I dag den 2 juni skulle Marcel Reich-Ranicki ha fyllt hundra år. Han var en tysk-polsk-judisk författare och en av de de mest tongivande tyska litteraturkritikerna efter kriget – en intellektuell gigant. Men han var också en av dem som överlevde Warszawagettot.
Året före sin bortgång 2013 höll han på förintelsens minnesdag ett gripande tal inför den tyska förbundsdagen, i vilket han skildrade hur han upplevde ödesdagarna i juli 1942 då deportationerna till dödslägret Treblinka startade. Översättningen är min egen:
Jag ska här i dag hålla talet på den årliga minnesdagen för nationalsocialismens offer. Men jag talar inte såsom historiker, utan som ett historiskt vittne, närmare bestämt: som överlevare från Warszawagettot. 1938 blev jag deporterad från Berlin. 1940 förvandlade nazisterna en stadsdel i Warszawa till vad de senare kallade det ”judiska bostadsdistriktet”. Där bodde mina föräldrar, min bror och slutligen jag själv. Där lärde jag känna min hustru.
Sedan våren 1942 hade händelser, åtgärder och rykten hopats, vilka vittnade om en planerad, generell förändring av förhållandena i gettot. Den 20 och 21 juli stod det sedan klart för alla att gettot stod inför det allra värsta: Många människor sköts på gatan, många arresterades som gisslan, däribland flera medlemmar och avdelningschefer från ”juderådet”. Omtyckta var medlemmarna av ”juderådet”, alltså de högste tjänstemännen i gettot, absolut inte. Ändå var befolkningen skakad: Den brutala arresteringen uppfattade man som ett dystert tecken för alla som levde innanför murarna.
Den 22 juli stannade några personbilar och två lastbilar med soldater framför ”juderådets” huvudbyggnad. Huset omringades. Ur personbilarna steg cirka 15 SS-män ut, däribland några högre officerare. Några stannade på bottenvåningen, de andra begav sig raskt till ordföranden Adam Czerniakóws tjänsterum på andra våningen.
I hela byggnaden blev det plötsligt tyst, beklämmande tyst. Vi förmodade att man skulle ta ytterligare gisslan. I själva verket dök också genast Czerniakóws adjutant upp och gick från rum till rum för att meddela dennes instruktioner: Alla närvarande medlemmar av ”juderådet” måste genast bege sig till ordföranden. Efter en liten stund kom adjutanten tillbaka: Även alla avdelningschefer skulle inställa sig på ordförandens tjänsterum. Vi antog att det inte längre fanns tillräckligt många medlemmar av ”juderådet” i huset för det antal gisslan som man tydligen hade krävt (de flesta hade ju redan arresterats föregående dag).
Strax därpå kom adjutanten för tredje gången: Nu blev jag kallad till ordföranden, nu var det nog min tur att bli gisslan, tänkte jag. Men jag hade fel. hur som helst tog jag med mig ett skrivblock och två blyertspennor, som jag alltid gjorde när jag gick till Czerniaków. I korridorerna såg jag välbeväpnade vaktposter. Dörren till Czerniakóws kontor stod öppen, vilket den annars aldrig brukade göra.
Han stod bakom sitt skrivbord, omgiven av några högre SS-officerare. Hade han precis blivit arresterad? När han såg mig vände han sig till en av SS-officerarna, en fet, skallig man – det var ledaren för den allmänt ”utrotningskommandot” kallade huvudavdelningen Reinhard hos SS- och polischefen, SS-majoren Höfle. Czerniaków presenterade mig för honom med orden: ”det är min bäste korrespondent, min bäste översättare.” Jag hade alltså inte kallats som gisslan.
Höfle ville veta om jag kunde stenografera. Då jag svarade nej frågade han om jag kunde skriva tillräckligt snabbt för att föra protokoll vid mötet som strax skulle äga rum. Jag svarade korthugget ja. Därefter gav han order om att göra i ordning konferensrummet som låg vägg i vägg. På ena sidan av det långa, fyrkantiga bordet tog åtta SS-officerare plats, däribland Höfle, som var ordförande. På andra sidan satt judarna: förutom Czerniaków de ännu inte arresterade fem eller sex medlemmarna av ”juderådet”, vidare kommendanten för den judiska ordningstjänsten, ”juderådets” generalsekreterare och jag som protokollförare.
Vid de bägge dörrarna till konferensrummet stod det vaktposter. De hade bara en enda uppgift, tror jag: att sprida rädsla och skräck. Fönstren ut mot gatan stod vidöppna denna varma och synnerligen sköna dag.
Sålunda kunde jag höra hur SS-männen som väntade utanför huset och i sina bilar fördrev tiden: De hade förmodligen en grammofon i bilen, antagligen en bärbar apparat, och lyssnade på musik och det var ingen dålig sådan. Det var valser av Johann Strauss, som förvisso inte heller var någon äkta arier. Det kunde SS-männen inte veta, därför att Goebbels lät hemlighålla den av honom uppskattade kompositörens icke helt rasrena härkomst.
Höfle öppnade sammanträdet med orden: ”I dag börjar förflyttningen av judarna från Warszawa. Ni känner ju till att det är för många judar här. Jag ger er, ”juderådet”, uppdraget att sköta denna aktion. Om den genomförs till punkt och pricka kommer gisslan att friges, annars kommer ni allihop att hängas därborta.” han pekade med handen mot barnens lekplats på andra sidan gatan. Det var en med hänsyn till förhållandena i gettot ganska trevlig anläggning, som hade invigts för bara några veckor sedan: Ett musikkapell hade spelat, barn hade dansat och lekt, det hade som vanligt hållits tal.
Nu hotade Höfle alltså med att hänga hela ”juderådet” och de i konferensrummet närvarande judarna på denna lekplats. Vi märkte att denne egendomlige man, vars ålder jag uppskattade till åtminstone fyrtio – i verkligheten var han bara 31 år – inte hade några som helt betänkligheter att genast skjuta eller hänga oss. Redan hans (för övrigt omisskännligt österrikiskt färgade) tyska vittnade om denne SS-officers primitivitet och vulgaritet.
Lika nedlåtande och sadistiskt som Höfle hade inlett mötet, lika sakligt dikterade han en medförd text med rubriken ”Rättigheter och skyldigheter /Eröffnungen und Auflagen/ för juderådet”. Han läste förvisso upp texten mödosamt och klumpigt, ibland stapplande: Han hade varken skrivit eller redigerat detta dokument, han kände det bara ytligt. Stillheten i rummet var olycksbådande, och den blev ännu intensivare genom de pågående ljuden: knattret från min gamla skrivmaskin, klickandet av några SS-officerares kameror, den lågmälda och mjuka visan om den sköna, blåa Donau. Visste dessa ivrigt fotograferande SS-officerare att de deltog i en historisk händelse?
Emellanåt kastade Höfle en blick på mig för att förvissa sig om att även jag hann med. Ja, jag hann med, jag skrev att ”alla judiska personer” som bodde i Warszawa ”oavsett ålder eller kön” skulle förflyttas österut. Vad innebar ordet ”förflyttning”? Vad menades med ordet ”öster”, varför skulle judarna från Warszawa föras dit? Beträffande detta sades ingenting i Höfles ”Rättigheter och skyldigheter för juderådet”.
Däremot räknades sex persongrupper upp som var undantagna från förflyttningen – däribland alla arbetsdugliga judar som skulle placeras i kaserner, alla personer som var anställda hos tyska myndigheter eller företag eller som tillhörde ”juderådets” och de judiska sjukhusens personal. En mening fick mig plötsligt att spetsa öronen: Hustrur och barn till dessa personer skulle inte heller ”förflyttas”.
Ute på gatan hade man under tiden satt på en annan skiva: Inte högt dock, men fullt tydligt kunde man höra den glada valsen om ”vin, kvinnor och sång”. Jag tänkte för mig själv: Livet går vidare, icke-judarnas liv. Och jag tänkte på henne, som nu var sysselsatt med grafiskt arbete i den lilla bostaden, jag tänkte på Tosia som inte var anställd någonstans och alltså inte var undantagen från ”förflyttningen”.
Höfle fortsatte att diktera. Nu handlade det om att de ”förflyttade” fick ta med 15 kilo resepackning liksom ”samtliga värdesaker, pengar, smycken, guld osv.” Tilläts eller måste ta med? slog det mig. Redan samma dag, den 22 juli 1942, skulle den judiska ordningstjänsten, som måste verkställa förflytningsaktionen under ”juderådets” överinseende, föra 6000 judar till en plats vid en järnväg, Umschlagplatz. Därifrån avgick tågen österut.Men ännu visste inte någon vart transporterna gick, vad som väntade de ”förflyttade”.
I det sista avsnittet av ”Rättigheter och skyldigheter” meddelades vad som hotade dem som försökte ”kringgå eller störa förflyttningsåtgärderna”. Det fanns bara ett enda straff, det upprepades som en refräng i slutet av varje mening: ”arkebuseras”.
Några ögonblick senare lämnade SS-officerarna med sina följeslagare huset. Knappt var de försvunna förrän den dödliga stillheten blixtsnabbt förvandlades till larm och tumult: Ännu kände ”juderådets” många anställda och de många väntande supplikanterna inte till de nya arrangemangen. Men det verkade som om de redan kände till eller märkte vad som redan hade utspelat sig – att en dom hade fällts över Europas största judiska stad, dödsdomen.
Jag begav mig så fort som möjligt till mitt kontor, för en del av de av Höfle dikterade ”rättigheterna och skyldigheterna” skulle inom bara några timmar affischeras i hela gettot. Jag var tvungen att genast ta itu med den polska översättningen. Långsamt dikterade jag den tyska texten som min medarbetare Gustawa Jarecka skrev direkt på polska i maskinen.
För henne, Gustawa Jarecka, dikterade jag alltså den 22 juli 1942 dödsdomen som SS hade avkunnat över Warszawas judar.
När jag hade nått fram till uppräkningen av de grupper som skulle undantas från ”förflyttningen” och sedan meningen följde om att denna bestämmelse även inkluderade hustrurna, avbröt Gustawa sig i skrivandet av den polska texten och sa, utan att titta upp från maskinen, hastigt och tyst: ”Du borde gifta dig med Tosia redan i dag.”
Omedelbart efter denna diktamen skickade jag ett meddelande till Tosia: Jag bad henne att genast komma till mig och ta med sitt födelsebevis. Hon kom också direkt och var ganska uppjagad, för paniken på gatorna smittade av sig. jag gick snabbt med henne ned i källaren där en teolog arbetade i ”juderådets” historiska avdelning och med vilken jag redan hade diskuterat saken. När jag sa till Tosia att vi skulle gifta oss nu var hon bara måttligt överraskad och nickade bifallande.
Teologen, som hade rätt att utöva en rabbins plikter, ställde inte till några svårigheter, två tjänstemän som arbetade i nästa rum fungerade som vittnen, ceremonin tog inte lång tid och strax hade vi ett intyg enligt vilket vi hade gift oss redan den 7 mars. Om jag i brådskan och upphetsniningen kysste Tosia vet jag inte längre. Men jag vet mycket väl vilken känsla som kom över oss: rädsla – rädsla för det som skulle hända under de närmaste dagarna. Och jag kan ännu påminna mig Shaklespeare-ordspråket som då slog mig: ”Ward je in dieser Laun’ ein Weib gefreit?” /”Was ever woman in this humour wooed?”, ur ”Richard III” ö.a./
Samma dag, den 22 juli, såg jag Adam Czerniaków för sista gången: Jag hade kommit till hans arbetsrum för att visa honom den polska texten till kungörelsen som i den tyska befallningens anda skulle informera gettots invånare om ”förflyttningen” som hade inletts för bara några timmar sedan. Även nu var han som alltid allvarlig och behärskad.
Efter att han hade ögnat igenom texten gjorde han något ovanligt: Han korrigerade underskriften. Vanligtvis hade den lytt: ”Ordföranden för juderådet i Warszawa, ingenjör A. Czerniaków”. Han strök över den och skrev istället: ”Juderådet i Warszawa”. Han ville inte ensam bära ansvaret för dödsdomen som förmedlades på plakatet.
Redan ”förflyttningens” första dag stod det klart för Czerniaków att han bokstavligt talat inte hade mer att säga. På eftermiddagen såg man att milisen inte lyckades föra det av SS för denna dag erfordrade antalet judar till ”Umschlagplatz”, hur ivrigt de än ansträngde sig. Därför trängde tungt beväpnade stridsgrupper i SS-uniformer – inga tyskar, utan snarare letter, litauer och ukrainare – in i gettot. De öppnade omedelbart eld med kulsprutor och föste utan undantag samman alla invånare från hyreskasernerna i närheten av ”Umschlagplatz”.
Sent på eftermiddagen den 23 juli hade antalet för denna dag av staben för ”Einsatz Reinhard” erfordrade 6000 judar till ”Umschlagplatz” uppnåtts. Trots det dök strax efter klockan 18 två officerare från denna ”Einsatz Reinhard” upp i ”juderådets” hus. De ville tala med Czerniaków. Han var inte på plats, han hade redan gått till sin bostad. besvikna slog de den vakthavande anställde från ”juderådet” med en ridpiska som de alltid hade till hands. De vrålade att ordförande måste komma på studs. Czerniaków var strax på plats.
Samtalet med de bägge SS-officerarna var kort, det pågick bara några minuter. Innehållet framgår av en anteckning som påträffades på Czerniakóws skrivbord: SS krävde av honom att antalet judar som skulle föras till ”Umschlagplatz” nästa dag ökades till 10,000 – och därefter till 7,000 per dag. Det handlade härvid inte om slumpartade siffror. Av allt att döma berodde de snarare på det antal boskapsvagnar som för tillfället var disponibla; de skulle absolut fyllas till sista plats.
Strax efter att de bägge SS-officerarna hade lämnat rummet tillkallade Czerniaków en kvinnlig kontorsassistent: Han hade henne hämta ett glas vatten åt honom.
En liten stund senare hörde ”juderådets” kassör, som av en händelse befann sig i närheten av Czerniakóws arbetsrum, att telefonen därinne ringde gång på gång men att ingen tog luren. han öppnade dörren och såg liket av ordföranden för ”juderådet” i Warszawa. På hans skrivbord stod en tom cyankaliumflaska och ett halvfullt vattenglas.
På bordet låg också två korta brev. Det ena, avsett för Czerniakóws hustru, löd: ”De kräver att jag med egna händer ska döda mitt folks barn. Det återståer inget annat för mig än att dö.” Det andra brevet är riktat till juderådet i Warszawa. I det står det: ”Jag har bestämt mig för att lämna jordelivet /abtreten/. Betrakta inte detta som en akt av feghet eller flykt. Jag är maktlös, mitt hjärta brister av sorg och medlidande, jag kan inte uthärda det längre. Min gärning kommer att få alla att inse sanningen och kanske föra in dem på handlandets rätta väg…”
Nästa dag fick gettot reda på Czerniakóws självmord – redan tidigt på morgonen. Alla var skakade, även hans kritiker, motståndare och fiender. Man förstod hans gärning så som han hade menat den: som tecken, som signal för att judarnas situation i Warszawa var hopplös.
Tyst och enkelt hade han lämnat. När han inte kunde kämpa mot tyskarna vägrade han att bli deras verktyg. Han var en man med principer, en intellektuell som trodde på höga ideal. Dessa principer och ideal ville han vara trogen även i en omänsklig tid under nästan otänkbara omständigheter.
Den på förmiddagen den 22 juli 1942 inledda deportationen av judarna från Warszawa till Treblinka pågick till mitten av september. Det som kallades för ”förflyttningen” av judarna var enbart en utflyttning – utflyttningen från Warszawa. Den hade bara ett mål. den hade bara ett syfte: döden.
Den tyska originaltexten finns här:
Wie Marcel Reich-Ranicki an den Holocaust erinnert (Die Welt)