Diktatorn som blev ett offer

23632531_10155213269627496_6570316811217911769_o.jpgHan styrde en stat där demokratin, yttrandefriheten och pressfriheten hade avvecklats och en auktoritär fascistisk regim hade införts. Professorer och lärare som var kritiska mot landets regering förlorade jobbet och ungdomar måste underkasta sig ideologisk fostran för att få fortsätta studierna. Politiska motståndare, framför allt från vänsterkanten, internerades i läger. En viss antisemitsk politik fördes också, även om den bara var en skugga av de systematiska förföljelser som pågick i det norra grannlandet. Kyrklig konservatism fick stort inflytande över samhället och inom den officiella minnespolitiken frammanades ideligen bilden av hur det turkiska hotet mot Europa en gång hade avvärjts framför huvudstadens portar.

Så tedde sig Österrike när det 1934–1938 regerades av den kristdemokratiske förbundskanslern Kurt von Schuschnigg. Han kom dock lätt undan ansvaret för sin diktatoriska politik, eftersom han själv blev nazisternas offer efter Tysklands annektering av landet 1938. Mellan 1939 och 1945 hölls Schuschnigg inspärrad i flera koncentrationsläger och efter kriget emigrerade han till USA, där han blev professor i statsvetenskap vid Saint Louis University i Missouri. Först år 1968 återvände han till Österrike där han tillbringade de sista åren av sitt liv. Han avled dagens datum för 40 år sedan, 17 november 1977, strax före sin 80-årsdag.

I Österrike fanns det på den tiden inget politiskt intresse av att kritiskt granska eller ställa honom till svars för den politik som han hade fört på 1930-talet. Det fanns också så mycket annat i den moderna österrikiska historien som man länge lade locket på. Även i omvärlden fick han länge ett relativt skonsamt eftermäle: I ganska många anglosaxiska historieböcker som kom ut under kalla kriget framställdes han enbart som ett offer för Hitlers politik, utan att dubbelheten i hans roll i österrikisk historia kom fram.

(Bilden: Schuschnigg som ledare för ”Fosterländska fronten” 1936. Lägg märke till det hakkorsliknande märke som hans regim använde, även om den förföljde de rivaliserande nazisterna.)

Annonser

Den korte tenoren

bg_pic1.jpgI början av 1930-talet var tenoren Joseph Schmidt en av Tysklands mest berömda operasångare, genom sina talrika framträdanden i den tyska riksradion. Däremot syntes han sällan på de riktiga tyska operascenerna, eftersom han bara var 1,54 meter lång.

En månad efter nazisternas maktövertagande spärrade brunskjortor vägen för honom i porten till Berlins radiohus, på grund av hans judiska härkomst. Några månader senare emigrerade han till Österrike och påbörjade en internationell karriär som operasångare med framträdanden i exempelvis New York, Tel Aviv, Bryssel och Helsingfors. När Tyskland annekterade Österrike 1938 flydde han till Belgien och två år senare till Frankrike. Där tvångsinternerades han av Vichyregimen, men efter flera flyktförsök lyckades till sist i oktober 1942 på egen hand ta sig över gränsen till Schweiz, genom att vandra i flera dygn till fots. Sjuk och utmattad greps han av polisen i Zürich och internerades som illegal främling i avvaktan på utredning, eftersom Schweiz inte gav politisk asyl åt judiska flyktingar.

Dagens datum för 75 år sedan, 16 november 1942, avled han 38 år gammal i hjärtsvikt efter att förgäves ha bett om att få träffa en doktor. Först dagen efter hans död kom de schweiziska myndigheternas beslut om att försätta honom på fri fot och ge honom arbetstillstånd.

I dag sitter en minnesplakett utanför hans tidigare bostad på Nürnberger Strasse 68 i Berlin, och år 2004 porträtterades han på ett tyskt frimärke. En asteroid har också döpts efter honom.

I ett tyskspråkigt musiklexikon från 1966 heter det att han ”hade en av de vackraste lyriska stämmorna i sin epok”.

Stauffenberg och demokratin

Skärmavbild 2017-11-15 kl. 10.11.46.png

”Det är dags att något görs nu. Den som emellertid vågar göra något måste vara medveten om att han förmodligen kommer att gå in i den tyska historien som förrädare. Men låter han bli att göra det, så blir han en förrädare inför sitt eget samvete.” Så sa överste Claus Schenk von Stauffenberg till en officerskamrat några dagar innan han placerade en väska med en tidsinställd bomb i Hitlers konferensrum den 20 juli 1944.

Det är i dag 110 år sedan von Stauffenberg föddes, 15 november 1907. När det västtyska försvaret Bundeswehr, upprättades i mitten av 1950-talet valde man att betona arvet från den 20 juli 1944 för att ge de nya militära styrkorna en identitet och legitimitet som skilde sig från det gamla Wehrmachts traditioner. (I den kommunistiska östtyska armén betonades däremot arvet från det kommunistiska underjordiska motståndet.)

Ännu i dag vilar Bundeswehrs idéarv formellt till stor del på männen kring den 20 juli. Den starka betoningen av denna del av motståndet mot Hitler och nazisterna innebar dock att andra former av motstånd nästan helt försvann ur det kollektiva minnet, såsom de så kallade Edelweisspiraterna, swingungdomarna och enskilda motståndsmän som Georg Elser.

Stauffenbergs levnad vittnar för övrigt också om hur en människa som lever i en diktatur kan röra sig mellan flera olika positioner och livshållningar. Stauffenberg var under en tid bländad av nazismen. Han var även influerad av den tidens rastänkande och stödde den nazistiska kolonisationen av områden i Östeuropa. I samband med kriget i Polen 1939 skrev han hem till hustrun att ”folket här är en otrolig pöbel, väldigt många judar och jättemycket blandfolk. Ett folk som bara trivs under knutpiskan. De tusentals fångarna kommer att göra vårt jordbruk gott. I Tyskland behövs de säkerligen mycket väl.”

Så småningom fann han emellertid nazismen alltmer motbjudande, bland annat på grund av judarnas öde, den vikande krigslyckan och nazisternas krossande av rättssystemet. Även om man kan beundra Stauffenbergs mod, rättrådighet och beslutsamhet som motståndsman, var han – i likhet med många andra av de sammansvurna officerarna – i grund och botten en stockkonservativ nationalist som inte hyste några varma känslor för demokratin. Hans gärning har därför ofta missförståtts och gör honom inte oreserverat lämpad som ett historiskt föredöme för ett demokratiskt samhälle.

(Bilden: Stauffenberg längst till vänster vid ett besök i Hitlers högkvarter, några dagar före attentatet)

Bröderna Sullivan och menige Ryan

Sullivanbrothers.jpgEn januarimorgon år 1943 var Tom Sullivan i Waterloo, Iowa på väg till jobbet när en löjtnant, en läkare och en sergeant från flottan plötsligt stod utanför dörren.
”Jag har nyheter om era söner”, sa officeren.
”Vem av dem?”
”Allihop, tyvärr.”

Två månader tidigare hade de fem bröderna Sullivan – George, Frank, Joe, Matt och Al – förlorat livet när den amerikanska kryssaren ”Juneau” sänktes av en japansk ubåt vid Guadalcanal i Stilla havet.

Frank, Joe och Matt hade omkommit omedelbart när fartyget torpederades dagens datum för 75 år sedan, 13 november 1942. Al drunknade följande dag och George troligen fyra-fem dagar senare. Först åtta dagar efter sänkningen räddades tio överlevande ur vågorna.

När fartyget sänktes hade ett 100-tal besättningsmän hoppat över bord, men på grund av sekretess och byråkratiskt slarv tog det en vecka tills sökandet efter överlevande började och då hade de flesta alltså redan drunknat eller dukat under på grund av svält, nedkylning eller hajar. Sänkningen hemlighölls i två månader av amerikanska myndigheter, även om offrens familjer snart hade börjat oroa sig eftersom breven hade slutat komma.

Två år senare stupade de fyra bröderna Bergstrom med ett par månaders mellanrum. Tragedierna med bröderna Sullivan och Bergstrom ledde fram till Sole Survivor Act, som infördes 1948 i den amerikanska krigsmakten, men redan dessförinnan förekom det att amerikanska soldater drogs tillbaka ur aktiv tjänst sedan andra familjemedlemmar hade stupat. Till exempel utspelas Hollywoodfilmen ”Saving Private Ryan” mot bakgrund av detta.

Wilhelm Agrell: ”Obehaglig läsning om ett stycke sällsynt mörk nordisk samtidshistoria”

Historikern Wilhelm Agrell har recenserat Tobias Berglunds och min nyutkomna bok Finska inbördeskriget. Hans skriver bland annat. Han kallar det för ett ”utmärkt översiktsverk” och skriver bland annat:

Berglunds och Sennertegs bok är en lika klargörande som obehaglig läsning om ett stycke sällsynt mörk nordisk samtidshistoria. De grymhetens mekanismer som är kända från inbördeskrigets Syrien, från den etniska rensningen i Bosnien och från den tyska östfronten dyker här upp i en nordisk kontext och med svenska medagerande. Samma igenkännbara mönster gäller förtigandet, bortförklarandet och mytbildningen. I fallet Finland 1918 tog det nära hundra år innan efterkommande generationers forskare kunde röja en framkomlig väg förbi alla undanglidanden och ”alternativa fakta”.

Wilhelm Agrell: ”Finland 1918: inbördeskrig, terror och mytbildning” (Borås Tidning, 6/11 2017)

 

 

Att skämta om Brezjnev

leonid-brezhnev-4.jpgI dag för 35 år sedan, 10 november 1982, avled generalsekreteraren för Sovjetunionens kommunistpartis centralkommitté och ordföranden i Högsta sovjets presidium Leonid Brezjnev. Också känd som mannen som gav det sovjetiska samhällets stagnation ett ansikte.

Det högtidlighåller vi med ett autentiskt sovjetiskt skämt:

Efter ett anförande vänder sig Brezjnev till sin talskrivare: ”Jag bad om ett 15 minuter långt tal, men det som du gav mig varade i 45 minuter!” Talskrivaren svarar: ”Jag gav er tre kopior…”

Okej då, en till:

Brezjnev sitter på kontoret och övar på invigningstalet till Moskva-OS 1980: ”Ooooo!” ”OOOOOOO!” ”ooOOOOooo!” Varpå sekreteraren skyndar fram och pekar på pappret: ”Kamrat generalsekreterare, det där är de olympiska ringarna. Talet börjar där nere!”

Jaja, en sista då:

”Varför åkte kamrat Brezjnev utomlands men inte kamrat Andropov (dvs. hans ännu skröpligare efterträdare)? Jo, kamrat Brezjnev gick på batterier, men kamrat Andropov måste anslutas till elnätet.”

Harrison och finska inbördeskriget – ett tillrättaläggande

Dick Harrison skriver en i huvudsak väldigt positiv understreckare i Svenska Dagbladet om min och Tobias Berglunds bok Finska inbördeskriget. Han menar att boken, som han kallar för ett ”lättillgängligt och djuplodande verk”, har flera viktiga poänger och har även några rimliga invändningar, men ett par saker har han uppenbarligen missuppfattat:

För det första att påståendet att vi inte har använt några finska verk om inbördeskriget (!). Bland våra källor ingår en stor mängd verk av finländska forskare som vi har läst i svensk översättning (sammanlagt 74 verk av de drygt 200 verk vi har använt är publicerade av finländare i Finland!). De flesta centrala verken kring inbördeskriget är översatta till svenska, exempelvis Jaakko Paavolainen, Aapo Roselius, Heikki Ylikangas och Otto Manninen med flera. Det är bara att kolla källförteckningen. De flesta av dessa verk är listade med sina svenska titlar och det kan möjligen vara detta som har bidragit till missförståndet.

Utöver detta var de flesta källbildarna 1918, framför allt på den vita sidan, men även några av de centrala aktörerna på den röda sidan, svenskspråkiga. De flesta memoarer och böcker om inbördeskriget som gavs ut under de första åren efter att vapnen tystnat var dessutom på svenska.

Dessutom har vi under arbetet haft hjälp av några av Finlands främsta forskare på området, såsom Aapo Roselius, och texter har lagts fram på seminarier för finska forskare.  

För det andra har Harrison kanske missat att vår främsta avsikt hela tiden har varit att lägga det ”rikssvenska filtret” över inbördeskriget genom att lägga tonvikten vid rikssvenska arkiv och andra källor som tidigare forskning sparsamt utnyttjat eller helt missat. Detta just på grund av att Sveriges roll och inblandning i kriget är så pass bortglömd och undanträngd i det kollektiva rikssvenska medvetandet. Tanken var helt enkelt att inte skriva ännu en ”finsk” bok om inbördeskriget, för sådana finns det redan gott om på andra sidan Bottenviken.

I förordet förklarar vi att ett ett syfte med boken är att…

… beskriva rikssvenskars och rikssvenska institutioners roll i både upprinnelsen till och genomförandet av finska inbördeskriget, vilket innebär att vi kommer att redogöra för politiska, ekonomiska och militära relationer mellan länderna.

Av denna anledning ligger mycket fokus på rikssvenska frivilligas delaktighet i kriget och den vita terrorn; på hur inbördeskriget i Finland påverkade politiken och samhällsdebatten i grannlandet Sverige; de märkliga turerna kring den svenska interventionen på Åland i krigets skugga osv.

Trist att Hufvudstadsbladet gör en sak av Harrisons påståenden utan att ha låtit bokens författare ge sin syn på saken. Det är faktiskt en svårbegriplig publicistisk hållning när man gör journalistik av en felaktig uppgift och av en åsikt, som inte har full täckning.

PS. För övrigt har Dick Harrison nyligen gett ut en läsvärd biografi över Tage Erlander: Jag har ingen vilja till makt (Ordfront förlag). Rekommenderas!