Studenten och mannen som försökte mörda honom

Skärmavbild 2018-04-11 kl. 08.23.24.png

Käre Josef Bachmann!
Pass på, du behöver inte bli nervös, läs detta brev eller kasta bort det. Du ville döda mig. Men även om du hade lyckats hade de härskande klickarna (…) dödat dig. Jag har ett förslag till dig: Låt dig inte angripas, angrip istället de härskande klickarna: Varför har de dömt dig till ett sådant skitliv?

Så börjar det första brev som den västtyske vänsterradikale studentledaren Rudi Dutschke skrev till högerextremisten Josef Bachmann efter att denne hade försökt mörda Dutschke med tre pistolskott på Kurfürstendam i Västberlin dagens datum för 50 år sedan, 11 april 1968.

Dutschke, som studerade sociologi, etnologi, filosofi och historia vid Freie Universität i Västberlin var en förgrundsfigur för det vänsterradikala studentförbundet SDS som i slutet av 1960-talet slog an tonen i den västtyska studentrörelsen. SDS protesterade bland annat mot USA:s krig i Vietnam, kritiserade den internationella kapitalismen och stödde olika befrielsekrig i Tredje världen. Det var också Dutschke som myntade slogan ”den långa marschen genom institutionerna” som innebar en långsiktig strategi att infiltrera viktiga samhällsinstitutioner för att kunna göra revolution.

Kort tid före Bachmanns attentat mot Dutschke hade den högerextrema tidningen National-Zeitung skrivit ”Stoppa röde Rudi nu!” Vid en razzia i Bachmanns hem efter dådet hittade polisen bland annat just detta tidningsklipp och flera bilder på Dutschke. Även Springerkoncernens tidningar hade i flera månader agiterat mot Dutschke och studenternas demonstrationer, bland annat hade slasktidningen Bild ominöst skrivit: ”Man bör inte heller lämna hela skitjobbet åt polisen och deras vattenkanoner”, vilket många studenter efteråt tolkade som en illa dold uppmaning till politiskt våld mot studentrörelsen.

Vid attentatet fick Dutschke livshotande skador, framför allt eftersom två av kulorna träffade honom i huvudet. Även om han så småningom kunde återuppta studierna och doktorera i sociologi blev hans hälsa aldrig riktigt återställd och han avled redan 1979, 49 år gammal. Då var han forskare vid universitetet i danska Århus.

Tillsammans med mordet på studenten Benno Ohnesorg året dessförinnan bidrog mordförsöket på Dutschke till att radikalisera studentrörelsen ytterligare och influerade skapandet av terrorgruppen RAF, som kom att skaka det västtyska samhället under en stor del av 1970-talet.

Högerextremisten Bachmann dömdes till sju års fängelse för mordförsöket och Dutschke började brevväxla med honom i fängelset. Dutschke betonade att han inte kände något personligt hat mot honom och försökte övertala honom att istället engagera sig för socialismen. Bachmann begick självmord i fängelset i början av 1970 och Dutschke beklagade efteråt att han inte hade skrivit till honom tillräckligt ofta. I sin dagbok skrev han att ”befrielsekampen har precis börjat; tyvärr kan Bachmann inte delta i den”.

Annonser

En berömd lånad näsa

29662546_10155646199377496_362769324485482891_o.jpgOch näsan! Näsan sen – som man kan föreställa
sig, när i komedin man ser en Pulcinella!
Man ler och tänker: Han tar af sig den! – Nej tack!
Han tar den aldrig af sig, hr de Bergerac!
Men ve den, som djärfs le! Han ler allt sista resan –
det blir för visso han, som får den längsta näsan!

Så beskrivs den stornäste hjälten i Harald Molanders svenska översättning av dramat ”Cyrano de Bergerac” från 1901. Cyrano de Bergerac, som är en skicklig duellant med en poetisk ådra, är i hemlighet förälskad i kusinen Roxane. Han har också komplex för sin väldiga näsa och den som vågar skoja om den får smaka på stålet.

Det franska originalet hade urpremiär i Paris år 1897 och har gett upphov till en massa versioner och pastischer för teater och filmduk, däribland den romantiska Hollywoodkomedin ”Roxanne” (1987) med Steve Martin och Daryl Hannah i huvudrollerna. Vidare ”The Ugly truth” (2009) med Katherine Heigl och Gerard Butler.

Författaren till det ursprungliga dramat var den franske författaren och poeten Edmond Rostand, som föddes i Marseille dagens datum för 150 år sedan, 1 april 1868. han växte upp i en välmående köpmannafamilj och utbildade sig till jurist, men ägnade sig sedan helt och hållet åt författandet. Han blev så småningom ledamot av Académie française men föll år 1918 offer för spanska sjukan.

Rostand skrev nyromantiska versdramer på ett krångligt och högtravande språk, som en reaktion mot samtidens naturalistiska litteratur. Ett av dessa alster var alltså ”Cyrano de Bergerac” som blev en enorm publiksuccé.

Dramat är mycket löst baserat på en bortglömd 1600-talsförfattare med det namnet, men det där med den stora näsan stämmer inte alls in på förlagan. Rostand lär istället ha lånat lite av 1500-talshumanisten Erasmus av Rotterdams beskrivning av sitt eget väl tilltagna luktorgan, om man får tro Nina Burtons essä ”Gutenberggalaxens nova”.

(Bilden: Daryl Hannah och Steve Martin i den romantiska komedin ”Roxanne”.)

En fejkad Aristoteles

29352219_574457526261696_7596693762086203685_o.jpg

Just nu sprids det här ”citatet” av Aristoteles som en löpeld i sociala medier. Och som så ofta, när en känd nuna kombineras med ett klatschigt citat som råkar passa delarnas syften så är det fejk. Det är som sagt ingenting som Aristoteles har sagt eller skrivit. Redan för några år sedan delade för övrigt även en känd etikforskare (se skärmdump nedan) detta citat och hävdade att det hämtats från Aristoteles verk ”Politiken”, för att göra det extra trovärdigt, men det är som sagt ett rent påhitt. Ingenstans i ”Politiken” förekommer något som ens liknar detta.

Citatet verkar istället härröra från en konservativ amerikansk tv-pastor vid namn D James Kennedy, som använde detta uttryck i en text från 2007, när han gick till storms mot det moderna samhället och kritiserade de progressiva samhällskrafterna för ”tolerans”.

21764893_10155645101852496_5189986367526269989_n.jpg