Nytt om SS-mannen och israelerna (2)

Då kan namnet avslöjas på den italienska CIA-källan som SS-Sturmbannführer Karl Hass ville använda för att kontakta den israeliska underrättelsetjänsten. Det rörde sig om en viss kapten Anedda, som på 1950-talet var agent för den italienska militära underrättelsetjänsten SIFAR – och han var som sagt även israelisk agent och arbetade samtidigt för amerikanerna. Hans namn förekommer i ett dokument som av en slump inte censurerats på samma sätt som de övriga, innan de avhemligades av CIA. Så är det ibland, genom att lägga flera liknande dokument bredvid varandra går det i vissa fall att räkna ut vad som har censurerats. Ibland kan det vara en ren miss av censorn, ibland beror det troligen på att två censorer har gjort olika bedömningar av vad som bör hållas hemligt.

Den aktuella rapporten, OIR-7367, daterad 12 januari 1954 (ur Karl Hass CIA-dossier) summerar hela historien med SS-officerens försök att inleda ett samarbete med den israeliska underrättelsetjänsten. Återigen kommer jag att citera flitigt, bara för att jag själv tycker att det är så intressant – och förstås för att ge en liten, liten glimt av hur man får pussla, läsa och fundera för att rekonstruera en historisk händelse med hjälp av sådant underrättelsematerial.

I den aktuella rapporten framstår Hass som en riktigt driftig figur i underrättelsevärlden, eller i klartext som rejält opålitlig. Kom ihåg att han vid den här tiden hade arbetat för amerikanska CIC  och var agent för västtyska OG, vilket gjorde honom till dubbelagent. Resan till Egypten (som skulle ske i januari 1954) hade han inte bara försökt sälja in hos israelerna och hos den avsatte egyptiske kungen Farouk. Han hade även försökt göra ryssarna intresserade genom att besöka det sovjetiska handelskontoret i Rom och erbjuda sina tjänster, framgår det. Förutom underrättelser om de tyska officerarna i Egypten, hade han erbjudit ryssarna underrättelserapporter från västtyska OG och att spionera på ex-kung Farouk.

Hass sa uttryckligen till den sovjetiske tjänstemannen att han gjorde det för pengarna /…/. Den sovjetiske tjänstemannen lyssnade till Hass utläggning med stigande intresse men utan att ställa frågor till honom.

I rapporten redovisas återigen Hass avsikter att samla in underrättelser i Egypten och att han tänkte ta kontakt med SS-Obersturmbannführer Wilhelm Beisner, som var rådgivare åt den egyptiska säkerhetstjänsten. Sedan hävdar han att Beisner och flera andra tyskar hade kommit till Egypten med hans hjälp. Om detta påstående stämmer har hittills inte varit möjligt att kontrollera. Det redogörs också för Hass möte med kapten Anedda, ”en välkänd medarbetare till den israeliska underrättelsetjänsten”.

Vid ett andra /…/ möte med Anedda, vid vilket även Embke /som var Hass affärskompanjon i en liten import-exportfirma i Rom, övers. anm./ var närvarande, bad Hass om att få bli rekryterad till den israeliska underrättelsetjänsten. Embke bad om samma sak. Anedda sa att han skulle kolla det och ge svar senare.

Vid ett ytterligare möte mellan Hass och Anedda, som ägde rum den 12 november 1953, lovade Anedda att presentera Hass för en israelisk officer. Mötet som hade bestämts till morgonen den 13 november, blev uppskjutet till kvällen samma dag på Piazza del Popole. Anedda kom emellertid ensam och uppgav att Hass erbjudande om samarbete hade avvisats av israelerna av följande anledningar:

a) Hass aktiva samarbete i den antisemitiska aktivitet som genomfördes i samarbete med Preziosi;

b) Hass är listad som BIS-agent /BIS står av kontexten att döma för den bulgariska underrättelsetjänsten, Bulgarian Intelligence Service, övers. anm./ och,

c) Hans delaktighet i aktiviteterna mot judarna var känd; de betraktar honom som en krigsförbrytare. /…/

Enligt rapporten hade han, precis som i fallet med ryssarna, velat erbjuda israelerna hemliga dokument från den västtyska underrättelsetjänsten.

Den Preziosi som nämns i punkt a) i citatet kan möjligen vara den fascistiske politikern Giovanni Preziosi (1881–1945) som var en ökänd antisemit som samarbetade med nazisterna i judeutrotningen.

Bilden stärks med andra ord av Hass som en landsflyktig nazistisk  äventyrare som på 1950-talet var beredd att tjäna många herrar samtidigt och hela tiden var på jakt efter högstbjudande.

Fortsättning följer.

Annonser

Nytt om SS-mannen och israelerna (1)

Har plöjt lite till bland dokumenten om SS-Sturmbannführern Karl Hass (se förra blogginlägget) och har hittat ytterligare detaljer kring hans försök att komma i kontakt med den israeliska underrättelsetjänsten i slutet av 1953. Detta är en rapport som har skrivits av den avidentifierade uppgiftslämnaren om mötet med Hass och om samtalet som utspann sig (OIR-9136, Attachment VII, 6 november 1953; ur Karl Hass Cia-dossier):

När jag var hemma i dag fick jag klockan 1730 ett telefonsamtal från Hass. Han bad om att vi skulle träffas med det snaraste. Jag sa att jag inte kunde gå ut, men att jag kunde träffa honom i morgon. Han envisades med att träffa mig genast, så jag sa till honom att komma hem till mig. /…/

Jag frågade Hass om skälet till hans besök och han svarade korthugget, ‘Det finns en chans att göra en god affär med israelerna. Vi är väl medvetna om att ni har goda kontakter.’ Jag bad honom att förklara alltihop och han sa att i slutet av november skulle World University Organization hålla ett möte i Kairo. Denna organisations plattform är antikommunistisk, antiimperialistisk, antibrittisk och antijudisk; den påstås vara finansierad av Peron. /…/ Hass skulle delta i detta möte tillsammans med den italienska delegationen som representant för en tidning. I likhet med de andra tänkte han stanna kvar i Egypten i mer än 15 dagar som regeringen Naguibs gäst. Han ville att jag skulle fråga israelerna om om ett samarbete med honom i det landet skulle vara användbart, eftersom han kunde skaffa fram följande underrättelsematerial (innan han reste skulle han vilja ha ett frågeformulär):

a. En rapport om hur FN-mötet beträffande den arabiska politiken gentemot Israel går;

b. Ta en serie fotografier av militärbaser (även på särskild begäran);

c. Ta kontakt med tyska officersinstruktörer av vilka många hade skickats till Egypten för flera år sedan av honom personligen eller via Amin Fahim, och föreslå ett slags samarbete som skulle vara väldigt användbart för israelerna;

d. Ta kontakt med överste Wilhelm Beisner, för närvarande i Kairo, där han leder en viktig affärsgrupp (?). Under kriget ledde denne överste arabstammarna mot engelsmännen och det var han som befriade stormuftin av Jerusalem med vilken han nu står på vänskaplig fot.

Israelerna skulle stå för resekostnaderna och se till att han kunde ta sig runt i Egypten. /…/

Jag gick ut tillsammans med Hass och följde honom ända till Piazza di Spagna /dvs. ett torg i centrala Rom, övers. anm./ där han tog buss 66 /oläsligt ord/. På vägen vädjade han till mig att göra vad jag kunde hos israelerna eftersom denna resa till Egypten är viktig för honom. Han bad också om /ex-kung/ Farouks telefonnummer (24033) därför att han även vill involvera honom genom att vid sin återkomst från Kairoberätta för honom att han hade gjort vissa överenskommelser med de tyska officerarna i Kairo för att organisera en revolt mot Naguib. Jag ska träffa honom i morgon 1115 vid terminalstationen.

/…/ Utan tvivel sysslar Hass med underrättelseverksamhet för regeringen i Bonn, Hass kanske kan utnyttjas på ett vänligt sätt. /…/

Om man lägger samman detta dokument med det som jag redovisade i det förra blogginlägget klarnar bilden kanske lite. Det stärker å ena sidan misstanken om att Hass drevs av ekonomiska motiv, men väcker å andra sidan frågan om han samtidigt agerade för den västtyska underrättelsetjänstens räkning.

I boken Staat, Demokratie und innere Sicherheit in Deutschland (red. Hans-Jürgen Lange, Wiesbaden 2000) konstaterar fredsforskaren Erich Schmidt Eenboom på sida 190 att Karl Hass på 1950-talet stod på Organisation Gehlens avlöningslista för att spionera på de fascistiska kretsarna i Italien. På samma gång arbetade Hass för den italienska underrättelsetjänsten och för CIA (amerikanerna höll givetvis ett öga på sina egna agenter, särskilt om de hade ett tvivelaktigt rykte, så det är inte konstigt att det existerar en tjock dossier om honom i CIA:s arkiv). Det här mångsysslandet förstärker intrycket av Hass som en äventyrare, men dokumentet ger inga säkra ledtrådar till om han agerade på någon annans uppdrag i något okänt syfte, eller om han verkligen bara var ute efter att tjäna en hacka hos ännu en underättelsetjänst.

Fortsättning följer.

SS-man och krigsförbrytare ville värva agent åt Israel?

SS-Sturmbannführer Karl Hass (1912–2004) arbetade under andra världskriget i den nazistiska säkerhetstjänsten SD:s Italien-referat. I mars 1944 deltog han i nazisternas massaker på 335 italienska civila i de Adreatinska grottorna utanför Rom och han var även delaktig i deportationen av cirka 1000 italienska judar till Auschwitz. Efter kriget bodde han i många år i Italien under falskt namn och ska enligt vissa uppgifter under en period i början av kalla kriget ha arbetat för den amerikanska arméns underrättelsetjänst CIC med att spionera på Sovjetunionen.

Senare bodde han i Schweiz men återvände 1996 till Italien för att vittna i rättegången mot SS-kollegan Erich Priebke (angående ovannämnda massaker). Han greps dock och ställdes själv inför rätta och dömdes 1998 av en militärdomstol i Rom till livstids fängelse för krigsförbrytelser. Eftersom han hade kommit frivilligt till Italien förvandlades fängelsestraffet sedan till husarrest. År 2004 avled han på ett italienskt ålderdomshem.

Bland dokumenten i Karl Hass CIA-dossier finns en rapport från en uppgiftslämnare, vars namn har censurerats innan hemligstämpeln hävdes, om ett möte som han/hon hade med Hass i Italien i november 1953. Bland annat står det i rapporten (daterad 17 juni 1954):

Han /dvs. Hass/ kom genast till saken och frågade mig om huruvida israelerna kunde vara intresserade av en resa som han skulle göra till Egypten och arabländerna för underrättelsesyften. Han skulle åka till Kairo som regeringen Naguibs gäst tillsammans med den italienska delegationen till World University Organizations möte, som har en antisemitisk, anglofobisk och antiimperialistisk inriktning och finansieras av Juan Peron, Argentinas president. Han berättade dessutom att han både i Egypten och i andra arabländer skulle kunna ta kontakt med många tyska officerare som för närvarande uppträder som militärinstruktörer i Egypten. Dessutom skulle han bo hemma hos den tyske översten /dvs. SS-Obersturmbannführer/ Wilhelm Beisner på 2 Sharia Sherif Pachia, Lewa Buidling, Kairo. Denne överste är väldigt berömd i Egypten på grund av att han befriade stormuftin av Jerusalem och gav engelsmännen problem under kriget genom att stödja arabstammars gerillakrig. Tyska officerare träffas hemma hos denne överste och bland dessa officerare väntade sig Hass finna någon som behövde pengar och som skulle vara redo att samarbeta med israelerna. Jag sa till Hass att jag skulle behöva fråga en vän som kanske kunde vara intresserad av detta erbjudande.
/…/
Under ett av dessa samtal som jag hade med Hass på stationen blev jag sedd av israelerna. Jag rapporterade om den här saken. Jag tyckte att Weinsteins reaktion verkade överdriven: hans ögon höll på att trilla ut ur skallen när han sa att  jag inte längre tillhörde deras organisation eftersom jag hade börjat ha kontakt med deras värste fiende, och eftersom han hade förlorat 50 anhöriga som blev mördade av tyskarna kunde han inte tillåta någon som arbetade för honom att ha något slags relation med en mördare som hade låtit döda 30 000 judar.
/…/
Samma förslag som Hass gav mig för att vidarebefordra till israelerna upprepade han för Amin Fahim, /den landsflyktige kung/ Faruks sekreterare, som han träffade på Hotel Parioli på viale Bruno Buozzi.

Jag har inte utvärderat det här dokumentet tidigare, men ett första ögonkast visar att uppgiftslämnaren verkar vara en person som arbetade för en israelisk underrättelsetjänst på plats i Italien och samtidigt hade kontakter med en amerikansk underrättelseorganisation. Vilken amerikansk organisation är dock oklart, eftersom även mottagarens namn och andra uppgifter har censurerats innan dokumentet blev offentligt. Kanske jobbade uppgiftslämnaren för den italienska polisen eller rent av också för en tredje underrättelsetjänst, eftersom hen nämner ”stationen”?

Om uppgifterna skulle stämma att den före detta SS-officeren Hass verkligen försökte en värva en tysk officer i Egypten som agent och erbjuda dennes tjänster åt Israel så kan det möjligen illustrera en sak som var vanligt förekommande i de nazistiska kolonierna kring Medelhavet under kalla kriget: nämligen att det även bland de mest fanatiska SS-män fanns totalt principlösa karaktärer för vilka enbart pengarna räknades (för vad kan Hass annars ha trotts sig kunna vinna på ett sådant erbjudande?).  Något som stödjer ett sådant påstående skulle kunna vara att han även gav den avsatte egyptiske kungen Faruk ett erbjudande om att få en agent i Kairo.

Jag hoppas att ett fortsatt grävande i arkiven ska leda till att fler detaljer om denna incident kommer fram så att det ska bli möjligt att bedöma dess trovärdighet. Vi får se.

Reinhard Gehlens ögon och öron i Mellanöstern

reinhard

De tyska militära rådgivargrupperna i Syrien (1948–1955) och i Egypten (1951–1958) var en utmärkt grogrund för stormakterna och och deras bundsförvanter att rekrytera agenter när en av Kalla krigets frontlinjer gick rakt igenom Mellanöstern. Alla verkar ha spionerat på alla, men många underrättelsetjänsters arkiv är fortfarande stängda när det gäller dessa frågor. CIA har lättat lite på förlåten på senare år och och den tyska underrättelsetjänsten BND har också börjat göra detta lite grand.

Spionagets undre värld har jag skildrat i boken Hakkorset & halvmånen (ja, jag vet att jag tjatar om detta, men det är ju bara för att ni ska läsa boken om ni inte har gjort det ännu). Sedan boken dök upp i höstas har jag också hittat en del för mig nya dokument som belyser och fördjupar bilden ytterligare. Utdrag ur dessa dokument presenterar jag emellanåt på den här bloggen.

BND:s föregångare, den västtyska Organisation Gehlen (som i CIA:s dokument från 1950-talet bland annat gick under kryptonymen ZIPPER), tycks ha haft det väl förspänt i rekryteringen av agenter i Mellanöstern, både bland nazistiska krigsförbrytare på flykt och bland de militära rådgivarna som utgjordes av officerare från Hitlers Wehrmacht och i enstaka fall (i Syrien) av officerare från Waffen-SS.

I en genomgång av vilka företag och organisationer som var täckmantlar för OG:s verksamhet i början av 1950-talet dyker intressanta ledtrådar upp. Beträffande de tyska officerarna i Kairo står det:

ZIPPER har utmärkta kontakter med denna grupp, men förmodligen inte via MERKER. MERKER är personlig vän med general Wilhelm Fahrmbacher, den äldste medlemmen av denna grupp /…/

MERKER var alltså ett alias för OG:s (och senare BND:s) ställföreträdande chef Horst von Mellenthin (1898–1977). Uppgiften att chefsrådgivaren i den egyptiska armén, Wilhelm Fahrmbacher (1888–1970), hade personlig kontakt med OG-chefen Reinhard Gehlens (bilden) närmaste man är intressant och kan bidra till att förklara varför den västtyska underrättelsetjänsten var så välunderrättad om vad de tyska officerarna i Kairo sysslade med. Tidigare har jag antagit att det mesta av dessa kontakter gick via Fahrmbachers närmaste man, pansargeneralen Oskar Munzel. men det fanns alltså ännu fler kontaktytor.

Under rubriken ”Alla andra med vilka ZIPPER har kontakt via specialkontakter” återfinns dessutom den tyska militärmissionen i Syrien. Specialkontakten tycks först ha varit en  viss Eckart Messerer, som ”was dropped” i oktober 1955. Därunder har någon lagt till med penna: ”Se Hans G von Tempelhoff”. Hans Georg von Tempelhoff (1907–1985) hade varit överste i den tyska armén och var en av de främsta medlemmarna av den tyska rådgivargruppen i Syrien. Möjligen kan detta tolkas som att von Tempelhoff också var en av OG:s hemliga kontakter i Syrien, antingen parallellt med eller som efterträdare till Messerer.

Några ledtrådar till Messerers och Tempelhoffs kontakter med OG (eller andra underrättelsetjänster) har hittills inte gått att hitta i de frisläppta CIA-dokumenten.

 

Hemlig kurir mellan Bonn och Kairo

Jag har tidigare skrivit ett par blogginlägg om majoren Gerhard Mertins, en av de flera dussin tyska militärrådgivare som på 1950-talet arbetade med att modernisera den egyptiska armén inför ett nytt krig mot Israel. Mertins var en tvivelaktig figur som senare blev en beryktad internationell vapenhandlare (se tidigare blogginlägg), men den här gången tänker jag skriva några rader om en av de mindre kända militärrådgivarna.

Överste Kurt Ferchl (1909-??) hade sommaren 1944 blivit tillfångatagen av Röda armén när han var stabschef för en tysk armékår på södra delen av östfronten. Först 1950 hade han blivit frisläppt ur fångenskapen och blev redan 1951 en av de främsta experterna i den tyska militära rådgivargruppen i Egypten.

Officiellt ville det unga Västtyskland inte kännas vid den grupp av tyska före detta officerare från Hitler Wehrmacht som hade rekryterats till Egypten, men i praktiken var de en goodwill-tillgång när västtyska affärsintressen skulle främjas i arabländerna. Inofficiella kontakter existerade dessutom mellan Byrå Blank (det som 1955 skulle bli västtyska försvarsministeriet) och de tyska officerarna i Egypten, och överste Ferchl verkar ha varit en av kurirerna mellan Bonn och Kairo. Lite av detta avslöjades  redan 1954 av den välrenommerade nyhetstidskriften Der Spiegel i en artikel med rubriken ”Hemligt, privat, personligt” (Der Spiegel, 27/1954), där det framkom att Ferchl  hade haft uppdraget att hämta vissa militära dokument i Bonn som kunde vara till hjälp vid utbildningen av den egyptiska armén. Myndigheterna i Bonn lade locket på och affären tystades ned totalt.

I Egypten var Ferchls uppdrag att få fason på det egyptiska infanteriet, som utgjorde huvuddelen av den omoderna och på alla områden eftersatta egyptiska armén (som hade fått blodig näsa i kriget mot Israel 1948–1949). Ferchl och hans medhjälpare började organisera en testbrigad på armébasen Huckstep för att ge de egyptiska generalerna en praktisk demonstration av moderna idéer och erfarenheter.

Några utdrag ur CIA:s underrättelserapporter om överste Ferchls verksamhet är på sin plats att lyfta fram här. Enligt rapporten ”Activity of German Military Experts in Egypt”, 2 juli 1953 (Theo Paeffgens CIA-dossier) var Ferchl en av de tyska officerare som lyckades vinna viss respekt hos uppdragsgivarna:

Vad infanteriexperten överste Kurt Ferchl anbelangar uppskattar den egyptiska operationsavdelningen, eller åtminstone Ali Gamal, honom mycket. De anser att han är den bäste tyske generalstabsexperten på operationsfrågor.

Enligt uppgiftslämnaren visade de egyptiska militärledarna så stort förtroende för honom att han fick se vissa delar av den hemliga egyptiska krigsplaneringen. Längre fram i samma rapport heter det:

De konstaterade rimliga framsteg hos testbrigaden i Huckstedt (Huckstep?), dvs i överste Ferchls och åtta andra experters arbete.

I en annan rapport, ”The German Advisory Group in Egypt”, utan datum (troligen början av 1954), nämns det att Ferchl under den sovjetiska krigsfångenskapen ”blev ställd inför rätta, dömd men slutligen frigiven”. Att tyska officerare i sovjetiska fångenskap – vare sig de verkligen gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser eller inte – efter skådeprocesser dömdes till långa fängelsestraff eller lägervistelser var inget ovanligt, men några fler detaljer om Ferchls fall är inte kända. I rapporten nämns också en av Ferchls medhjälpare i rådgivargruppen för infanteriet, en viss löjtnant Schaup, som hade utformat ett reglemente som gjort egyptierna mycket nöjda:

Löjtnant Schaup (förnamn okänt) utarbetade ett provisoriskt reglemente för infanteriutbildningen, som användes vid tredje bataljonen i den egyptiska testbrigaden i Camp Huckstep. Utbildningen av denna bataljon, under ledning av överstelöjtnant Müller (förnamn okänt) i överensstämmelse med Schaups reglemente jämfördes i augusti 1953 med testbrigadens övriga bataljoner och bedömdes vara en framgång. Det rapporteras att operationsavdelningen och utbildningscentret har godkänt att Schaups reglemente tillämpas allmänt.

Om svårigheterna som de tyska militärrådgivarna ofta hade att få gehör för sina råd och idéer har jag skrivit i boken Hakkorset & halvmånen, men den aktuella testbrigaden blev alltså verklighet och dess effektivitet kunde snart demonstreras för den egyptiska militärledningen, men innan något beslut hade hunnit fattas om att genomföra denna brigadorganisation i stor skala hade Sovjetunionen ökat sitt inflytande i Egypten och de tyska idéerna övergavs snart till förmån för den tungfotade sovjetiska militärdoktrinen – med mekaniserade massanfall på bred front.

I likhet med de flesta andra tyska officerarna lämnade Ferchl Egypten i mitten av 1950-talet, men trots att han var relativt ung blev han aldrig återanvänd i det nya västtyska försvaret, Bundeswehr. Vad han sysslade med istället är okänt. I början av 1980-talet var han dock pensionär och bosatt i Bayern.

Ett omdöme om Nassers ”tyska cigarrer”

De som har läst min bok Hakkorset & halvmånen (Natur&Kultur) minns säkert vilken kedja av dramatiska händelser som utlöstes av Gamal Abdel Nassers beslut att i början av 1960-talet bygga ballistiska missiler att hota Israel med. Missilerna al-Zafir och al-Kahir, konstruerades av tyska forskare varav många hade ett förflutet Hitlertysklands missilprogram, och dessa tingestar döptes av en samtida västtysk tidning till ”Nassers cigarrer” (kanske anspelade redaktören på Tintins äventyr Faraos cigarrer).

Israels säkerhetstjänst Mossad inledde ett smutsigt hemligt krig för att försöka skrämma bort eller eliminera så många av dessa forskare som möjligt, för att på det sättet skjuta projektet i sank (jämför med de mystiska attentaten mot iranska kärnvapenforskare på senare år). Med facit i hand hade israelerna inte behövt vara så oroliga, eftersom missilernas elektroniska styrsystem aldrig blev färdigt och missilerna visade sig dessutom ha betydligt kortare räckvidd än på pappret. De få som trots allt blev färdigbyggda användes av de egyptiska styrkorna i Yom Kippur-kriget 1973 men var helt betydelselösa.

Som en kuriositet infogade CIA en bedömning av al-Zafir-missilen i sin Central Intelligence Bulletin, den 6 december 1973, alltså strax efter Yom Kippurkriget (hemligstämpeln på dokumentet hävdes 2003):

Analys av egyptiska påståenden om att de har tio egyptisktillverkade Zafir-missiler i silor och bemannade av egyptiskt manskap /flera ord censurerade/ visar att påståendena inte stämmer. Det finns inga bevis för missilsilor i Egypten och sådan teknologi är för närvarande bortom egyptisk förmåga. I början av 1960-talet hjälpte västtyska tekniker egyptiernas försök att utveckla två ballistiska enstegsmissiler drivna av flytande bränsle, men ingen av dessa blev någonsin stridsklara. Det finns ingen tillgänglig information som kan bekräfta egyptiernas påstående om att franska tekniker nyligen har arbetat på Zafir-missilen. /flera rader censurerade/

Nej, påståendet att franska raketingenjörer i början av 1970-talet förbättrade de tyskkonstruerade missilerna stämmer inte. Vid det laget var det hemvävda missilprogrammet sedan länge skrotat, inte bara för att det blev för dyrt och inte kom i mål, utan också för att Sovjetunionen erbjöd Egypten billiga sovjettillverkade SAM-missiler, som även användes i kriget 1973.

 

Nya detaljer om nazistkolonin i Kairo (2)

I min jakt efter nya dokument om den beryktade Gerhard Mertins aktiviteter som tysk militärrådgivare i Kairo i början av 1950-talet stötte jag på en annan, för mig tidigare okänd episod. Den handlar om den före detta SS-officeren Erich Olbrück som på 1950-talet var affärsman och medlem av den nazistiska kolonin i Kairo (se även mitt förra blogginlägg).

Mellanösterns arabiska huvudstäder var under Kalla kriget tummelplatser för de båda stormaktsblockens hemliga agenter och flera tyska rådgivare och nazistiska krigsförbrytare rekryterades av olika länders underrättelsetjänster. Och alla spionerade förstås på varandra. I början av 1950-talet finansierade CIA den återuppbyggda tyska underrättelsetjänsten, som leddes av general Reinhard Gehlen, som under andra världskriget hade varit den tyska arméns underrättelseexpert på Sovjetunionen och Röda armén. Men trots att CIA och Organisation Gehlen (OG) hade ett nära samarbete fick amerikanerna inte automatiskt inblick i alla OG:s hemligheter, i synnerhet inte när det gällde vilka som ingick i de västtyska agentnäten. Därför spionerade CIA även på sina västtyska kollegor, till exempel i Mellanöstern.

Detta var bakgrunden till att CIA fick ögonen på en av Gerhard Mertins bekanta, Erich Olbrück (1911-??), tysk arméofficer som under det andra världskriget hade gått över till Waffen-SS där han blev major (SS-Sturmbannführer). År 1952 hade han slagit sig ned i Kairo som affärsman och i en CIA-rapport från september 1953 (ur Olbrücks CIA-dossier) sammanfattas den märkliga episoden:

1. USA:s arméattaché i Kairo rapporterar /…/ att överste Kurt Ferchl och major Gerhard Georg Mertins, tyska militärrådgivare i Egypten, har informerat honom om att de arbetar för en förment amerikansk underrättelseagent. Det verkar som att Mertins den 24 juli påstod att de hade blivit kontaktade av Thomas G. Mapplebeck, brittisk affärsman i Egypten. Fyra dagar senare, den 28 juli 1953, ändrade Mertins och Ferchl sin historia och hävdade att de egentligen arbetar under ledning av Erich Olbrück, som har bett dem att undersöka stormuftins aktiviteter och samla information via Mertins kontakter hos det egyptiska flygvapnet.

2. Ferchl och Mertins beskrev Olbrück som en duglig ”underrättelseagent välkänd för sitt smidiga sätt”. De påstod att han hade visat upp dokument som bevisar att han jobbar för regeringen i Bonn och det amerikanska ”S-2” och har bett den amerikanske arméattachén att verifiera Olbrücks amerikanska kopplingar.

3. Följdenligt har den amerikanske attachén kollat med KUBARK i Kairo och inkluderat sina ledtrådar /…/ i rapporttexten plus en redogörelse som visar att Olbrück eventuellt kan arbeta för den /väst-/tyska underrättelsetjänsten.

4. Enbart för er information uppger en KUBARK-tjänsteman att Mapplebeck vid ett samkväm den 2 augusti 1953 gav intryck av att arbeta för den brittiska flottans underrättelsetjänst.

/underskrift censurerad/

Fotnot: KUBARK var CIA:s interna kryptonym för sig självt. S-2 är beteckningen på underrättelseavdelningen i amerikanska arméförband.

Någon ville alltså att Mertins och Ferchl skulle spionera på det egyptiska flygvapnet och på stormuftin av Jerusalem, som befann sig i exil i Egypten. Men vem? Var låg Olbrücks lojalitet? Vem var hans uppdragsgivare? Det var frågor som intresserade CIA, som visste att det var en lögn att denne var amerikansk agent. Misstankarna riktades som sagt genast mot Reinhard Gehlen som var i full färd att bygga upp ett agentnät i Mellanöstern. Prompt vände sig CIA därför till sin förbindelseman i OG:s högkvarter i Pullach utanför München för att få upplysningar.

OG-medarbetaren ”Merker” (täcknamn för general Horst von Mellenthin) gav följande svar:

Olbrück reste till Egypten i början av 1952. Han är en före detta reservofficer i den tyska armén, som senare blev SS-Sturmbannführer (major) i RSHA. Han är gift och har två barn. Olbrück uppgav självmant att han reser till Egypten som representant för en schweizisk firma och ska försöka bygga upp en exportrörelse i hela Mellanöstern.

Hos oss är det känt att Olbrück har personliga kontakter med general Fahrmbacher och andra medlemmar av den tyska rådgivargruppen i Egypten. Vi vet också att han upprättade kontakt med dem. Men vi vet inte om denna kontakt var personlig eller upprättad av kommersiella skäl. Vi betvivlar att han arbetar för rådgivargruppen, men det ligger också inom möjligheternas ramar.

Olbrück är en tidigare medlem av denna organisation, som slutade på egen begäran i början av 1952.

(Chief of Base Pullach to Chief EE, 12 januari 1953)

Sannolikt var det en lögn från västtysk sida att Olbrück inte längre arbetade för Gehlen och amerikanerna kom att ha ögonen på Olbrück under många år framöver. I synnerhet sedan han hade flyttat från Kairo till Kartoum i slutet av 1950-talet betraktade CIA det som ett vedertaget faktum att Olbrück hela tiden varit västtysk agent – och att hans affärsrörelse bara var en täckmantel.

Olbrücks senare öden, efter mitten av 1960-talet, är okända.