes i en allierad bombräd. Hon avled 78 år gammal, drygt en vecka före andra världskrigets slut, naturligtvis utan att kunna ha en aning om att ett av hennes verk numera beskådas av en miljon besökare varje år. Det handlar om skulpturen ”Mor med död son” som står i Neue Wache på Unter den Linden, och som numera är det återförenade Tysklands centrala minnesplats för krigets offer. Det är en förstorad kopia av en skulptur som hon skapade i slutet av 1930-talet, när hon hade osynliggjorts av nazistregimen. Hon hade alltid sin döde son Peter i tankarna.

Unge Quex bortglömda ”pappa”

19657377_10154815591497496_4576413694425417769_n.jpg

Romanen ”Hitlerjunge Quex” (1932) är en av nazitidens mest kända propagandaböcker och var mer eller mindre obligatorisk läsning för alla medlemmar av den nazistiska ungdomsorganisationen Hitlerjugend. Historien handlar om Heini Völker som blir medlem av Hitlerjugend och mördas av kommunisterna. Boken baseras dock på en verklig händelse: mordet på Hitlerjugendmedlemmen Herbert ”Quex” Norkus som 1932 dödades i ett knivbråk med kommunister i arbetarstadsdelen Moabit i Berlin, varefter den nazistiska propagandan förvandlade honom till martyr.

Så gott som bortglömd i dag är däremot bokens författare Karl Aloys Schenzinger, som avled 86 år gammal dagens datum för 55 år sedan, 4 juli 1962, i en bajersk kurort. Schenzinger var distriktsläkare i Berlin och slog på 1920-talet också igenom som äventyrsförfattare.

I Västtyskland kunde han efter kriget åter öppna läkarmottagning och fortsätta en framgångsrik författarkarriär utan att hans förflutna ställde till problem för honom.
I en intervju i Der Spiegel 1951 försvarade han sig med att:

”Jag är ingen diktare. Jag vill bara berätta vad som händer. (Romanen) ’Anilin’ skrev jag utan att vara kemiker, ’Atom’ utan att vara fysiker – ’Quex’ utan att vara nazist. (…) jag har bara berättat vad jag upplevde som distriktsläkare i Berlin. För övrigt beundrade jag mycket hos nationalsocialismen. Jag beundrar också (Max) Schmeling. Trots det tål jag inte att se boxning.”

”Lafayette, vi är här!”

”Lafayette, vi är här!”

Dagens datum för 100 år sedan, på USA:s nationaldag den 4 juli 1917, håller general John Pershing, befälhavare för de amerikanska trupperna i Frankrike, en högtidsceremoni vid markisen av Lafayettes grav. Gilbert du Motier, markisen av Lafayette (1757–1834), hade som ung man gripits av entusiasm för den amerikanska frihetskampen. Mot familjens vilja rymde han över Atlanten för att delta i kriget mot britterna. I Amerika blev han vän med George Washington och som generalmajor i den amerikanska armén skaffade han sig stor ryktbarhet och bidrog till den amerikanska segern – och därmed indirekt till USA:s grundande.

När han efter många skiftande öden avled 1834 ströddes amerikansk jord över hans grav i Paris, jord som han tagit med sig från slagfältet vid Bunker Hill.

Varje år placeras en amerikansk flagga på graven på hans dödsdag (30 maj) och även under den tyska ockupationen 1940–1944 fick den vara kvar.

De amerikanska truppernas ankomst till Frankrike 1917 var förstås ett givet tillfälle att hylla Lafayette lite extra. Men det var inte general Pershing som yttrade de berömda orden ”Lafayette, nous ici!” utan det var en av hans stabsofficerare, överstelöjtnant Charles M Stanton. Pershing var nämligen en genuint usel talare och själv medveten om denna brist, varför han överlämnade uppdraget till en underordnad.

Fortfarande tillskrivs dock citatet felaktigt Pershing på många håll. Den amerikanska gesten vid Lafayettes grav bidrog dock oavsiktligt till att Lafayettes rykte som amerikansk nationalhjälte började blekna, något som började redan när amerikanska soldater efter första världskriget återvände hem sjungande: ”We’ve paid our debt to Lafayette, who the hell do we owe now?”