Jänkarna kommer…

EP-140629223.jpgDagens datum för 100 år sedan, 26 juni 1917, sätter de första amerikanska soldaterna sin fot i Frankrike. De är en del av American Expeditionary Forces som ska hjälpa ententen att besegra Tyskland i det pågående första världskriget. I början är de bara 14 000 man men i maj 1918 uppgår de amerikanska styrkorna i Europa till en miljon man. Av dessa kommer nästan var tredje att stupa, förolyckas eller såras innan kriget tar slut.

Flera unga officerare i expeditionsstyrkan kommer senare att bli berömda generaler under andra världskriget, som George Patton, Douglas MacArthur, Courtney Hodges, George C Marshall, William Simpson, Mark W Clark, Walter Bedell-Smith, Troy Middleton och Joseph Stilwell. En ung artilleriofficer vid namn Harry S Truman blir senare USA:s president.

I styrkan ingår även notabiliteter som astronomen Edwin Hubble (överstelöjtnant i infanteriet), stumfilmsstjärnan Buster Keaton (infanterist), författaren John Dos Passos (ambulansförare) och filmmakaren Walt Disney (ambulansförare).

Icke att förglömma är sergeanten Dan Daly (innehavare av två Congressional Medal of Honor), 6:e marinkårsregementet, som under de hårda striderna i Belleauskogen påstås ha sporrat sina soldater med en fråga som sedan dess ingår i Marinkårens mytologi: ”Come on, you sons of bitches, do you want to live forever?”

Själv uppgav Daly i en senare intervju att han egentligen hade sagt: ”For Christ’s sake men—come on! Do you want to live forever?” Fast det är den förstnämnda varianten av citatet som har blivit odödlig, förmodligen för att det låter mer marinkår om det.

Dådet på Krumme Strasse

deu-studente-jpg.jpgUtanför operan, Deutsche Oper, i Västberlin demonstrerar tusentals västtyska studenter mot Shahen av Iran, som är på statsbesök. Det är dagens datum för 50 år sedan, 2 juni 1967. När shahen och hans gemål anländer till operan vid åttatiden på kvällen går det våldsamt till då 4000 poliser driver bort demonstranterna.

En halvtimma senare smäller ett skott och en student ligger döende på gatan, vid Krumme Strasse 66/67 (i dag Schillerstrasse 29), flera hundra meter från demonstrationsplatsen. Han har blivit skjuten i bakhuvudet på nära håll och dör i ambulansen på väg till sjukhuset. Skytten är en civilklädd polis som hävdar att han handlat i självförsvar och senare frias han med hjälp av falska vittnesmål från poliskollegor och överordnade.

Offret är den 26-årige studenten Benno Ohnesorg och hans död blir snabbt känd och leder till massdemonstrationer och en snabb radikalisering av den västtyska studentrörelsen. Fröet till terrorgruppen Röda Arméfraktionen sås också där. Ohnesorgs dödsdag betraktas som en milstolpe i den tyska efterkrigshistorien eftersom den fick så omfattande följder för hela samhället.

Själv hade Ohnesorg förvisso politiska vänstersympatier, men han var inte en renodlad marxist. Framför allt var han pacifist, engagerade sig för nedrustning i Europa och mot orättvisor i Tredje världen. Han var medlem i en kristen studentförening och siktade på att bli gymnasielärare. Vid sin död hade han varit gift i 36 dagar med studentkamraten Christa, som han väntade barn med.

År 2009 blev det känt att den västtyske polismannen Karl-Heinz Kurras var agent för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi, men det har inte framkommit några bevis för att dådet skedde på Stasis uppdrag. Däremot har det på senare år kommit fram nya vittnesmål och indicier som bekräftar att Kurras helt oprovocerat sköt Ohnesorg bakifrån, utan att blivit hotad eller attackerad, samt att flera av Kurras poliskollegor stod bredvid och såg allt hända. Motivet för dådet tog Kurras med sig i graven 2014.

(Bilden visar en studentdemonstration i München efter Ohnesorgs död.)

Måseffekten som blev fjärilseffekten

”Du kan inte flytta ett enda litet sandkorn från sin plats utan att därigenom, kanske osynligt för dina ögon, förändra någonting i alla delar av det oändliga Alltet”, skrev filosofen Johann Gottlieb Fichte år 1800 i sin bok ”Die Bestimmung des Menschen”.

Den amerikanske matematikern och meteorologen Edward Lorenz (1917–2008), som föddes dagens datum för 100 år sedan, började tänka lite i samma banor efter att i början av 1960-talet ha upptäckt att extremt små förändringar i de ingångsvärden som han matade in i en datoriserad vädermodell ledde till att väderscenariot förändrades totalt. Det ledde honom fram till tanken att i komplexa system kan även de allra minsta orsaker få en extremt stor verkan.

Det var nära att fenomenet döptes till ”måseffekten” för till en början exemplifierade han med en mås vars vingslag skulle kunna förändra väderleken. Hans kollegor föreslog däremot att han istället skulle använda en liten fjäril som exempel. Kanske hade de läst Ray Bradburys science-fictionnovell ”A sound of thunder” (1952) där en person under en resa bakåt i tiden råkar döda en fjäril, vilket ändrar hela världshistoriens gång. Hur det än låg till med Bradburys inflytande hade Lorenz därmed myntat uttrycket ”fjärilseffekten”.

Den vetenskapliga debatten om Lorenz ”fjärilseffekt” pågår fortfarande, men föreställningen om att en fjärils vingslag skulle kunna orsaka en storm på en annan del av jordklotet har blivit mycket seglivad inom populärkulturen.

Vad måsarna anser om att ha blivit snuvade på äran förtäljer inte historien. Förmodligen skiter de i det, eller på det, menar jag, precis som på allt annat som kommer i deras väg.

Macron, Rothschild och antisemitismen

Nyhetsredaktioner och andra sajter som har gett nye franske presidenten epitetet Rothschildbankir:

Svenska Dagbladet
Sveriges Television
Marxist.se
Nordfront (nej detta delar jag inte)
Aktiespararnas podd ”Ekonomiska klubben”

Uppenbarligen använder vissa detta epitet helt oreflekterat, utan tanke på att Rothschildbankirer var (och är) ett favorittema inom den klassiska antisemitismen. Andra använder det just därför.

Macron arbetade för övrigt aldrig på just den berömda Rothschildbanken, utan på en senare investmentbank, Rothschild & Cie, som uppstod några år efter att den gamla banken hade förstatligats år 1981.

SVT har  under dagen tagit bort uttrycket ur den ovanstående artikeln, men då hade det redan legat ute i 14 timmar. I Googles träfflista syntes dock den borttagna formuleringen fortfarande:

I Martin Ådahls gästkrönika på SvD:s ledarsida (6/4) ser det ut så här (Ådahl är Centerns chefsekonom):

ÅdahlledareSvD6april.png

Sajten marxist.se har publicerat en översatt text av författaren Rob Sewell (mannen bakom boken ”What is Marxism”), där det heter:

UtsikterförkrisensFrankrikeRobSewelmarxistse3april.png

Och på Aktiespararnas hemsida presenteras ett podavsnitt av Ekonomiska klubben på följande sätt:

AktiespararnaEkonomiskaklubbenEp27.png

Nytt dokument om nazisterna i Mellanöstern under Kalla kriget

Skärmavbild 2017-05-08 kl. 17.18.48.pngDå och då dyker det upp nya avhemligade CIA-dokument som berör de tyska kolonierna av fd officerare, naziförbrytare, propagandister med mera som växte upp i Mellanöstern under kalla kriget. Ett sådant dokument som för en tid sedan gjordes tillgängligt via den amerikanska underrättelseorganisationens hemsida är en studie, daterad 8 juli 1953, med titeln ”German nationalist and neo-nazi activities in Argentina”, som baseras på ett omfattande underrättelsematerial. Trots att temat är Argentina tar den upp förhållandena i Mellanöstern på ett ingående sätt.

Det handlar alltså om ett dokument som inte var tillgängligt för mig när jag skrev boken Hakkorset & halvmånen (2014), men som i vissa avseenden bidrar till att bredda bilden som jag ger i min bok. Bland personerna som särskilt nämns återfinns den beryktade SS-officeren Otto Skorzeny som hade kontakter på regeringsnivå i Kairo:

Veteraner ur Wehrmacht och Waffen-SS rekryterades till arméerna i Mellanöstern via ett kontor i München, som leddes av en Heinz Berthold, en ”kolonialexpert”. Ett annat ”högkvarter”, känt som ”tyska kommittén” existerade i Beirut, under ledning av greve Elmar von Hardenberg. Tremannakommittén som han ledde skulle granska tyska flyktingar som kom till Libanon så att man kunde hindra att judiska agenter släpptes in. Greve von Hardenberg reste enligt uppgift till Libanon med ett rekommendationsbrev från Stormuftin i Jerusalem. (…)

Antalet före detta tyska officerare som greve von Hardenberg dirigerade till militära befattningar och andra uppdrag i Mellanöstern är okänt. Diverse rapporter visar att dessa landsflyktingar bildade ett ”Bund” eller en ”Verein” för officerare, kanske med kopplingar till Die Brüderschaft, eller senare med Freikorps. De har hållit kontakt med Tyskland på samma sätt som de tyska officerarna i Argentina. Otto Skorzenys frekventa resor till Mellanöstern, särskilt till Kairo, kan tas som en bekräftelse av detta antagande. Skorzeny dyker nu upp på scenen igen, för närvarande i samband med utbildningen av egyptiska kommandoförband. Han var i Kairo 13-29 januari 1953 och det rapporterades att premiärminister Naguib bjöd in honom för att etablera en egyptisk ”flygvapenakademi” och/ eller leda bildandet av kommandostyrkor. Båda förslagen avslogs, tror man. Skorzeny kan icke desto mindre agera som konsult i detta generella program. Två utbildningscentra för egyptiska kommandosoldater existerar redan. Påstås det, där rekryter instrueras av tyska officerare för eventuell gerillakrigföring mot britterna.

(…)

Det egyptiska krigsministeriet har vidtagit åtgärder för att, under ledning av tyska och tjeckiska rådgivare och tekniker, utveckla anläggningar för tillverkning av militära förnödenheter och utrustning som är besvärlig att få tag på från utländska källor. Deras planer omfattar tillverkning av flygplan, stridsfordon för öknen, raketer och fallskärmar. Tyska tekniker har varit rådgivare i detta program sedan en tid tillbaka; premiärminister Naguib uttryckte 1952 sin tillfredsställelse med deras arbete och sa att han sökte mer tysk personal. Den tyske chefsrådgivaren i Egypten, dr Fritz Wilhelm Voss, var tidigare styrelseordförande för Hermann-Göring-Werke i Tyskland; direktör och styrelseordförande för Skodas ammunitionsfabrik, Prag; krigsekonomiledare (Wehrwirtschaftsführer) under Hitler; samt medlem i nazistpartiet sedan 1937. På inbjudan av Voss besökte Ernst Heinkel, den berömde tyske flygplanstillverkaren, Egypten i februari 1953 och gav enligt uppgift råd beträffande kriterierna för tillverkning av jetplan.

(…)

Ex-nazisternas aktiviteter i Egypten har blivit en källa till stor oro för den tyska förbundsrepublikens ambassadör. ”Om vi inte gör något kanske vi får en ny Operation Cicero här”, sa han nyligen till den amerikanske ambassadören. Dessutom misstänker han att några av de före detta naziofficerarna samarbetar med Sovjetunionen. I synnerhet tror ambassadören att två av de tyska militära experterna har kontakt med ryska agenter; nämligen major Gerhardt Mertins och överste Kurt Ferchl. Mertins var ledare före en förening med före detta fallskärmsjägare i Bremen och hade enligt uppgift kopplingar till general Otto Remers Sozialistische Reichspartei. Remers parti blev nyligen förbjudet av den västtyska förbundsrepubliken. Remer flydde landet och det uppges att han sedan dess befinner sig i Kairo; några rapporter visar också att han kan befinna sig i sovjetzonens tjänst.

Överste Ferchl var generalstabsofficer 1943, tillfångatogs av ryssarna och sattes på fri fot 1950, tvärtemot den vanliga behandlingen som tyska officerare av hög rang utsätts för. I sådana fall finns det utrymme för misstanke om att vissa löften om samarbete kan vara inblandade i frigivningen.

Den tyske ambassadören anser också att den ekonomiske experten dr Voss, även om han är en auktoriserad expert från regeringen i Bonn, har ”spelat ett dubbelspel” och att Voss, Skorzeny och Voss affärskompanjon Joachim Hertslet har kontakt med före detta SS-officerare i Syrien, Saudiarabien och Pakistan. /…/ Den tyske ambassadörens oro på grund av uppgifterna om att dr Voss planerar att värva före detta SS- och Gestapomedlemmar för arbete i Egypten är förmodligen välgrundad. Herr Hertslets bakgrund avslöjar att han var tysk agent i USA och Mexiko före 1941, där han försökte arrangera leveranser av strategiska råvaror, i synnerhet petroleum, till tyskland. Han var medlem i nazistpartiet och under naziregimen ,edlem av den statskontrollerade utrikeshandelsorganisationen (Wirtschaftsgruppe Gross-Ein- und Ausfuhrhandel).
/…/

En blick säger så lite

18341689_10154636163867496_1445227850500641310_n.jpgMan kan undra om mannen till höger hade haft en lika högtidlig min om han hade anat att mannen till vänster bara några månader senare skulle kasta hans land åt vargarna? Det är Adolf Hitlers födelsedag den 20 april 1939 och bland de utländska dignitärer som har kommit till rikskansliet i Berlin för att gratulera den tyske Führern återfinns Estlands försvarsminister Nikolai Reek (1890–1942).

Reek hade varit officer i den kejserliga ryska armén under första världskriget, och var utbildad vid den ryska krigsakademien i Sankt Petersburg. Efter den ryska revolutionen återvände han till Estland och deltog som överste i det estniska befrielsekriget mot Sovjetunionen 1918–1920.

Efter kriget tjänstgjorde han på höga poster i det estniska försvaret, bland annat som försvarsstabschef, och han var även försvarsminister i två omgångar 1927–1928 och 1939–1940.

Efter att Sovjetunionen 1940 hade ockuperat landet som ett resultat av Molotov-Ribbentroppakten tillhörde Rek de första estniska ledare som greps och deporterades av NKVD. Dagens datum för 75 år sedan, 8 maj 1942, avrättades han i det sovjetiska Gulag-lägret Usollag, i närheten av Perm.

DAF 44 och regalskeppet Vasa

18301911_10154634130642496_967802252629419673_n.jpgVilka linjer!
Vilken kraftfullhet!
Vilken design!
En åktur sommaren -69 med farfar Gösta i baksätet på farsans DAF 44. Ett vidunder med en tvåcylindrig luftkyld boxermotor vars 34 hästkrafter ryckte som en flock vinthundar under huven. För att inte tala om den remdrivna steglösa automatlådan i bakaxeln – en drivlina som påminde om en symaskin – som fick detta högteknologiska odjur att smidigt sluka tusentals vägmil. Det holländska DAF:s personbilsfabrik köptes på 70-talet av Volvo, som under eget namn fullföljde de stolta holländska traditionerna: På detta fabriksgolv monterades nämligen de förmodligen sämsta bilmodellerna i Volvos historia, framför allt 343:an.

Sverige hade uppenbarligen inte lärt sig någonting av historien, för man borde ju ha vetat bättre. Vem ritade Regalskeppet Vasa? Jo, en holländare.

Perspektiven hisnar när man tänker närmare på saken. Sommaren 1969 åkte några gubbar till månen. Andra fick åka DAF till Växjö.