Vad stod det i brevet?

Gul_tre_skilling_banco.jpgDet är 160 år sedan den gula treskillingen, världens näst dyraste och mest berömda frimärke, poststämplades i Nya Kopparberget, den 13 juli 1857. Det var ett unikt feltryck (märket skulle egentligen ha varit grönt) som filatelister har dreglat över i mer än ett århundrade, men det enda som möjligen gör mig nyfiken mig är: vad stod det i brevet?

Annonser

Käthe Kollwitz 150 år

Grattis på 150-årsdagen säger vi i dag till Käthe Kollwitz, som var en av 1900-talets mest berömda tyska konstnärer. Hon var grafiker, tecknare och skulptör som förenade expressionism och realism med ett stort socialt engagemang. I ett halvt sekel bodde hon i arbetarstadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin, där hennes man arbetade som läkare. Hon tog djupt intryck av den sociala misären och efter att hennes enda son stupat som soldat i första världskriget blev hon pacifist och socialist, även om hon aldrig var medlem i något parti. År 1919 blev hon professor vid den Preussiska konstakademin, vilket var en bekräftelse på den framstående roll hon hade i tyskt konstliv.

Vid riksdagsvalet ett halvår före nazisternas maktövertagande hade hon tillsammans med en rad framstående kulturpersonligheter och vetenskapsmän (däribland Albert Einstein och Heinrich Mann) undertecknat en vädjan till tyska allmänheten att rösta på socialdemokraterna eller kommunisterna för att stoppa Hitler. När nazisterna tog makten fick hon därför sparken från sin professur och förbjöds att ställa ut sina verk, eftersom nazisterna betraktade dem som ”degenererade”. Hennes verk avlägsnades därför också från museernas samlingar.

Under kriget avled hennes make och hennes bostad totalförstördes i en allierad bombräd. Hon avled 78 år gammal, drygt en vecka före andra världskrigets slut, naturligtvis utan att kunna ha en aning om att ett av hennes verk numera beskådas av en miljon besökare varje år. Det handlar om skulpturen ”Mor med död son” som står i Neue Wache på Unter den Linden, och som numera är det återförenade Tysklands centrala minnesplats för krigets offer. Det är en förstorad kopia av en skulptur som hon skapade i slutet av 1930-talet, när hon hade osynliggjorts av nazistregimen. Hon hade alltid sin döde son Peter i tankarna.

Unge Quex bortglömda ”pappa”

19657377_10154815591497496_4576413694425417769_n.jpg

Romanen ”Hitlerjunge Quex” (1932) är en av nazitidens mest kända propagandaböcker och var mer eller mindre obligatorisk läsning för alla medlemmar av den nazistiska ungdomsorganisationen Hitlerjugend. Historien handlar om Heini Völker som blir medlem av Hitlerjugend och mördas av kommunisterna. Boken baseras dock på en verklig händelse: mordet på Hitlerjugendmedlemmen Herbert ”Quex” Norkus som 1932 dödades i ett knivbråk med kommunister i arbetarstadsdelen Moabit i Berlin, varefter den nazistiska propagandan förvandlade honom till martyr.

Så gott som bortglömd i dag är däremot bokens författare Karl Aloys Schenzinger, som avled 86 år gammal dagens datum för 55 år sedan, 4 juli 1962, i en bajersk kurort. Schenzinger var distriktsläkare i Berlin och slog på 1920-talet också igenom som äventyrsförfattare.

I Västtyskland kunde han efter kriget åter öppna läkarmottagning och fortsätta en framgångsrik författarkarriär utan att hans förflutna ställde till problem för honom.
I en intervju i Der Spiegel 1951 försvarade han sig med att:

”Jag är ingen diktare. Jag vill bara berätta vad som händer. (Romanen) ’Anilin’ skrev jag utan att vara kemiker, ’Atom’ utan att vara fysiker – ’Quex’ utan att vara nazist. (…) jag har bara berättat vad jag upplevde som distriktsläkare i Berlin. För övrigt beundrade jag mycket hos nationalsocialismen. Jag beundrar också (Max) Schmeling. Trots det tål jag inte att se boxning.”

”Lafayette, vi är här!”

”Lafayette, vi är här!”

Dagens datum för 100 år sedan, på USA:s nationaldag den 4 juli 1917, håller general John Pershing, befälhavare för de amerikanska trupperna i Frankrike, en högtidsceremoni vid markisen av Lafayettes grav. Gilbert du Motier, markisen av Lafayette (1757–1834), hade som ung man gripits av entusiasm för den amerikanska frihetskampen. Mot familjens vilja rymde han över Atlanten för att delta i kriget mot britterna. I Amerika blev han vän med George Washington och som generalmajor i den amerikanska armén skaffade han sig stor ryktbarhet och bidrog till den amerikanska segern – och därmed indirekt till USA:s grundande.

När han efter många skiftande öden avled 1834 ströddes amerikansk jord över hans grav i Paris, jord som han tagit med sig från slagfältet vid Bunker Hill.

Varje år placeras en amerikansk flagga på graven på hans dödsdag (30 maj) och även under den tyska ockupationen 1940–1944 fick den vara kvar.

De amerikanska truppernas ankomst till Frankrike 1917 var förstås ett givet tillfälle att hylla Lafayette lite extra. Men det var inte general Pershing som yttrade de berömda orden ”Lafayette, nous ici!” utan det var en av hans stabsofficerare, överstelöjtnant Charles M Stanton. Pershing var nämligen en genuint usel talare och själv medveten om denna brist, varför han överlämnade uppdraget till en underordnad.

Fortfarande tillskrivs dock citatet felaktigt Pershing på många håll. Den amerikanska gesten vid Lafayettes grav bidrog dock oavsiktligt till att Lafayettes rykte som amerikansk nationalhjälte började blekna, något som började redan när amerikanska soldater efter första världskriget återvände hem sjungande: ”We’ve paid our debt to Lafayette, who the hell do we owe now?”

Jänkarna kommer…

EP-140629223.jpgDagens datum för 100 år sedan, 26 juni 1917, sätter de första amerikanska soldaterna sin fot i Frankrike. De är en del av American Expeditionary Forces som ska hjälpa ententen att besegra Tyskland i det pågående första världskriget. I början är de bara 14 000 man men i maj 1918 uppgår de amerikanska styrkorna i Europa till en miljon man. Av dessa kommer nästan var tredje att stupa, förolyckas eller såras innan kriget tar slut.

Flera unga officerare i expeditionsstyrkan kommer senare att bli berömda generaler under andra världskriget, som George Patton, Douglas MacArthur, Courtney Hodges, George C Marshall, William Simpson, Mark W Clark, Walter Bedell-Smith, Troy Middleton och Joseph Stilwell. En ung artilleriofficer vid namn Harry S Truman blir senare USA:s president.

I styrkan ingår även notabiliteter som astronomen Edwin Hubble (överstelöjtnant i infanteriet), stumfilmsstjärnan Buster Keaton (infanterist), författaren John Dos Passos (ambulansförare) och filmmakaren Walt Disney (ambulansförare).

Icke att förglömma är sergeanten Dan Daly (innehavare av två Congressional Medal of Honor), 6:e marinkårsregementet, som under de hårda striderna i Belleauskogen påstås ha sporrat sina soldater med en fråga som sedan dess ingår i Marinkårens mytologi: ”Come on, you sons of bitches, do you want to live forever?”

Själv uppgav Daly i en senare intervju att han egentligen hade sagt: ”For Christ’s sake men—come on! Do you want to live forever?” Fast det är den förstnämnda varianten av citatet som har blivit odödlig, förmodligen för att det låter mer marinkår om det.

Dådet på Krumme Strasse

deu-studente-jpg.jpgUtanför operan, Deutsche Oper, i Västberlin demonstrerar tusentals västtyska studenter mot Shahen av Iran, som är på statsbesök. Det är dagens datum för 50 år sedan, 2 juni 1967. När shahen och hans gemål anländer till operan vid åttatiden på kvällen går det våldsamt till då 4000 poliser driver bort demonstranterna.

En halvtimma senare smäller ett skott och en student ligger döende på gatan, vid Krumme Strasse 66/67 (i dag Schillerstrasse 29), flera hundra meter från demonstrationsplatsen. Han har blivit skjuten i bakhuvudet på nära håll och dör i ambulansen på väg till sjukhuset. Skytten är en civilklädd polis som hävdar att han handlat i självförsvar och senare frias han med hjälp av falska vittnesmål från poliskollegor och överordnade.

Offret är den 26-årige studenten Benno Ohnesorg och hans död blir snabbt känd och leder till massdemonstrationer och en snabb radikalisering av den västtyska studentrörelsen. Fröet till terrorgruppen Röda Arméfraktionen sås också där. Ohnesorgs dödsdag betraktas som en milstolpe i den tyska efterkrigshistorien eftersom den fick så omfattande följder för hela samhället.

Själv hade Ohnesorg förvisso politiska vänstersympatier, men han var inte en renodlad marxist. Framför allt var han pacifist, engagerade sig för nedrustning i Europa och mot orättvisor i Tredje världen. Han var medlem i en kristen studentförening och siktade på att bli gymnasielärare. Vid sin död hade han varit gift i 36 dagar med studentkamraten Christa, som han väntade barn med.

År 2009 blev det känt att den västtyske polismannen Karl-Heinz Kurras var agent för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi, men det har inte framkommit några bevis för att dådet skedde på Stasis uppdrag. Däremot har det på senare år kommit fram nya vittnesmål och indicier som bekräftar att Kurras helt oprovocerat sköt Ohnesorg bakifrån, utan att blivit hotad eller attackerad, samt att flera av Kurras poliskollegor stod bredvid och såg allt hända. Motivet för dådet tog Kurras med sig i graven 2014.

(Bilden visar en studentdemonstration i München efter Ohnesorgs död.)

Måseffekten som blev fjärilseffekten

”Du kan inte flytta ett enda litet sandkorn från sin plats utan att därigenom, kanske osynligt för dina ögon, förändra någonting i alla delar av det oändliga Alltet”, skrev filosofen Johann Gottlieb Fichte år 1800 i sin bok ”Die Bestimmung des Menschen”.

Den amerikanske matematikern och meteorologen Edward Lorenz (1917–2008), som föddes dagens datum för 100 år sedan, började tänka lite i samma banor efter att i början av 1960-talet ha upptäckt att extremt små förändringar i de ingångsvärden som han matade in i en datoriserad vädermodell ledde till att väderscenariot förändrades totalt. Det ledde honom fram till tanken att i komplexa system kan även de allra minsta orsaker få en extremt stor verkan.

Det var nära att fenomenet döptes till ”måseffekten” för till en början exemplifierade han med en mås vars vingslag skulle kunna förändra väderleken. Hans kollegor föreslog däremot att han istället skulle använda en liten fjäril som exempel. Kanske hade de läst Ray Bradburys science-fictionnovell ”A sound of thunder” (1952) där en person under en resa bakåt i tiden råkar döda en fjäril, vilket ändrar hela världshistoriens gång. Hur det än låg till med Bradburys inflytande hade Lorenz därmed myntat uttrycket ”fjärilseffekten”.

Den vetenskapliga debatten om Lorenz ”fjärilseffekt” pågår fortfarande, men föreställningen om att en fjärils vingslag skulle kunna orsaka en storm på en annan del av jordklotet har blivit mycket seglivad inom populärkulturen.

Vad måsarna anser om att ha blivit snuvade på äran förtäljer inte historien. Förmodligen skiter de i det, eller på det, menar jag, precis som på allt annat som kommer i deras väg.