Bröderna Sullivan och menige Ryan

Sullivanbrothers.jpgEn januarimorgon år 1943 var Tom Sullivan i Waterloo, Iowa på väg till jobbet när en löjtnant, en läkare och en sergeant från flottan plötsligt stod utanför dörren.
”Jag har nyheter om era söner”, sa officeren.
”Vem av dem?”
”Allihop, tyvärr.”

Två månader tidigare hade de fem bröderna Sullivan – George, Frank, Joe, Matt och Al – förlorat livet när den amerikanska kryssaren ”Juneau” sänktes av en japansk ubåt vid Guadalcanal i Stilla havet.

Frank, Joe och Matt hade omkommit omedelbart när fartyget torpederades dagens datum för 75 år sedan, 13 november 1942. Al drunknade följande dag och George troligen fyra-fem dagar senare. Först åtta dagar efter sänkningen räddades tio överlevande ur vågorna.

När fartyget sänktes hade ett 100-tal besättningsmän hoppat över bord, men på grund av sekretess och byråkratiskt slarv tog det en vecka tills sökandet efter överlevande började och då hade de flesta alltså redan drunknat eller dukat under på grund av svält, nedkylning eller hajar. Sänkningen hemlighölls i två månader av amerikanska myndigheter, även om offrens familjer snart hade börjat oroa sig eftersom breven hade slutat komma.

Två år senare stupade de fyra bröderna Bergstrom med ett par månaders mellanrum. Tragedierna med bröderna Sullivan och Bergstrom ledde fram till Sole Survivor Act, som infördes 1948 i den amerikanska krigsmakten, men redan dessförinnan förekom det att amerikanska soldater drogs tillbaka ur aktiv tjänst sedan andra familjemedlemmar hade stupat. Till exempel utspelas Hollywoodfilmen ”Saving Private Ryan” mot bakgrund av detta.

Annonser

Wilhelm Agrell: ”Obehaglig läsning om ett stycke sällsynt mörk nordisk samtidshistoria”

Historikern Wilhelm Agrell har recenserat Tobias Berglunds och min nyutkomna bok Finska inbördeskriget. Hans skriver bland annat. Han kallar det för ett ”utmärkt översiktsverk” och skriver bland annat:

Berglunds och Sennertegs bok är en lika klargörande som obehaglig läsning om ett stycke sällsynt mörk nordisk samtidshistoria. De grymhetens mekanismer som är kända från inbördeskrigets Syrien, från den etniska rensningen i Bosnien och från den tyska östfronten dyker här upp i en nordisk kontext och med svenska medagerande. Samma igenkännbara mönster gäller förtigandet, bortförklarandet och mytbildningen. I fallet Finland 1918 tog det nära hundra år innan efterkommande generationers forskare kunde röja en framkomlig väg förbi alla undanglidanden och ”alternativa fakta”.

Wilhelm Agrell: ”Finland 1918: inbördeskrig, terror och mytbildning” (Borås Tidning, 6/11 2017)

 

 

Att skämta om Brezjnev

leonid-brezhnev-4.jpgI dag för 35 år sedan, 10 november 1982, avled generalsekreteraren för Sovjetunionens kommunistpartis centralkommitté och ordföranden i Högsta sovjets presidium Leonid Brezjnev. Också känd som mannen som gav det sovjetiska samhällets stagnation ett ansikte.

Det högtidlighåller vi med ett autentiskt sovjetiskt skämt:

Efter ett anförande vänder sig Brezjnev till sin talskrivare: ”Jag bad om ett 15 minuter långt tal, men det som du gav mig varade i 45 minuter!” Talskrivaren svarar: ”Jag gav er tre kopior…”

Okej då, en till:

Brezjnev sitter på kontoret och övar på invigningstalet till Moskva-OS 1980: ”Ooooo!” ”OOOOOOO!” ”ooOOOOooo!” Varpå sekreteraren skyndar fram och pekar på pappret: ”Kamrat generalsekreterare, det där är de olympiska ringarna. Talet börjar där nere!”

Jaja, en sista då:

”Varför åkte kamrat Brezjnev utomlands men inte kamrat Andropov (dvs. hans ännu skröpligare efterträdare)? Jo, kamrat Brezjnev gick på batterier, men kamrat Andropov måste anslutas till elnätet.”

Harrison och finska inbördeskriget – ett tillrättaläggande

Dick Harrison skriver en i huvudsak väldigt positiv understreckare i Svenska Dagbladet om min och Tobias Berglunds bok Finska inbördeskriget. Han menar att boken, som han kallar för ett ”lättillgängligt och djuplodande verk”, har flera viktiga poänger och har även några rimliga invändningar, men ett par saker har han uppenbarligen missuppfattat:

För det första att påståendet att vi inte har använt några finska verk om inbördeskriget (!). Bland våra källor ingår en stor mängd verk av finländska forskare som vi har läst i svensk översättning (sammanlagt 74 verk av de drygt 200 verk vi har använt är publicerade av finländare i Finland!). De flesta centrala verken kring inbördeskriget är översatta till svenska, exempelvis Jaakko Paavolainen, Aapo Roselius, Heikki Ylikangas och Otto Manninen med flera. Det är bara att kolla källförteckningen. De flesta av dessa verk är listade med sina svenska titlar och det kan möjligen vara detta som har bidragit till missförståndet.

Utöver detta var de flesta källbildarna 1918, framför allt på den vita sidan, men även några av de centrala aktörerna på den röda sidan, svenskspråkiga. De flesta memoarer och böcker om inbördeskriget som gavs ut under de första åren efter att vapnen tystnat var dessutom på svenska.

Dessutom har vi under arbetet haft hjälp av några av Finlands främsta forskare på området, såsom Aapo Roselius, och texter har lagts fram på seminarier för finska forskare.  

För det andra har Harrison kanske missat att vår främsta avsikt hela tiden har varit att lägga det ”rikssvenska filtret” över inbördeskriget genom att lägga tonvikten vid rikssvenska arkiv och andra källor som tidigare forskning sparsamt utnyttjat eller helt missat. Detta just på grund av att Sveriges roll och inblandning i kriget är så pass bortglömd och undanträngd i det kollektiva rikssvenska medvetandet. Tanken var helt enkelt att inte skriva ännu en ”finsk” bok om inbördeskriget, för sådana finns det redan gott om på andra sidan Bottenviken.

I förordet förklarar vi att ett ett syfte med boken är att…

… beskriva rikssvenskars och rikssvenska institutioners roll i både upprinnelsen till och genomförandet av finska inbördeskriget, vilket innebär att vi kommer att redogöra för politiska, ekonomiska och militära relationer mellan länderna.

Av denna anledning ligger mycket fokus på rikssvenska frivilligas delaktighet i kriget och den vita terrorn; på hur inbördeskriget i Finland påverkade politiken och samhällsdebatten i grannlandet Sverige; de märkliga turerna kring den svenska interventionen på Åland i krigets skugga osv.

Trist att Hufvudstadsbladet gör en sak av Harrisons påståenden utan att ha låtit bokens författare ge sin syn på saken. Det är faktiskt en svårbegriplig publicistisk hållning när man gör journalistik av en felaktig uppgift och av en åsikt, som inte har full täckning.

PS. För övrigt har Dick Harrison nyligen gett ut en läsvärd biografi över Tage Erlander: Jag har ingen vilja till makt (Ordfront förlag). Rekommenderas!

 

Hossbach-protokollet 80 år

Målsättningen för den tyska politiken är att skydda och bevara folket och dess tillväxt. Sålunda handlar det om rumsproblemet. (…) Den tyska frågan kan bara lösas på våldets väg, vilken aldrig är riskfri.”

Vid en konferens med några av sina högsta politiska och militära medarbetare yppade Hitler dagens datum för 80 år sedan, 5 november 1937, sina planer på att starta krig i Europa. Det var förvisso inte första gången som han hade uttryckt liknande tankegångar för sina generaler, men just den här konferensen skulle sätta igång en ödesdiger händelsekedja.

Konferensen inleddes klockan 16.15 i rikskansliet och Hitler höll en cirka fyra timmar lång monolog inför de högsta militära ledarna och utrikesministern Konstantin von Neurath. I rummet fanns också en av Hitlers militära adjutanter, överste Friedrich Hossbach, som några dagar senare ur minnet nedtecknade vad han hade hört. Denna text – det så kallade ”Hossbachprotokollet” – dök sedan upp som ett av åklagarsidans viktigaste bevis i Nürnbergrättegången 1945–1946, även om åklagarna missuppfattade just detta dokument som den tyska ledningens ”beslut” att gå i krig. Även om det inte är ett ordagrant protokoll, utan snarare en minnesanteckning, framträder dock Hitlers utrikespolitiska planer och avsikter tydligt, som de såg ut hösten 1937.

Till exempel hette det:

”Arméns marinens och flygvapnets upprustning liksom bildandet av officerskåren har nästan avslutats. Den materiella utrustningen och beväpningen är modern, om man fortsätter att vänta finns det risk för att den (dvs. krigsmaterielen) blir omodern. (…) Om Führern fortfarande är i livet är det hans oföränderliga beslut att senast 1943–1945 lösa den tyska rumsfrågan.”

Hitlers monolog var förmodligen också avsedd som ett test för att utröna hur villiga hans främsta underhuggare var att omsätta dessa idéer i praktiken. Eftersom de flesta av de närvarande ledarna inte visade tillräcklig entusiasm eller gjorde invändningar mot så våghalsiga planer blev de snart hastigt utbytta mot fogligare personer.

Bokmässan, extremisterna och jag

Nu börjar årets bokmässa i Göteborg. Ett evenemang som är mer omstritt än någonsin och jag behöver inte rekapitulera varför. Jag ger bara några nyckelord: extremisttidning, nazister, yttrandefrihet, bojkott.

Jag skulle kunna lägga till hyckleri, eftersom det är ett ord som har bäring på flera saker i den här debatten: 1) en extremisttidning som genom sitt kodspråk hycklar om sina kopplingar till nazister och förintelseförnekare; 2) vissa kulturpersonligheter som hycklar om att man måste ”ta debatten” men som själva aldrig har setts göra det; 3) hycklande, poserande högerdebattörer som har hållit lovtal till yttrandefriheten och brännmärkt de som aktivt tagit ställning mot högerextremismen som demokratins fiender men som själva går bananer när någon med verkliga eller förmenta vänsteråsikter råkar dyka upp i tv-rutan eller ännu värre: jobbar i tv-rutan; 4) hycklande, grötmyndiga vänsterdebattörer som ger sig in i sekteristiska strider om vem som är heligare än påven när det handlar om hur man ska bemöta bokmässan och högerextremisterna; 5) den hycklande Bokmässan som pratar om yttrandefrihet och bindande mässkontrakt när det för dem egentligen bara handlar om att tjäna pengar på monterköpare och besökare.

Kanske kan även jag räknas in bland hycklarna. Somliga skulle nog påstå det. Jag är nämligen en av de författare som i samband med förra bokmässan undertecknade ett mycket uppmärksammat upprop till bojkott av mässan om en högerextremistisk tidning tilläts ha monter där. Min underskrift är något jag står för. Då som nu.

Ändå kommer jag att göra ett par korta besök på mässan under dessa dagar.

Så här ligger det till: Jag sitter på två stolar som det brukar heta och det brukar sällan betyda något positivt, det vet alla som använder detta uttryck för att peka finger mot någon makthavare eller offentlig person som har betett sig klandervärt eller korrumperat. Å ena sidan är jag fri författare, å den andra journalist anställd på en kulturredaktion. Jag kommer att bevaka några utvalda evenemang inne på mässan för min tidnings räkning, men inte mer än så. Som författare eller vanlig mässbesökare har jag däremot inte lust att gå dit i år. Jag tackade på ett tidigt stadium nej till förfrågningar från olika håll om att medverka i paneler och montrar, även om jag har en ny bok på gång som kommer ut i handeln några veckor efter mässan. Jag har inte lust att stå och kränga en bok vägg i väg (bildligt talat) med högerextremister som torgför sina intoleranta och hatiska budskap. Jag har inte heller några planer på att gå dit för att ”ta debatten” med dem, eftersom jag inte tror på idén att det går att föra vettiga diskussioner med extremister. Det sistnämnda är bara ett hyckleri för att visa andra hur duktig man är.

Inte heller figurerar jag som författare på de alternativa bokmässorna som dyker upp i år. Men det beror bara på en så krass sak som att jag inte har blivit tillfrågad av arrangörerna och inte heller haft energi för att försöka snacka in mig där.

Som privatperson handlade jag inte hos nätbokhandeln Bokus så länge de torgförde antisemitisk litteratur som exempelvis Sion vises protokoll med mera. jag var däremot en av de kunder som envist protesterade mot detta. Numera har de tagit bort dessa hetsskrifter ur sitt sortiment och jag kan tänka mig att handla där igen om det gäller böcker som min lokala bokhandel inte har (eller som det skulle ta löjligt lång tid för dem att ta hem). Av liknande skäl har jag i år inte lust att strosa runt som mässbesökare bland montrarna på den stora mässan.

Det finns rimliga argument både för att bojkotta mässan och för att inte göra det. Författare har dragit olika slutsatser om vilken väg man bör gå och därmed om sin egen medverkan. Jag respekterar många av dem som klartänkt argumenterar för att en bojkott är fel väg att gå. Jag respekterar också dem som av krasst yrkesmässiga skäl (det är inte lätt att vara fri kulturarbetare utan fast jobb) känner tvekan att bojkotta. Sedan finns det förstås debattörer som jag inte hyser lika stor respekt för i denna fråga.

Mitt beslut är rent personligt och jag ska inte försöka klä detta i raffinerade argument om yttrandefrihetens gränser – min ståndpunkt har jag redovisat många gånger tidigare på en kultursida nära mig och i sociala medier. För mig handlar det om en personlig motvilja och ett äckel som är så stort att jag har svårt att se mig själv i spegeln om jag medverkar i ett sådant arrangemang som om inget hade hänt. Vore jag politiker hade jag vägrat sitta i en politisk panel där nynazister, antisemiter och slikt folk – krypto, pseudo, semi eller full blown – deltar. Av samma orsak brukar jag inte gå till offentliga platser där nassarna demonstrerar för att ”ta debatten”. Det finns i-n-g-e-n plats för debatt med dessa rörelser. Ingen. Det enda som det finns plats för i min värld är folkbildning och upplysning till andra människor om vilka politiska krafter det här handlar om. För detta ändamål finns det andra plattformar för mig att verka på, även om jag som sagt hyser aktning för många av dem som tänker åka till Göteborg och försöka göra något konstruktivt.

Liknande motvilja har jag förstås också känt mot exempelvis Myrdal och gänget, som nästan alltid brukar spelas in i den debatten för att bevisa en brist på konsekvens hos kritikerna. Myrdal är en människa med obehagliga åsikter som fortfarande kramar gamla folkmordsregimer. Men i det fallet handlar det i dag om övervintrade revolutionsromantiker med led- och prostatabesvär (antar jag, statistiskt sett) vars idégods numera tillhör den museala världen. I det andra fallet handlar det om krafter som på riktigt är farliga just nu. Inkonsekvensen i detta går för övrigt också åt andra hållet, eftersom det också finns personer som tidigare orerat om ”hur f-n kan Lenins barnhörna tolereras på mässan”, men som nu är beredda att försvara den högerextrema tidningens närvaro till varje pris.

Slutligen, säga vad man vill om Myrdal, för han är i alla fall litterär hedersdoktor med omfattande litterära kunskaper. Men ingen i det där högerextrema tidningsgänget tycks ens vara expert på Ernst Jünger eller Oswald Spengler vilket i så fall i viss mån hade kunnat förtjäna dem en mer motiverad plats i ett litterärt sammanhang.

Jag tänker inte önska fred på jorden, men väl något som kanske känns lika ouppnåeligt, nämligen att vissa debattörer som exempelvis Janne Josefsson och Peter Hjörne ska sluta att sprida sina dimridåer i bokmässedebatten. Det innebär inte att jag vill förbjuda dem att göra det, för det det står dem fritt att hålla på så mycket det vill, utan att det bara vore kul om de själva upptäckte att hur fel de har. Skämt åsido.

PS 1. Vad häftigt att Göteborg plötsligt fått tre bokmässor samtidigt. Alla med ambitiösa och spännande programpunkter. Till alla kritiker som klankat ned på splittringen: är det inte mångfald ni vill ha?

PS 2. En av bokmässekvällarna ska jag för övrigt gå ut och käka middag med en profilerad högerdebattör, nämligen historikern David Lindén. Han är en vän till mig som har politiska åsikter som ligger långt ifrån mina egna, men vi kan ändå umgås och ha roligt som vuxna människor. I den där andra världen. Långt bort från socialamediebubblornas gapande.

Henry L. Stimson 150 år

stimson.jpg
Dagens datum, 21 september, är det 150 år sedan Henry L. Stimson, som var USA:s krigsminister under åren 1940–1945, föddes. Den konservative republikanen Stimson, som var 73 år år gammal när han tillträdde posten som krigsminister, ledde den stora militära upprustningen efter USA:s inträde i kriget, vilket inkluderade utbildningen av 13 miljoner soldater till armén, flottan och flyget, samt inköp (och transport) av 30 procent av landets sammanlagda produktion.
 
När han utnämndes var det många kritiker som trodde att han var för gammal för ett så hektiskt och pressande jobb, men en samtida iakttagare kastade han sig in i arbetet med ”en energi som 20 år yngre män inte kunde uppbåda”.
 
Motvilligt stödde han den rättslösa tvångsinterneringen av 110,000–120,000 japanska immigranter (första och andra generationens invandrare samt deras barn) i en rad läger efter Japans överfall på Pearl Harbor. Även om han menade att det var omöjligt att avgöra hur lojala amerikaner av japansk härkomst skulle vara mot USA under kriget hyste han starka tvivel på hur laglig åtgärden egentligen var:
 
”Andra generationens japaner kan bara evakueras antingen som en del av en total evakuering (…) eller genom att helt enkelt driva ut dem med motiveringen att deras rasegenskaper medför att vi inte kan förstå eller lita ens på japaner som är (amerikanska) medborgare. Det sistnämna är ett faktum men jag är rädd för att det kommer att skapa ett enormt hål i vårt konstitutionella system”, skrev han i dagboken.
 
Som krigsminister var Stimson också ansvarig för Manhattanprojektet och rapporterade till presidenten om hur arbetet med att konstruera en atombomb fortgick. I juni 1945 rekommenderade han president Truman att atombomben ”borde användas mot Japan så snart som möjligt; att den sätts in mot en krigsindustri som omges av arbetarnas bostäder, och att den fälls utan förvarning”. Han kom följaktligen att förespråka bombningarna av Hiroshima och Nagasaki som utan tvivel förkortade kriget, men som ledde till 130,000–230,000 människors död.