Cornelius Ryan – en stilbildare

Författaren Cornelius Ryan visste att han inte hade långt kvar när han skrev boken ”A Bridge too far” (En bro för mycket) om de den brittiska luftlandsättningen vid Arnhem i september 1944. Han hade långt gången cancer och kunde bara med stor möda slutföra boken och han avled vid ett besök i New York hösten 1974, mitt under promotionturnén för boken som hade kommit ut två månader tidigare. Boken blev en omedelbar bästsäljare, i likhet med hans tidigare två: ”The Longest Day” (1959) om D-dagen och ”The Last Battle” (1966) om slutstriden i Berlin 1945. Hans konsekventa sätt att väva in enskilda människors vittnesmål i det större historiska sammanhanget blev i viss mån stilbildande för populärvetenskaplig militärhistorisk litteratur. Till exempel var ”The Longest Day” baserad på mer än 1000 intervjuer med alla från general Eisenhower och fältmarskalk Montgomery till tyska soldater och franska civilpersoner.

Dagens datum, 5 juni, är det exakt hundra år sedan Cornelius Ryan föddes på Irland. Under andra världskriget var han krigskorrespondent för den brittiska tidningen The Daily Telegraph och deltog bland annat som reporter i 14 amerikanska bombräder över Tyskland. Han följde sedan general Pattons Tredje armé under dess fälttåg genom Frankrike och in i Tyskland 1944–1945 varefter han tillbringade de sista krigsmånaderna med att bevaka striderna i Stilla havet.

Efter kriget bosatte han sig i USA och skrev för stora magasin som Time, Collier’s Weekly och Reader’s Digest.

Författaren Barbara Taylor Bradford berättade i en intervju för The Independent för ett antal år sedan om hur hon som ung, grön journalist lärde känna den äldre kollegan Cornelius Ryan:

”Connie, as I called him, took a journalist’s point of view towards his books. He interviewed everyday people about what they were doing. He took an interest in me because he thought I was very talented. This was a real pro saying, ‘Barbara, you can do it. You have talent. I like what you’ve written.’ He was the first person, apart from my mother, I had ever talked to about wanting to be a novelist. He was kind enough to take interest in a younger person. He encouraged me to write something every day and it was his confidence in my ability to write that gave me confidence in myself.” (The Independent, 25 september 2006)

Dödsdomen över Warszawagettot

I dag den 2 juni skulle Marcel Reich-Ranicki ha fyllt hundra år. Han var en tysk-polsk-judisk författare och en av de de mest tongivande tyska litteraturkritikerna efter kriget – en intellektuell gigant. Men han var också en av dem som överlevde  Warszawagettot.

Året före sin bortgång 2013 höll han på förintelsens minnesdag ett gripande tal inför den tyska förbundsdagen, i vilket han skildrade hur han upplevde ödesdagarna i juli 1942 då deportationerna till dödslägret Treblinka startade. Översättningen är min egen:

Jag ska här i dag hålla talet på den årliga minnesdagen för nationalsocialismens offer. Men jag talar inte såsom historiker, utan som ett historiskt vittne, närmare bestämt: som överlevare från Warszawagettot. 1938 blev jag deporterad från Berlin. 1940 förvandlade nazisterna en stadsdel i Warszawa till vad de senare kallade det ”judiska bostadsdistriktet”. Där bodde mina föräldrar, min bror och slutligen jag själv. Där lärde jag känna min hustru.

Sedan våren 1942 hade händelser, åtgärder och rykten hopats, vilka vittnade om en planerad, generell förändring av förhållandena i gettot. Den 20 och 21 juli stod det sedan klart för alla att gettot stod inför det allra värsta: Många människor sköts på gatan, många arresterades som gisslan, däribland flera medlemmar och avdelningschefer från ”juderådet”. Omtyckta var medlemmarna av ”juderådet”, alltså de högste tjänstemännen i gettot, absolut inte. Ändå var befolkningen skakad: Den brutala arresteringen uppfattade man som ett dystert tecken för alla som levde innanför murarna.

Den 22 juli stannade några personbilar och två lastbilar med soldater framför ”juderådets” huvudbyggnad. Huset omringades. Ur personbilarna steg cirka 15 SS-män ut, däribland några högre officerare. Några stannade på bottenvåningen, de andra begav sig raskt till ordföranden Adam Czerniakóws tjänsterum på andra våningen.

I hela byggnaden blev det plötsligt tyst, beklämmande tyst. Vi förmodade att man skulle ta ytterligare gisslan. I själva verket dök också genast Czerniakóws adjutant upp och gick från rum till rum för att meddela dennes instruktioner: Alla närvarande medlemmar av ”juderådet” måste genast bege sig till ordföranden. Efter en liten stund kom adjutanten tillbaka: Även alla avdelningschefer skulle inställa sig på ordförandens tjänsterum. Vi antog att det inte längre fanns tillräckligt många medlemmar av ”juderådet” i huset för det antal gisslan som man tydligen hade krävt (de flesta hade ju redan arresterats föregående dag).

Strax därpå kom adjutanten för tredje gången: Nu blev jag kallad till ordföranden, nu var det nog min tur att bli gisslan, tänkte jag. Men jag hade fel. hur som helst tog jag med mig ett skrivblock och två blyertspennor, som jag alltid gjorde när jag gick till Czerniaków. I korridorerna såg jag välbeväpnade vaktposter. Dörren till Czerniakóws kontor stod öppen, vilket den annars aldrig brukade göra.

Han stod bakom sitt skrivbord, omgiven av några högre SS-officerare. Hade han precis blivit arresterad? När han såg mig vände han sig till en av SS-officerarna, en fet, skallig man – det var ledaren för den allmänt ”utrotningskommandot” kallade huvudavdelningen Reinhard hos SS- och polischefen, SS-majoren Höfle. Czerniaków presenterade mig för honom med orden: ”det är min bäste korrespondent, min bäste översättare.” Jag hade alltså inte kallats som gisslan.

Höfle ville veta om jag kunde stenografera. Då jag svarade nej frågade han om jag kunde skriva tillräckligt snabbt för att föra protokoll vid mötet som strax skulle äga rum. Jag svarade korthugget ja. Därefter gav han order om att göra i ordning konferensrummet som låg vägg i vägg. På ena sidan av det långa, fyrkantiga bordet tog åtta SS-officerare plats, däribland Höfle, som var ordförande. På andra sidan satt judarna: förutom Czerniaków de ännu inte arresterade fem eller sex medlemmarna av ”juderådet”, vidare kommendanten för den judiska ordningstjänsten, ”juderådets” generalsekreterare och jag som protokollförare.

Vid de bägge dörrarna till konferensrummet stod det vaktposter. De hade bara en enda uppgift, tror jag: att sprida rädsla och skräck. Fönstren ut mot gatan stod vidöppna denna varma och synnerligen sköna dag.

Sålunda kunde jag höra hur SS-männen som väntade utanför huset och i sina bilar fördrev tiden: De hade förmodligen en grammofon i bilen, antagligen en bärbar apparat, och lyssnade på musik och det var ingen dålig sådan. Det var valser av Johann Strauss, som förvisso inte heller var någon äkta arier. Det kunde SS-männen inte veta, därför att Goebbels lät hemlighålla den av honom uppskattade kompositörens icke helt rasrena härkomst.

Höfle öppnade sammanträdet med orden: ”I dag börjar förflyttningen av judarna från Warszawa. Ni känner ju till att det är för många judar här. Jag ger er, ”juderådet”, uppdraget att sköta denna aktion. Om den genomförs till punkt och pricka kommer gisslan att friges, annars kommer ni allihop att hängas därborta.” han pekade med handen mot barnens lekplats på andra sidan gatan. Det var en med hänsyn till förhållandena i gettot ganska trevlig anläggning, som hade invigts för bara några veckor sedan: Ett musikkapell hade spelat, barn hade dansat och lekt, det hade som vanligt hållits tal.

Nu hotade Höfle alltså med att hänga hela ”juderådet” och de i konferensrummet närvarande judarna på denna lekplats. Vi märkte att denne egendomlige man, vars ålder jag uppskattade till åtminstone fyrtio – i verkligheten var han bara 31 år – inte hade några som helt betänkligheter att genast skjuta eller hänga oss. Redan hans (för övrigt omisskännligt österrikiskt färgade) tyska vittnade om denne SS-officers primitivitet och vulgaritet.

Lika nedlåtande och sadistiskt som Höfle hade inlett mötet, lika sakligt dikterade han en medförd text med rubriken ”Rättigheter och skyldigheter /Eröffnungen und Auflagen/ för juderådet”. Han läste förvisso upp texten mödosamt och klumpigt, ibland stapplande: Han hade varken skrivit eller redigerat detta dokument, han kände det bara ytligt. Stillheten i rummet var olycksbådande, och den blev ännu intensivare genom de pågående ljuden: knattret från min gamla skrivmaskin, klickandet av några SS-officerares kameror, den lågmälda och mjuka visan om den sköna, blåa Donau. Visste dessa ivrigt fotograferande SS-officerare att de deltog i en historisk händelse?

Emellanåt kastade Höfle en blick på mig för att förvissa sig om att även jag hann med. Ja, jag hann med, jag skrev att ”alla judiska personer” som bodde i Warszawa ”oavsett ålder eller kön” skulle förflyttas österut. Vad innebar ordet ”förflyttning”? Vad menades med ordet ”öster”, varför skulle judarna från Warszawa föras dit? Beträffande detta sades ingenting i Höfles ”Rättigheter och skyldigheter för juderådet”.

Däremot räknades sex persongrupper upp som var undantagna från förflyttningen – däribland alla arbetsdugliga judar som skulle placeras i kaserner, alla personer som var anställda hos tyska myndigheter eller företag eller som tillhörde ”juderådets” och de judiska sjukhusens personal. En mening fick mig plötsligt att spetsa öronen: Hustrur och barn till dessa personer skulle inte heller ”förflyttas”.

Ute på gatan hade man under tiden satt på en annan skiva: Inte högt dock, men fullt tydligt kunde man höra den glada valsen om ”vin, kvinnor och sång”. Jag tänkte för mig själv: Livet går vidare, icke-judarnas liv. Och jag tänkte på henne, som nu var sysselsatt med grafiskt arbete i den lilla bostaden, jag tänkte på Tosia som inte var anställd någonstans och alltså inte var undantagen från ”förflyttningen”.

Höfle fortsatte att diktera. Nu handlade det om att de ”förflyttade” fick ta med 15 kilo resepackning liksom ”samtliga värdesaker, pengar, smycken, guld osv.” Tilläts eller måste ta med? slog det mig. Redan samma dag, den 22 juli 1942, skulle den judiska ordningstjänsten, som måste verkställa förflytningsaktionen under ”juderådets” överinseende, föra 6000 judar till en plats vid en järnväg, Umschlagplatz. Därifrån avgick tågen österut.Men ännu visste inte någon vart transporterna gick, vad som väntade de ”förflyttade”.

I det sista avsnittet av ”Rättigheter och skyldigheter” meddelades vad som hotade dem som försökte ”kringgå eller störa förflyttningsåtgärderna”. Det fanns bara ett enda straff, det upprepades som en refräng i slutet av varje mening: ”arkebuseras”.

Några ögonblick senare lämnade SS-officerarna med sina följeslagare huset. Knappt var de försvunna förrän den dödliga stillheten blixtsnabbt förvandlades till larm och tumult: Ännu kände ”juderådets” många anställda och de många väntande supplikanterna inte till de nya arrangemangen. Men det verkade som om de redan kände till eller märkte vad som redan hade utspelat sig – att en dom hade fällts över Europas största judiska stad, dödsdomen.

Jag begav mig så fort som möjligt till mitt kontor, för en del av de av Höfle dikterade ”rättigheterna och skyldigheterna” skulle inom bara några timmar affischeras i hela gettot. Jag var tvungen att genast ta itu med den polska översättningen. Långsamt dikterade jag den tyska texten som min medarbetare Gustawa Jarecka skrev direkt på polska i maskinen.

För henne, Gustawa Jarecka, dikterade jag alltså den 22 juli 1942 dödsdomen som SS hade avkunnat över Warszawas judar.

När jag hade nått fram till uppräkningen av de grupper som skulle undantas från ”förflyttningen” och sedan meningen följde om att denna bestämmelse även inkluderade hustrurna, avbröt Gustawa sig i skrivandet av den polska texten och sa, utan att titta upp från maskinen, hastigt och tyst: ”Du borde gifta dig med Tosia redan i dag.”

Omedelbart efter denna diktamen skickade jag ett meddelande till Tosia: Jag bad henne att genast komma till mig och ta med sitt födelsebevis. Hon kom också direkt och var ganska uppjagad, för paniken på gatorna smittade av sig. jag gick snabbt med henne ned i källaren där en teolog arbetade i ”juderådets” historiska avdelning och med vilken jag redan hade diskuterat saken. När jag sa till Tosia att vi skulle gifta oss nu var hon bara måttligt överraskad och nickade bifallande.

Teologen, som hade rätt att utöva en rabbins plikter, ställde inte till några svårigheter, två tjänstemän som arbetade i nästa rum fungerade som vittnen, ceremonin tog inte lång tid och strax hade vi ett intyg enligt vilket vi hade gift oss redan den 7 mars. Om jag i brådskan och upphetsniningen kysste Tosia vet jag inte längre. Men jag vet mycket väl vilken känsla som kom över oss: rädsla – rädsla för det som skulle hända under de närmaste dagarna. Och jag kan ännu påminna mig Shaklespeare-ordspråket som då slog mig: ”Ward je in dieser Laun’ ein Weib gefreit?” /”Was ever woman in this humour wooed?”, ur ”Richard III” ö.a./

Samma dag, den 22 juli, såg jag Adam Czerniaków för sista gången: Jag hade kommit till hans arbetsrum för att visa honom den polska texten till kungörelsen som i den tyska befallningens anda skulle informera gettots invånare om ”förflyttningen” som hade inletts för bara några timmar sedan. Även nu var han som alltid allvarlig och behärskad.

Efter att han hade ögnat igenom texten gjorde han något ovanligt: Han korrigerade underskriften. Vanligtvis hade den lytt: ”Ordföranden för juderådet i Warszawa, ingenjör A. Czerniaków”. Han strök över den och skrev istället: ”Juderådet i Warszawa”. Han ville inte ensam bära ansvaret för dödsdomen som förmedlades på plakatet.

Redan ”förflyttningens” första dag stod det klart för Czerniaków att han bokstavligt talat inte hade mer att säga. På eftermiddagen såg man att milisen inte lyckades föra det av SS för denna dag erfordrade antalet judar till ”Umschlagplatz”, hur ivrigt de än ansträngde sig. Därför trängde tungt beväpnade stridsgrupper i SS-uniformer – inga tyskar, utan snarare letter, litauer och ukrainare – in i gettot. De öppnade omedelbart eld med kulsprutor och föste utan undantag samman alla invånare från hyreskasernerna i närheten av ”Umschlagplatz”.

Sent på eftermiddagen den 23 juli hade antalet för denna dag av staben för ”Einsatz Reinhard” erfordrade 6000 judar till ”Umschlagplatz” uppnåtts. Trots det dök strax efter klockan 18 två officerare från denna ”Einsatz Reinhard” upp i ”juderådets” hus. De ville tala med Czerniaków. Han var inte på plats, han hade redan gått till sin bostad. besvikna slog de den vakthavande anställde från ”juderådet” med en ridpiska som de alltid hade till hands. De vrålade att ordförande måste komma på studs. Czerniaków var strax på plats.

Samtalet med de bägge SS-officerarna var kort, det pågick bara några minuter. Innehållet framgår av en anteckning som påträffades på Czerniakóws skrivbord: SS krävde av honom att antalet judar som skulle föras till ”Umschlagplatz” nästa dag ökades till 10,000 – och därefter till 7,000 per dag. Det handlade härvid inte om slumpartade siffror. Av allt att döma berodde de snarare på det antal boskapsvagnar som för tillfället var disponibla; de skulle absolut fyllas till sista plats.

Strax efter att de bägge SS-officerarna hade lämnat rummet tillkallade Czerniaków en kvinnlig kontorsassistent: Han hade henne hämta ett glas vatten åt honom.

En liten stund senare hörde ”juderådets” kassör, som av en händelse befann sig i närheten av Czerniakóws arbetsrum, att telefonen därinne ringde gång på gång men att ingen tog luren. han öppnade dörren och såg liket av ordföranden för ”juderådet” i Warszawa. På hans skrivbord stod en tom cyankaliumflaska och ett halvfullt vattenglas.

På bordet låg också två korta brev. Det ena, avsett för Czerniakóws hustru, löd: ”De kräver att jag med egna händer ska döda mitt folks barn. Det återståer inget annat för mig än att dö.” Det andra brevet är riktat till juderådet i Warszawa. I det står det: ”Jag har bestämt mig för att lämna jordelivet /abtreten/. Betrakta inte detta som en akt av feghet eller flykt. Jag är maktlös, mitt hjärta brister av sorg och medlidande, jag kan inte uthärda det längre. Min gärning kommer att få alla att inse sanningen och kanske föra in dem på handlandets rätta väg…”

Nästa dag fick gettot reda på Czerniakóws självmord – redan tidigt på morgonen. Alla var skakade, även hans kritiker, motståndare och fiender. Man förstod hans gärning så som han hade menat den: som tecken, som signal för att judarnas situation i Warszawa var hopplös.

Tyst och enkelt hade han lämnat. När han inte kunde kämpa mot tyskarna vägrade han att bli deras verktyg. Han var en man med principer, en intellektuell som trodde på höga ideal. Dessa principer och ideal ville han vara trogen även i en omänsklig tid under nästan otänkbara omständigheter.

Den på förmiddagen den 22 juli 1942 inledda deportationen av judarna från Warszawa till Treblinka pågick till mitten av september. Det som kallades för ”förflyttningen” av judarna var enbart en utflyttning – utflyttningen från Warszawa. Den hade bara ett mål. den hade bara ett syfte: döden.

Den tyska originaltexten finns här:
Wie Marcel Reich-Ranicki an den Holocaust erinnert (Die Welt)

Gunnar Bergdahl:”Tungt betydelsefull bok”

Det är en bok som dokumenterar och placerar oss mitt i Förintelsens moraliska slutstation. Detta i en tid när nyfascism stärks av exkluderande nationalism och ökad rasgrundad främlingsfientlighet. Med andra ord; en lika tungt betydelsefull bok som lättillgängligt skriven.

Det skriver kulturskribenten Gunnar Bergdahl i en recension av undertecknads bok ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont” – förhören med Rudolf Höss (Natur & Kultur) i Borås Tidning, Kristianstadsbladet plus några tidningar till.

Salomon Schulman: ”En avskyvärd läsning”

Författaren och kulturskribenten Salomon Schulman har läst min bok om kommendanten i Auschwitz Rudolf Höss och på Expressens kultursidor skriver han:

Tant Teresa och min mor var bägge i Auschwitz. De talade aldrig om existensen av lägerkommendanten Rudolf Höss. Det var inte han utan SS-vakter som slog dem i huvudet eller misshandlade dem, när de inte utförde slavarbetet.

Författaren Niclas Sennerteg har emellertid berikat vår kunskap om denne massmördare i sin bok ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont. Förhören med Rudolf Höss”. Det är förstås en avskyvärd läsning.

Har man skrivit en bok ska författaren enligt min mening bara vara tyst och låta litteraturkritikerna sköta sitt jobb. Det är både kutym och dekorum att göra så. Trots det känner jag mig tvungen att påpeka ett par små missförstånd i Schulmans välvilligt inställda text, eftersom jag har fått så många frågor om just dessa båda punkter. För det första tycker han att jag ägnar mig för mycket åt att psykologisera kring Höss, men det är precis det jag inte gör, eftersom jag inte är psykolog. Däremot har jag redovisat (och bitvis även kritiserat) hur ett antal andra psykologer genom åren har resonerat kring fallet Höss. För det andra menar han att jag framställer Höss som en skrivbordsmördare, men det är egentligen precis tvärtom. Skrivbordsmördare är ett begrepp som jag kritiserar hårt i boken, på  grund av att det dels leder tankarna om Höss åt fel håll, dels saknar nyanser.

Med det här sagt vill jag understryka att jag inte är kritisk mot Salomon Schulman, för som författare får man vara väldigt ödmjuk inför att ens text kan uppfattas på väldigt olika sätt av läsare.

 

 

Anders Q. Björkman: ”En mycket fördjupad och komplex bild av personen Rudolf Höss”

Till skillnad från den österrikisk-brittiska journalisten Gitta Sereny, som hade möjlighet att intervjua nyckelpersoner i Nazitysklands förbrytargalleri (…) tvingas Sennerteg nästan uteslutande att förlita sig på skriftliga källor (…). Detta gör han dock med en historikers noggrannhet och en journalists känsla för en god berättelse och lyckas därför oerhört väl med det han har föresatt sig. Det är en mycket fördjupad och komplex bild av personen Rudolf Höss som läsaren får möta.

Det skriver Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Anders Q Björkman i sin recension av min bok om kommendanten i Auschwitz Rudolf Höss: ”Allt jag känner är att mina fötter gör ont” (Natur & Kultur).

 

 

Wilfred Owen och kriget

What passing-bells for these who die as cattle?

      — Only the monstrous anger of the guns.

      Only the stuttering rifles’ rapid rattle

Can patter out their hasty orisons.

No mockeries now for them; no prayers nor bells;

      Nor any voice of mourning save the choirs,—

The shrill, demented choirs of wailing shells;

      And bugles calling for them from sad shires.

What candles may be held to speed them all?

      Not in the hands of boys, but in their eyes

Shall shine the holy glimmers of goodbyes.

      The pallor of girls’ brows shall be their pall;

Their flowers the tenderness of patient minds,

And each slow dusk a drawing-down of blinds.

Dikten ”Anthem for the doomed youth” av Wilfred Owen, en av första världskrigets främsta brittiska frontpoeter. Owen stupade dagens datum för 100 år sedan, 4 november 1918, på västfronten, nästan exakt på timmen en vecka innan vapnen tystnade. Han blev 25 år gammal.

Vapenstillståndet i Villa Giusti

Villa Giusti ligger i en stor park omgärdad av ett järnstaket i utkanten av Padua. Dagens datum för 100 år sedan, 3 november 1918, undertecknade en österrikisk-ungersk delegation ett vapenstillestånd med Italien och ententemakterna här. Tyskands vapenstillestånd med ententen låg sig ännu drygt en vecka bort.

Det utmattade Österrike-Ungern befann sig redan fullt i sönderfall – både militärt och politiskt – när den österrikiske generalen Viktor Weber von Webenau satte sitt namn under avtalet, och den ungerska rikshalvan kände sig inte längre bundet av vad österrikarna gjorde, utan slöt ett eget vapenstillestånd med ententen den 13 november i Belgrad.

Vapenstilleståndet i Villa Giusti ledde till att striderna mellan italienska och österrikiska trupper i norra Italien upphörde. Innan bestämmelserna hann träda i kraft 36 timmar senare gjorde italienska styrkor en sista offensiv, erövrade stora landområden och tog hundratusentals österrikiska soldater till fånga.

Pietro Badoglio – den italienske generalen som tog emot den österrikisk-ungerska delegationen i Villa Giusti – fortsatte sin militära karriär under Mussolinis fascistregim och tvingades 25 år senare, i september 1943, själv underteckna ett vapenstillestånd med de allierade i nästa världskrig. Men det är en annan historia.

Martyrer eller arbetarmördare

Dagens datum för 85 år sedan, 11 september 1933, utropar Österrikes kristdemokratiske förbundskansler Engelbert Dollfuss ett fascistiskt styre i Österrike – den österrikiska så kallade ståndsstaten.

Landet förvandlades till en enpartistat där den nationalistiska rörelsen Fosterländska fronten (Vaterländische Front) styrde med stöd av en paramilitär milis och landets övriga konservativa krafter. Den demokratiskt valde Dollfuss hade utnyttjat en politisk kris några månader tidigare till att låta polisen stänga parlamentet.

Med presidentens hjälp utfärdades ensidiga dekret som fråntog parlamentet makten. Samtidigt slog regimen till hårt mot andra politiska partiet och organisationer samt mot den fria pressen. Oppositionella förföljdes eller fängslades och politiskt oönskad litteratur förbjöds och rensades ut från biblioteken. Den katolska kyrkan hyllade kuppen och gav austrofascisterna aktivt stöd.

Austrofascismen stod för en separat österrikisk nationalism och hamnade därför i konflikt med nazismen som strävade efter att förena alla tyskar under samma flagg. Därför förföljdes österrikiska nazister lika hårt som andra oppositionella. Till skillnad från nazisterna var austrofascisterna formellt inte antisemiter, men de gjorde å andra sidan ingenting för att bekämpa de antisemitiska stämningarna som grasserade i landet och lät den redan pågående diskrimineringen av judar fortsätta.

Austrofascisterna, först under Dollfuss (som mördades i ett nazistiskt kuppförsök 1934) och senare under Kurt von Schuschnigg, kom att inneha makten i Österrike ända fram till Hitlers annektering av landet 1938.

Ännu i dag finns ingen allmänt accepterad samsyn på austrofascisterna i Österrike. På många håll i det borgerliga lägret ses Dollfuss med anhang som martyrer som föll offer för nazisterna, medan man på vänsterhåll fördömer dem som fascister och arbetarmördare. Särskilt politiker från det konservativa regeringspartiet ÖVP försöker ofta relativisera och tona ned Dollfussregimens förtryck. Så sent som förra året hängde fortfarande en målning som föreställer Dollfuss i ÖVP:s lokaler i det österrikiska parlamentet. Men på senare år har ÖVP-politikers hyllande av Dollfuss och von Schuschnigg mötts av en allt hårdare kritik utifrån.

(Bilden: Engelbert Dollfuss vid tillkännagivandet av den fascistiska ”ståndsstaten.)

Nazistkravallerna i Linköping

Dagens datum för 75 år sedan, den 4 september 1943, utbröt de så kallade nazistkravallerna i Linköping, som pågick i ungefär ett dygn. Det började med att nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling arrangerade ett möte med partiledaren Sven Olov Lindholm som talare i en lokal i staden. Ett 100-tal motståndare trängde in för att störa eller stoppa mötet, varvid polis kom till platsen och lokalen ”rensades”. Nästa dag försökte Lindholm hålla ytterligare ett möte, vilket ledde till ännu fler våldsamma slagsmål mellan nazister och motdemonstranter – samt till nya polisingripanden. När Lindholm med anhang lämnade lokalen bröt folkmassan som samlats utanför igenom polisspärrarna och gick till anfall. Med dragna sablar förde polisen nazisterna i säkerhet på polisstationen. Kravallerna fortsatte när tillresta nazister senare skulle lämna staden med tåg.

Sammandrabbningarna i Linköping ingick i de eskalerande våldsamma konfrontationerna mellan nazister och motdemonstrationer runtom i Sverige under åren 1943–1944. Det var mitt under brinnande krig när alltfler nyheter om judeutrotningen och nazisternas övriga grymheter runtom i det ockuperade Europa började sippra ut.

Mer läsning:
Heléne Lööw: ”Hakkorset och Wasakärven” och ”Nazismen i Sverige 1924–1979”.
Johan Perwe: ”Mörkläggning: nazismen och motståndet i Norrköping 1933–1945”

Vidare rekommenderas Magnus Alkarps bok ”Fyra dagar i april” om nazistkravallerna i Uppsala, påsken 1943.

(Bild från kravallerna i Linköping. Fotograf: Einar Jagerwall. Källa: Digitalt Museum)

”Ingen älskar den som bara älskar sina likar”

Den tysk-judiske filosofen Theodor Lessing, som var docent vid universitetet i Hannover, väckte stort uppseende år 1925 när han varnade för den gamle knarrige fältmarskalken Paul von Hindenburg som just då kandiderade till presidentposten i Weimarrepubliken. Han skrev att Hindenburg själv förvisso var en beskedlig person, men att farliga politiska krafter lurade i skuggan av honom:

”Enligt Platon bör filosoferna leda folken. Med Hindenburg skulle inte precis en filosof bestiga tronen. Bara en representativ symbol, ett frågetecken en nolla. Man kan säga: hellre en nolla än en Nero. Tyvärr visar historien att bakom en nolla döljer sig alltid en framtida Nero”, skrev han den 25 april 1925 i tidningen Prager Tageblatt. (Tyvärr går ordleken ”Besser ein Zero als ein Nero” förlorad i svensk översättning.)

Artikeln gjorde honom till en hatad person bland de konservativa tysknationella, nazisterna och andra partier på yttre högerkanten som inledde en hätsk kampanj mot honom. Högerextrema studenter bojkottade eller störde hans föreläsningar, och det restes krav på att han borde få sparken. Många av hans professorskollegor ställde sig på hans meningsmotståndares sida och universitetsledningen gömde sig. Kampanjen slutade med att den preussiske utbildningsministern några månader senare i praktiken sparkade honom ( = inställd undervisning, permittering på obestämd tid med reducerad lön).

Drygt en månad efter nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 flydde Lessing tillsammans med sin hustru till Marienbad (Mariánské Lázně) i Tjeckoslovakien, där han fortsatte att skriva antinazistiska artiklar i tyskspråkiga tjeckiska tidningar. ”Ingen älskar den som bara älskar sina likar. Och den skändar sitt fosterland hos vilken fradgan droppar från munnen när han hör ordet fosterland”, var några av alla de rader som retade gallfeber på nazisterna och de tysknationella.

Hans exil blev emellertid inte långvarig. Dagens datum för 85 år sedan, 30 augusti 1933, sköt tre sudettyska nazister Lessing genom fönstret till hans arbetsrum och han avled följande dag på sjukhus av sina skador. Attentatsmännen flydde till Tyskland där de beskyddades av nazistregimen.

Lessing brukar räknas som nazisternas första offer på tjeckisk mark.