Författaren Cornelius Ryan visste att han inte hade långt kvar när han skrev boken ”A Bridge too far” (En bro för mycket) om de den brittiska luftlandsättningen vid Arnhem i september 1944. Han hade långt gången cancer och kunde bara med stor möda slutföra boken och han avled vid ett besök i New York hösten 1974, mitt under promotionturnén för boken som hade kommit ut två månader tidigare. Boken blev en omedelbar bästsäljare, i likhet med hans tidigare två: ”The Longest Day” (1959) om D-dagen och ”The Last Battle” (1966) om slutstriden i Berlin 1945. Hans konsekventa sätt att väva in enskilda människors vittnesmål i det större historiska sammanhanget blev i viss mån stilbildande för populärvetenskaplig militärhistorisk litteratur. Till exempel var ”The Longest Day” baserad på mer än 1000 intervjuer med alla från general Eisenhower och fältmarskalk Montgomery till tyska soldater och franska civilpersoner.
Dagens datum, 5 juni, är det exakt hundra år sedan Cornelius Ryan föddes på Irland. Under andra världskriget var han krigskorrespondent för den brittiska tidningen The Daily Telegraph och deltog bland annat som reporter i 14 amerikanska bombräder över Tyskland. Han följde sedan general Pattons Tredje armé under dess fälttåg genom Frankrike och in i Tyskland 1944–1945 varefter han tillbringade de sista krigsmånaderna med att bevaka striderna i Stilla havet.
Efter kriget bosatte han sig i USA och skrev för stora magasin som Time, Collier’s Weekly och Reader’s Digest.
Författaren Barbara Taylor Bradford berättade i en intervju för The Independent för ett antal år sedan om hur hon som ung, grön journalist lärde känna den äldre kollegan Cornelius Ryan:
”Connie, as I called him, took a journalist’s point of view towards his books. He interviewed everyday people about what they were doing. He took an interest in me because he thought I was very talented. This was a real pro saying, ‘Barbara, you can do it. You have talent. I like what you’ve written.’ He was the first person, apart from my mother, I had ever talked to about wanting to be a novelist. He was kind enough to take interest in a younger person. He encouraged me to write something every day and it was his confidence in my ability to write that gave me confidence in myself.” (The Independent, 25 september 2006)
Niclas Sennerteg 